Hanna, 23 oktober 2011

Vid varje andetag jag tar önskar jag att det försvann.


Så nära hyperventilering, så när orkeslöst kaos.


Ont, ont, ont, ångestjävel. Mitt bröst. Det svider, der river, det klöser det värker och ilar. Livet gör så äckligt ont. Varför har jag vant mig vid att livet är så här? Varför gör det ont ändå? Jag har sedan säkert tio år tillbaka slutat tro att ångest är farligt. Jag har aldrig trott att jag ska dö när den drabbar mig. Inte ens under mina värsta panikattacker när allt snurrat och svartnat. Jag har alltid vetat att det är psykiskt och går över. Ändå gör det lika jävla ont.

Ont, ont, ont, vågar inte somna.


Kommentarer
Postat av: Emelie

Ingenting med sjukdomen är positivt, nej, kan jag inte påstå. Förutom att dessa som tar sig ur den känner sig redigt mycket friskare än 50% av resterande mänsklighet..



Skönt att ni hittat någonting han föredrar. Grävning! Det är ju passande (jobbigt att städa sedan bara, kan jag tänka mig..)

2011-10-24 @ 07:36:01
URL: http://sockerskrin.blogaholic.se
Postat av: Elin

Nötterna kanske känns fel nu, men smakade dom skunk när du åt dom? Kanske smakade dom lite ångest, men var do oätligt äckliga?



Har inte så mycket att säga egentligen, för vad jag än säger har du ett, just nu, mycket stort hjärnspöke som gör allt för att slå sönder dig, vilket det verkar lyckas med rätt bra.

Du är underbar som du är, med eller utan nötter, men med kanske håller längst?

kramar

2011-10-24 @ 12:27:57
URL: http://uturanorexin.blogg.se/
Postat av: Patricia♡

Men vännen, de måste ju kunna hjälpa dig snart. <3

2011-10-24 @ 12:57:42
URL: http://patriciac.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0