uppfortsomfan

Höstäpplen

Hemma igen. Ännu mer höst i luften. Det slog om för flera veckor sedan. Jag är väldigt känslig för ändringen och brukar ofta säga att det är höst någon vecka innan andra. Nu är det ingen som kan missa det. Regnet öste ner på vägen hem och utanför arboga var farten på motorvägen strax över 60 för varken sikt eller väglag tillät högre hastigheter. Regnet slog så hårt mot bilens plåt att vi inte kunde höra radion och nästan fick skrika till varandra. Jag gillar sådant väder. Som är extremt.

 

Hemma var illrarna glada över att få nosa på alla sina favoritplatser och sedan sova inomhus i en torr puff. Folk som tror att illrar är vilda djur som inte går att ha tama borde träffa våra parkett och puffillrar. I lagen står det att illrar ska ha hö/halm eller liknande flätbart bomaterial. Den som skrev det har nog aldrig träffat en tamiller. Våra skitungar väljer varje dag i veckan en fleecefilt framför hö. Så är det för alla jag känner faktiskt. 

 

Det luktar höstäpple när jag går från sovrummet till köket och det mörknar tidigare. Jag kokar den största koppen te och vill dö. Ångesten fullständigt äter upp mig, våldtar mig, flår mig och skalperar mig. Efter så många års ihärdigt övande i att hantera eländet så skulle inte många ens kunna gissa hur jag känner mig innuti när jag sitter här framför datorn och skriver lugnt. Dom som känner mig kan nog ana men jag är alldeles för bra på att stänga in, lägga locket på och försöka ignorera eller stå ut. Inte oroa andra, inte själv falla dit och hamna liggande på golvet. Skrikandes inombords, kvidande utåt. För hamnar jag där faller jag för självskadorna. Jag sitter alltså i sängen med min bästa, tryggaste musik, min största tekopp och min flodgris. Allt för att försöka stå ut, för att kunna fortsätta sitta här och se normal ut. Jag gör allt rätt. Avleder, väntar ut, går emot. Om det ändå hade hjälpt. Om ångesten ändå hade varit mindre eller kommit mer sällan som belöning för den kamp jag för dagligen.

 

Jag är så ledsen för jag vet att ångest inte dödar. Jag vet att den går över. Jag låter den gå över. Jag går emot den och gör saker jag inte riktigt orkar eller törs. Jag avleder för jag känner mig själv och min ångest så jag vet när den är på väg och jag hinner oftast fånga upp den tidigt och underhåller mig på något vis. Jag är ledsen för den är ändå ständigt med mig. Ångesten. Fortfarande efter så många års kämpande. Jag vet allt vården säger, jag har alla deras tips i högar och staplar. Det finns inget nytt att tillföra. Jag är ledsen för att det som syns för andra är dom få gånger jag faktiskt misslyckas med min kamp och faller till det destruktiva. Att jag varje dag, oftast flera gånger, lyckas bemöta och hantera ångest innan den blommar ut och blir värre eller står ut och väntar är det bara jag som vet. Jag är ledsen för jag blir bedömd efter mina svagaste stunder, inte alla starka.

 

Men nej, det är inte hösten som deppar ihop mig just nu. Jag gillar lukten av äpplen, jag gillar väder som är något och som märks. Hällande regn på tvären. Vind som man kan luta sig mot. Jag gillar röda blöta löv i gatlyktsljus. Jag gillar stora koppar te och tända ljus. 

 

Det är bara så att jag är sjuk.  

 

Jag är så trött, det gör så ont. Låt mig få vila.

 

 

 

ja, det har blivit bättre under dagen som tur är. ah, asså ont i magen blir man typ handikappad av. går inte att göra nånting.

hmm.. ja, jag vet ju inte heller vad som är bäst för dig själv eftersom jag aldrig träffat dig osv. men hoppas ni kan komma fram till någon gemensam lösning som känns bra för både dig och dem.

Blir så ledsen att läsa om hur du mår, du förtjänar så mycket bättre än det här. du förtjänar verkligen ett bra och lyckligt liv. Fritt från ångest och sjukdomar. Vet att det blir svårt med tanke på en del av dina diagnoser, men så gott livet nu kan bli. Vilket är betydligt bättre än det du har nu.

Verkligen skönt. Är lite tradigt att bara ha en hund som sällskap i fyra dagar ^^ Känner mig alltmer galen när det slutar med att jag har lättare att prata med hunden än med folk. :P

Det är ju i alla fall den början som krävs för att det ska bli något överhuvudtaget, så vi hoppas på en bra fortsättning också nu då. :)

Det blir verkligen annorlunda. har känts så konstigt att bara ha tre hundar. Eller ja, bara och bara, men det känns tomt att inte ha gammeltanten kvar. Hon har varit med så otroligt länge, det märks på de andra hundarna att de inte vet hur de ska rangordna sig riktigt ännu.
kramar

Jag vet att jag inte känner dig. Att jag "bara" är någon som läser din blogg lite då och då, men vill säga att jag efter det här inlägget ser de gånger du lyckas också. Inte bara det destruktiva. <3

Usch, jag känner igen denna förtvivlan och uppgivenhet. När man inte vet vad som skulle kunna göra någonting bättre. Vad gör man då? Jag vet inte. Jag började äta medicin. Det hjälpte mig. Men några såna garantier finns ju inte. Och jag kan ju inte säga att jag har några direkta insikter att dela med mig av, som gjorde det lite enklare att gå upp om morgnarna. Det bara blev så.
Jag hoppas att det blir så för dig med! Kram

Jag känner verkligen igen det som du beskriver och att du klarar av att stå ut med ångesten är imponerande! Tänk alla människor som har ett ångestfritt liv, de vet inte hur lyckliga de är!
Sv: Jag vill verkligen tro på att det finns någon för mig, men trots mitt grymma tålamod börjar jag tröttna på att vänta... :/
Kram! <3

Jag tycker också om när det är väder på riktigt. När det märks och inte bara finns i bakgrunden.

Det gör ont att läsa om hur tufft du har det, men det är också lite skönt att se någon annan sätta ord på den där kampen jag är så bekant med. Den jävla ångesten, som både moler på outtröttligt och samlar sig till vassa attacker. Du är en riktig hjälte som tragglar på med strategier och knep och jag önskar jag hade ett trollspö att vifta med så att all äcklig onödig ångest bara försvann ur ditt, mitt och alla andras liv.