uppfortsomfan

Tja, är man laktosintollerant var enda alternativet sorbet med marräng. Inte heller något jättefavorit men bra mycket bättre än tårta. Nästa år tänker jag se till så jag får en god bullängd eller något annat jag uppskattar.

Imorgon väntar något jag inte ser fram mot. Jonathans familj ville fira min födelsedag genom att fika på ett ställe där dom har tårtbuffe. Jag ska helt ärligt säga att jag vill inte alls. Både av dom vanliga det är läskigt med massa kaloriertankarna och för att jag egentligen inte ens är förtjust i tårta. På riktigt. Pannkakstårta är fint och chokladmoussetårta går bra men i övrigt, näe. Har aldrig gillat gräddtårta. Mycket är på tok för sött och sliskigt och jag är övertygad om att jag hamnar i det där förhatliga "passapå"läget. Att jag kommer äta mer än jag har lust med bara för att och det vill jag inte. Jag hatar att äta bara för att... ja alltså när jag inte ens tycker det är särskilt gott eller är sugen eller ens hungrig. Jag har ingen lust.

Det må vara en ätstörd anledning men jag är rädd och jag vill inte. Jag vill verkligen inte äta massa tårta, eller tårta alls. Jag är inte sugen. Kan ingen bara bjuda mig på en vanlig jäkla kanelbulle eller ännu bättre, frukt som jag älskar.

För att bevisa att jag vågar så kan jag meddela att min samtalskontakt idag bjöd på bakelse med marsipan och grädde som jag åt det mesta av (laktosintolleranta jag hoppad det mesta av grädden) utan att få panik, däremot var det fan inte gott.

Nu känns magen aningen bättre men vad less jag är på den. Om jag åtminstone kunde se varför den brakar ihop så jag kunde undvika orsaken. Nu var det väl delvis stress men jag har upplevt bra mycket värre stress utan reaktion också så ja..

Har suttit hemma och varit rastlös och för att toppa det så tvärdog internet igår eftermiddag. Som tur var så hade jag piggat på mig såpass mycket att jag kunde ta en cykeltur då.

Så, idag väntar klättring, samtal och sedan träning med handbollsbarn.

Jag försöker säga till mig själv att andra har det värre, jag har inte stomi, jag bajsar inte blod och jag kräks inte bara sådär när som helst. Oftast går det ändå rätt hyffsat numera, mina magmediciner håller mig på en okej nivå. Sen kommer det stunder när jag tycker rätt synd om mig själv. Som nu ikväll.

Extremsvullen, övermätt av ingenting, litet lätt illamående, luftuppstötningar med smak av svavel... Den där jäkla magkatarren. Jag tål inte stress. Alls. Tuff vecka med mycket ångest och saker på gång. Helg helt utanför rutinerna med stress och press, folk och prov och kunskap och fel säng och fel mat. Ja då är det ju kört. Min ibs-katarr-stressmage säger tack och hej och fungerar riktigt dåligt.

Så nu sitter jag här och är less och ömklig. Less på att inte få fungera som man borde i alla fall någonstans i kroppen. Less på svavelsmak, less på svullen tjockismage som är spänd som en överpumpad fotboll. Ömklig för att jag är så trött och att ligga ner är inte ett alternativ just nu eftersom magkatarren alltid blir värre av det. Ömklig för att jag är så rädd för att må illa att jag får panikattacker av det. Ömklig för att jag känner mig ensam här när jag sitter och mest.. står ut.


På den positivare sidan, vi bokade boende en vecka i norge ikväll. Så i mitten av juli hoppas vi på uppehåll, klättring och vandring.

Tränarkurs imorgon och på söndag. Så skönt att bli klar med eländet. Eller ja, en del saker har varit bra men det har känts utdraget och jag har mått rätt dåligt av dom långa stillasittande dagarna. Vi ska ha prov. Jag vill inte. Alls. Maten är svår. Har ätit god mat idag och tänkte faktiskt skita i allt vad ångest heter och äta för att det är gott men jag blev mätt så fort. Köpte naturgodis. Åt och blev ännu mättare. Har inte fått i mig tillräckligt idag trots att jag faktiskt försökt. Normalt sett brukar det gå bra om jag lyckas banka ner ångestspökena. Vilket jag inte lyckats med så bra i veckan, så det är väl därför. För lite mat gör ju gärna sånt, vänjer in en vid mindre mängd.

För övrigt har min mens blivit skruvad. Den har alltid varit regelbunden och lång. Nu senaste månadernaa har den blivit oregelbunden med allt från drygt två till drygt fyra veckor mellan och istället för typ sju dagar varav tre är mindre niagarafall till tre små ynkliga dagar men småskvättar. Inte för att mindre känns jobbigt. Jag bara undrar vad min kropp pysslar med. Jag är med god marginal normalviktig och äter absolut tillräckligt.

Jag tänkte nog mest säga att jag mår dåligt. Att klättring får mig att andas en stund. Att jag mailade min samtalskontakt för jag är kass på att prata och inte ens kan klämma ur mig hur jag mår. Efter tre år med samma psykofant. Att vännerna är långt borta. Att ja.. jag mår inte bra.

Årets tredje och fjärde löprunda har avverkats igår och idag. Sen klättrade jag igår. Och var på gymmet idag, inte så länge dock. Det är så svårt. Jag vill verkligen träna för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att jag älskar att vara vältränad, som i att orka saker. Jag vill träna för att bli bättre på att klättra. Jag vill hinna med att springa, klättra, gymma, gå på pass och spela handboll. Gärna mer än en gång var i veckan, som har sju dagar gånger tjugofyra timmar. Det går inte alltid riktigt ihop, inte med vila också.

Så jag struntar i att vila. Fast jag vet att det nästan är det viktigaste i träning. Att vila, låta kroppen bygga upp musklerna och läka småskadorna. För det är inte kul att vila. Det känns inte effektivt.

Och så var det det där andra. Som driver mig till träning av andra orsaker. Som att jag måste för att få äta. Så då behöver jag ju träna varje dag för att få äta varje dag. Tycker det där andra. Det blir ju en bonus att jag tycker om det.

Sen att det ändå kan bli som idag när jag inte tycker att jag borde få äta middag egentligen trots att allt jag fått i mig är frukost, två bananer och ett gäng riskakor. Och sen tränat två pass. När en varma koppen och två knäckemackor känns som världens ände. Inte så att jag la mig på golvet och skrek. Hela dagen kändes bara misslyckad och träningen värdelös. Jag var ju inte ens speciellt hungrig. Typ så. Fast jag vet. Att utan maten hade träningen verkligen varit värdelös. Jag blir aldrig bättre på att klättra om jag bara bryter ned kroppen. Eller, till viss del eftersom det är en fördel att vara ganska lätt. Men det är ju fläsk som borde försvinna då, inte muskler för tillräckligt stark och uthållig är jag inte.


Så det blir svårt. För jag har så svårt att dra gränser, se gränser och känna vad som är vad jag vill och vad något annat tycker. För jag älskar att träna. Och jag känner mig värdelös utan. Vilket som driver starkast inför ett pass är nästan omöjligt att reda ut. När borde jag låta bli? Jag ska ju träna om det är för att jag vill och mår bra. Men borde dunka till det där andra med att vila.


Imorgon har jag samtal. Jag mår inte alls bra. Fast jag vet inte vad jag ska säga. Igen.

Jag har suttit hela morgonen med sömnen kvar i huvudet och kroppen. Med flodgrisen i vänsterhanden och ett vansinnigt värkande i själen. Lars Winnerbäck får spelas om och om igen för att om möjligt göra dagen lättare att andas in.

Solen lyser, det är vår, jag har underbara illrar och en lika underbar man. Jag har kläder och mat och ett hem som är mitt. Jag känner mest skam och skuld för att jag inte uppskattar allt det här så mycket som jag borde. För att jag har mage att må dåligt trots att allt är bra egentligen.

Vad jag än gör och känner så borde det vara annorlunda och bättre. För jag vet att jag är duktig och bra och har stor potential. Så jag borde vara bättre. Må bättre. Göra mer. Istället för att gräva ner mig, skada mig och studera mitt fett i spegeln.

Jag vet att det bara ligger hos mig. Att ingen någonstans, varken i vården eller i min närhet kan lyfta mig upp ur kvicksanden. Det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt.

When one falls apart,
why desperatly hold on tight to every little piece?
When one could leave the broken ones
and keep the best parts for a new picture.






Livet skaver och jag vill trötthetsgråta som barnet på bussen. Torrhickande gråt sprungen ur total utmattning. Jag tillåter mig inte att vila, blundar inför kroppens och huvudets vrål. Jag vill ju så förtvivlat gärna klättra. Och springa och träna styrketräning. För att bli bättre på att klättra. Klättra jämt. Sen städar jag ju lite. Tar hand om tvätten. Tar lite bilder. Handlar lite. Är impulsiv och påbörjar saker.

Jag gör saker jag egentligen inte vill för att jag alltid gjort det. För att det är vana och jag är rädd att livet blir skevt om jag slutar. För att jag sviker andra. Mest därför tror jag.

Får jag sitta i min egenhändigt grävda grop och gråta i min ensamhet en stund? För att livet är jobbigt och för att jag är trött. För att återhämtning gör ont och fallet ner är långt.

Får jag snurra in mig i en filt och bilda en kokong och andas för mig själv tills hjärtat slår i takt igen? För att tankarna förgör och allting rusar fort.

Får jag luta mig mor kudden och kväva skriket av min ångest. För världen är så svår. För att jag inte fungerar.

För att allt gör ont.



När får jag vila?

Så, valborg blev för mycket mat. Alltså på riktigt. Jag var törstig på kvällen men så mätt att jag inte kunde få ner vatten. Det är för mycket mat. Så en skopa ångest. Sen klättring ute igår. Underbart. Snart reser jag på mig och beger mig mot flygbussen, arlanda och sedan London ett par dagar. Med en snygg vänstersidig bränna från gårdagen, självklart.

Jag har försökt umgås med folk igen. Jag är verkligen inte gjord för folksamlingar. Måste sova.. helt sjukt vad slut och ostabil jag blir av sånt där.

Förbannade jävla skitångest. Sjukdomshelvete. Får jag någon dag se alla färger i livet eller ger jag upp innan dess? Eller har jag redan gett upp? Tänker jag för mycket? Känner jag för intensivt? Vad behöver jag? Hur ska jag hitta ut? Det är så många som aldrig kan förstå. Inte min trötthet, för alla är ju trötta ibland. Inte min ångest för jag har det ju så bra ändå. Inte mina självskador, för jag är ju ung (vilket argument alltså).

Jag reste mig efter att ha druckit te, ätit en god chokladpralin och tittat på house. Och ångesthelvetet slog mig i huvudet med öppen handflata. Jag kunde inte ens förstå vad det var som kändes så fel först. Det kom så väldigt plötsligt. Nu försöker jag på något vis fördriva tiden, driva bort känslorna. Det går inte så bra och jag känner mig så vansinnigt ensam. Jag mår inte bra. Ibland får jag för mig att jag mest mesar mig. Sen kommer kvällar och dagar som idag och påminner mig om att jag kanske ändå inte riktigt fungerar som man ska.

Idag sa min samtalskontakt det jag misstänkt länge. Jag kommer troligen alltid vara så trött och utslagen av att ha gjort saker. Detta eftersom jag är begåvad med den hjärna jag har. Det stör mig lite för jag är less på att inte klara av att vara "vanlig". Fast å andra sidan skulle jag aldrig vilja bli av med alla egenheter och fördelar jag har fått tack vara min adhd. Så det så.