Just nu handlar mitt liv om:
Hur liten man kan vara fast åren samlas på hög som växer och blir större. Om hur man kan känna sig som det ynkligaste i världen fast man inte riktigt får. För man borde vara stark och stå upp och slåss. För allt är mina val, för allt är mitt fel. Trötthet och iskyla hela vägen in igenom allt. Om rädsla som genomsyrar varje sekund. Om hur sömnen inte längre är den räddare den en gång var.
Om hur ingenting verkar betyda vad det borde, om hur ingenting känns lika starkt som det ska. Om hur meningslösheten och melankolin tar över med sitt gråsvarta täcke. Och om ensamhet som växer.
Om att aldrig ha mått sämre.
Nu är det bara stå ut jag ska göra. Stå på benen, hålla mig i skinnet. Onsdag. Vad som nu ska hända då. Jag tror inte det blir något alls. Jag tror jag väntar förgäves. Jag tror jag hoppas på något som aldrig kommer.
...och ändå lever du, ändå fortsätter livet i sin takt och väntar på att du ska orka hoppa på det igen med full kraft. det är tålmodigt och vet om att det alltid blir bättre, det är inte outhärdligt för alltid och allt är i ständig förändring. det vet du va, att det alltid blir bättre?
sv: men åh, tack! och inte visste jag att ikea säljer té, det måste jag genast kolla upp. har tusen spänn i presentkortsform där, kanske kan lyckas köpa upp allt på té och doftljus, skulle inte vara helt omöjligt... mitt té kommer från garant, det finns på hemköp och garant har både trevliga smaker, fina förpackningar och bra priser. tre tummar upp!
Precis! När jag var inskriven på avdelningen glodde alla också bara på vikten, och om den hade stigit så var allt hurra och om den hade sjunkit var allt mitt fel och jag var en äcklig anorektiskt flicka som vägrade äta. Och då var jag som sjukast och jag hade levt länge på knappt någon mat alls, och ingen tog i beaktande min psykiska hälsa?! Ingen av sköterskorna eller läkarna var ju såklart specialiserade på något sånthänt men i varje fall... Som tur märkte min pappa sen i något skede att jag började må sämre av att vara inskriven så så fort jag fick lite upp min vikt och min puls och blodvärden till lite tryggare gränser fick jag genast komma hem. Men först började det också så att jag fick vara dagarna hemma men kvällen och natten fortfarande på avdelningen.
Min hetsätning har liksom börjat sådär lite på hösten, men nu kanske en månad sen började den såhär ordentligt liksom.
Men jag tycker alltså att bara man är på någotlunda säkra vatten med vikten så borde man fundera och koncentrera sig mera på det som finns i huvet! :)
Äter du nu liksom enligt något schema eller hur går det liksom till?
Tävla om att bli veckans blogg? Kramis
Kram <3
hur länge har du nu alltså då gått på någon sorts behandling?
jag får inte sådär rakt hjälp för det... min terapeut som jag mest har talat om det med så har tillsammans med min näringsterapeut nu sagt att jag borde följa sådär striktare tider osv, att inte jag imisstag har 5 timmar mellan morgonmål och lunch eller något sånt, för om jag äter jämnt under dagen så kommer det inte såndäna plötsliga hetsätningar liksom :) men det är för att jag har prövat att äta utan mitt matschema nu i ett par månader och då började just hetsätningarna så det beror säkert lite just på det att jag i misstag sen har ätit för lite eller något...
hur länge har du haft sådär ätstörning?
