uppfortsomfan -

Jag är inte dum, jag gör bara korkade saker ibland

Gå ned en klädstorlek i månaden säger viktväktarnas reklam.

Ja, ja, jatack skriker det i mig. Det vrålar med sådan kraft att jag blir förvånad. Jag reagerar instinktivt och tänker att jag vill. Att jag måste. Hur skönt det skulle vara. Fast jag såklart vet att det är dumt.

Sen blir inget bättre av att jag bakat kanelbullar idag. Och ätit. Jag vet. Det är inget fel i det. Jag blir inte hundra kilo fetare över natten. Men det tar inte bort känslan av att det är sanningen. Dessutom kan den meningen inte användas varje dag, för då blir jag faktiskt tjockare. As simple as that. Äter jag mer än jag gör av med (inräknat vad kroppen behöver för att hålla igång, självklart) så går jag upp. Det är lite så det fungerar för alla människor. Jag är inte unik. Bara lite annorlunda eftersom jag så lätt går upp i vikt. En typisk matdag för mig ser ut ungefär såhär:

Frukost någon gång mellan tio och halv tolv och den består oftast av två mjuka mackor med pålägg och en hård med pålägg. Dom flesta dagarna är det smör och ost. Till det dricker jag te med mjölk. Sedan äter jag något det kan vara en banan eller en macka, eller en proteinbar ett par timmar senare. Vid fem ungefär äter vi middag, jag brukar äta en och en halv portion ungefär om man räknar efter matschemans normalportion och avsluta med en frukt. Jag dricker vatten, laktosfri mjölk är för dyr för att dricka som måltidsdryck och allt som är sötat på något vis tycker jag är äckligt till mat, det har jag alltid gjort. Fattade inte grejen när alla på kollot var glada över att vi fick saft till maten, vidrigt i min värld. Sedan brukar jag kunna äta något på kvällen, en macka eller en frukt kanske en klick keso med nötter eller en bit choklad någon gång då och då. Med te till.

På det matintaget plus träning ca 5-6 gånger i veckan går jag upp i vikt.

När vi (eller jag) avhandlat det där ämnet för trehundrafjortonde gången i ordning så kan vi (jag) övergå till nästa uttjatade ämne.

Jag mår inte bra. Varje kväll är ett helvete, det är en plågsam kamp. Jag sitter och undrar hur i hela friden jag ska stå ut, hur jag ska orka nästa andetag. Varför i hela världen jag lever och står ut. Men det gör jag. Vareviga kväll så överlever jag. Kämpar mig igenom. Det är kanske positivt.

Fast jag undrar ibland om det inte vore bättre om jag verkligen fick det där totala sammanbrottet som hänger som en dyvåt bomullstuss över mig och kväver andetagen. Dit kommer jag inte. Jag är så förbaskat bra på att bita ihop och skjuta undan att jag ibland undrar om jag verkligen mår dåligt. Jag kan räkna mina offentliga ångestattacker på en hand. Med ena tummen faktiskt. Jag gråter inte ens fast jag lovar att det behövs. Jag tror jag har ett lite överdrivet kontrollbehov när det gäller mig själv, eller så är jag bara så van från alla år när jag inte ens förstod vad det var. Ja, eller en kombination.

Inte ens när jag sitter i ett alldeles för upplyst rum på en pappersklädd brits kan jag visa vad jag känner. När unga läkare med oroliga ögon frågar. Jag lugnar dom, jag försöker kanske lugna mig. Jag brukar kunna le lite. Men helt ärligt. Som jag aldrig kommer erkänna för dom, eller för mig i stunden, jag mår fruktansvärt. Det enda jag vill är att bli nedbäddad av någon som bryr sig och få slippa tänka och känna. Det kommer jag aldrig någonsin säga. För det finns inte. Alternativen när jag sitter där är att bli inlagd på avdelning ett på psyk och få sova i ett otryggt rum med någon okänd eller ta en alldeles för dyr taxi hem till mitt. Dessutom hjälper det mig inte med psykavdelning så det är bättre att dom får ägna sin energi åt dom som får hjälp av det.

2012-10-02 @ 22:14:42 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Lissie

Jag ska inte påstå att jag vet, för det gör jag inte. Det jag vet om ätstörningar har jag lärt mig från min tvillingsyster. Så du får ta detta med en nypa salt. Men, kan det inte vara så att kroppen försöker lagra så mkt näring som möjligt om den inte får tillräckligt/är i obalans? Hur känns det med både lagad lunch och middag förresten? För mkt?

Känner så väl igen det där med att önska att man kunde få ett sammanbrott. Jag hatar att det inte går, vad gör man liksom? Tipsa mig om du kommer på hur! Kram

2012-10-02 @ 23:06:22
URL: http://fairlynuts.blogg.se

Postat av: vonskareng

jag tror att du äter för lite, kombinationen med all träning liksom... kroppen blir duktig på att suga åt sig näringen du förser den med extra mkt då :)) men vad vet jag... jag vet..ingenting om sånt där egentligen, inte än, bara funderar lite haha. önskar verkligen någon kunde ge dig den hjälp du verkligen behöver :(

2012-10-03 @ 12:13:31
URL: http://www.vonskareng.blogg.se

Postat av: Maja

Säger precis som ovan, du tränar väldigt mycket, så det är klart att kroppen tar åt sig allt den får. Jag gick upp extremt mycket i vikt när jag var som allra sämst, och det gick sjukt fort. Även när jag hade börjat i skolan fortsatte jag att gå upp, vilket såklart gjorde att jag inte vågade släppa taget om ätstörningen helt och hållet.
Kämpa på gumman, jag vet inte vad jag kan säga för att göra det bättre tyvärr...<3
Kram <3

2012-10-03 @ 15:48:08
URL: http://cuilenya.blogg.se

Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Du äter verkligen inte mycket, så du borde inte gå upp i vikt. Men som jag sagt många gånger innan så fungerar jag exakt likadant. Räcker med att jag tittar på mat så stiger jag i vikt. Helt ologiskt, men så är sanningen. Jag vill också ha sjukt bra ämnesomsättning, eller svårt för att gå upp i vikt. Gosh vad mycket lättare livet skulle vara då.

Tack för att du skrev vad du blir stressad över, samma saker här, men nu finns det ett extra plus för mig, jag ska jobba! Två veckor och jag ska bo hos mina föräldrar där det inte finns chans till eget krypin. STRESSANDE!!

2012-10-04 @ 16:16:53
URL: http://patriciac.blogg.se

Trackback