Jag mår nästan alltid som sämst på kvällarna. Lagom till när vanligt folk börjar somna för att orka morgondagens arbete. Det är då ensamheten dyker upp. Det finns ett par människor runt mig som jag kan prata med när jag mår dåligt. Människor som jag vet finns kvar ändå. Människor jag kan släppa in, åtminstone en bit. På kvällarna när jag skulle behöva sällskap sover dom. Jag vet att dom skulle prata med mig om jag hade totalpanik och behövde stöd.
Men.
Jag kan inte med att störa. Jag kan verkligen inte förmå mig att väcka någon för den sakens skull. För jag får så uselt samvete om jag stör sömnen för någon. Jag vet inte om det är så att jag tycker att jag är värd tiden. Kanske. Hur som helst så är det så att jag inte försöker. Ibland kan jag skicka ett sms för att höra om någon är vaken men oftast får jag inget svar eftersom personen i fråga sover gott. Jag vill inte vara till besvär, störa med mina problem. Det går ju över, det är ju bara ångest.
Sedan skulle det ju vara ohållbart. Jag mår dåligt varje kväll i stort sett. Det är kanske inte varje kväll jag känner att jag skulle behöva prata med någon men alldeles för ofta för att det skulle vara fungerande. Min äkta hälft säger att han kan ta en promenad med mig klockan två på natten eller prata men han har ett jobb. Skulle han vara vaken halva nätterna för att ta hand om mig skulle han omöjligt kunna sköta det och det är inte riktigt ett alternativ.
Jag bygger ensamhetsmurar genom att inte säga till när jag behöver stöd men jag vet att jag måste göra det för att inte förstöra andra också. Andra runt omkring mig är faktiskt inte inte anställda för att ta hand om mina problem. Det är vänner och familj som jag vill få ha som vänner och familj till mig, inte min sjukdom. Självklart är det så att dom får hjälpa till men det finns gränser. Vi ska ha en normal relation där båda ger och tar och inte en parasitrelation för sådana fungerar i regel inte särskilt bra. Om jag skulle prata med anhöriga varje gång jag behöver stöttning skulle dom inte orka finnas kvar och det vill jag absolut inte.
Det är bara att acceptera att det är ensamt att inte vara frisk. Det finns ett journummer jag kan ringa via min mottagning. Nattetid är det en skötare på en av slutenvårdsavdelningarna som svarar. Med andra ord är tiden en bristvara och råden dom vanliga, drick en kopp te och gå och läggdig/ta en promenad/se på tv. Maxtid per samtal är ungefär fem minuter. Jag förstår ju varför. Men det gör inte att övergivenheten och ensamheten blir lättare att hantera. Jag vill ju bara ha en människa att prata med en stund. Som kan styra undan fokus lite lite så jag kanske kan greppa tag i ångesten och hantera den lite lättare.
