uppfortsomfan

Sjuk, sjukare, idiot.

Jag är fan sjukare än jag inser ibland. Eller jag agerar sjukare än jag riktigt förstår. Jag sitter alltså hemma en lördagkväll och försöker komma på en bra ursäkt för att slippa träffa en kompis imorgon för jag mår så dåligt att jag vill vara hemma, ifred och ha tillgång till verktyg att skada mig med.

 

Någonstans halvvägs igenom funderingen så slog det mig exakt hur osunt det är. Hur märkligt jävla vriden min hjärna är. Att min tanke när jag mår dåligt snarare borde vara att söka sällskap för att hålla mig ifrån destruktivitet.

 

 

Det tar emot riktigt ordentligt att erkänna att det är så det kan se ut i mina hjärnvindlingar. Jag vet hur sådant tänkande brukar bemötas och reageras på. Hur personer som hamnar i sådana destruktiva banor bes att tänka om, att sluta larva sig, att bita ihop och gå emot. Att ta tag i problemet istället för att sitta och gnälla om det. Att för fan ta och låta bli när man nu vet vad som är rätt.

 

Om det varit så enkelt som den oinsatte tror.

 

 

jag vet att det är svårt, men försök att inte isolera dig när du mår sådär. det är som sagt då du behöver sällskapet som allra mest!

sv: ja men eller hur! x)

jo, man tappar ju all ork och så.... dock har jag inte känt mig "arg på Gud" eller så för att jag hamnat i det här, utan ibland tänkt att någon gång ska jag väl ha användning av det, så helt förgäves kan det inte vara.

Det finns så många puckade människor som tror att det funkar så. Du är sjuk, då kan man inte begära och förvänta sig att du reagerar och gör på samma sätt som friska. Det är liksom en del av sjukdomar - att man har problem och hämningar pga dom. Fysiska eller psykiska, strunt samma, de har rätt att finnas där och har också en stor påverkan på den sjuka - inte heller oväntat.

Håller med dig. Livet utan sjukdomarna och dess åverkan är något främmande, och i alla fall för mig skrämmande, även om det på sätt och vis vore underbart att prova på livet hur det är utan, bara för att se om det är bättre och värt att kämpa för i längden.

Är också lättpåverkad. Minsta lilla motgång, oväntad händelse eller tufft samtal faller jag till botten, oavsett hur bra det jag egentligen gör är. :S Fattar inte varför det ska vara så svårt..
kramar

Du borde verkligen försöka motivera dig till att träffa den där kompisen, för att komma ut och umgås hjälper faktiskt, trots att man inte kan tro det.
Massa kramar till dig! <3

Jag väljer i stort sett alltid att isolera mig och stanna hemma, hur fel det där valet egentligen är, men jag orkar aldrig något. Känner mig tryggast hemma med bara sambon och hunden som sällskap.

Så söt!