Men alltså

Inget nytt under solen idag. Den skiner, jag blir varm. Typ så. Min samtalskontakt på psyk bara suckar och blir frustrerad över att jag tycker att jag är tjock och har svårt att äta. Visst, på ett skämtsamt vis så sliter han sitt hår och jag skrattar när han tittar på mig och säger att min kroppsuppfattning är totalskev och att jag är inte är dum och att vi är överens om att jag vet att jag måste äta för att leva. Jag skrattar för jag orkar inte, eller vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga. För nog vet jag både att min kroppsuppfattning är uppåt väggarna och att jag måste äta. Men det tar ju inte bort känslan av hur vidrig jag är. Eller hur jag kan må efter att ha ätit. Det är ju där problemet sitter. Jag kan rent logiskt kanske förstå att jag inte är gigantiskt överviktig men det känns ju så och det gör ont överallt. Som med "vanlig" ångest. Jag har alltid vetat att den inte kommer döda mig, att jag inte håller på att bli galen (galnare), att det bara är en känsla men den gör ändå ont, så ont och jag blir rädd och panisk. Det är liksom det som är ångest.

Jag orkar inte med att vara jag. Men jag har slutat att ligga i en ynklig hög på golvet på mina samtal. Jag har gett upp, är för trött. Skrattar mest åt eländet och berör inget som betyder ordentligt. För det är ju ändå mitt problem.


Kommentarer
Postat av: minna

Hm. Det ÄR ju viktigt att kunna skämta även om allvarliga saker, så det behöver inte alls vara fel. Men jag undrar ändå lite om du tycker att du får någon hjälp av samtalen? Kanske skulle du kunna testa att ställa lite krav? Fråga vad han tänker om din ätstörning, hur ni ska jobba med det för att det ska bli bättre, för det blir det inte nu. Vad finns det för behandlingsplan, vad finns det för handledning, osv.

Sen fattar jag att samtal kan betyda väldigt mycket på andra plan, eller så är det för mig i alla fall. Trygghet, struktur, kontakt. Allt behöver verkligen inte vara konkret. Men det går att göra båda. Finns det någon annan på den mottagningen som har mer kunskap av ätstörningar som ni kan ta hjälp av? Inte att du ska byta kontakt, utan bara ta hjälp för strategier.

Det är inte så som är ologisk eller dum, det är sjukdomen som gör att det blir så. Det ingår liksom i sjukdomsbilden att känna som du gör och inte få ihop det.

Kanske kan du skriva till samtalskontakten om det, om det inte går att prata?

Postat av: minna

Tack för glasstipset! Har hört talas om den men inte ätit. Eftersom jag mår så sjukt illa i flera dar om jag äter nåt fel, så har jag blivit överdrivet försiktig...



Men finns det ingen läkare bakom samtalskontakten? Fast okej, de behöver ju inte kunna mer bara för att de är läkare... önsketänkande. Jag tycker fortfarande att det är supermärkligt att du inte kunde få hjälp av scä. Jag fattar verkligen inte. Okej att du inte klarade av att säga så mycket, men ni hade ju möte där andra pratade och sa att du inte hade hjälp från psyk i det här. Och jag förstår verkligen att du inte orkar försöka igen, det finns ju en gräns för hur många gånger man orkar få ett nej.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0