För mig är dagen efter inte kopplat till alkohol. För mig är dagen efter kopplat till aktivitet och socialt umgänge. Och mat. Jag blir helt dränerad och utpumpad av att umgås, av att prata med människor, av att göra saker. Så idag har jag helvetesångest. Jag sitter här och har just ätit frukost och förbannar mig för att jag gjort det fast egentligen är jag arg på mig för att jag åt igår. Alltså, jag sprang över en och en halv mil, jag tränade styrka och jag cyklade lite och jag hade praktiskt taget kunnat äta en helgrillad elefant utan att ha ätit för mycket. Men det går inte in. Jag var mätt igårkväll. Min mage var svullen. Jag har dessutom gått upp några av dom där kilona jag kämpat så hårt för att bli av med så att mina kläder skulle passa. Ja inte bara på igår såklart. Jag hatar sommaren och helger när det ska ätas i ett. Jag hatar att jag inte har någon form av karaktär. Jag vill också kunna fika och äta två småkakor och vara nöjd, njuta av dom och tycka att det är gott. Jag inser inte att det är gott förrän jag ätit halva paketet. Jag är girig. Jag är ett matmonster. Jag hatar mig. Varför ska jag bete mig så. Och jag vill inte höra ett ljud om att alla gör så ibland. För det är inte ibland. Det är varenda gång jag inte är på mig själv med kontroll och disciplin och aktivt väljer att låta bli helt. Det är inte bara kakor, det är bananer, blomkål, ostmackor, te, spaghetti, makrill i tomatsås. Det är allt som går att stoppa i munnen praktiskt taget. Jag är äcklig. Jag orkar inte mer. Jag vill inte. Låt mig få slippa. Jag hatar att jag tycker om mat. Jag vill vara kinkig. Jag vill bli mätt. Inte äta och sedan upptäcka att jag är sprängfylld.
Sedan har jag sommarentarslutstraxångest. Jag har alltid gillat höst, vinter, vår och ja sommar också. Nu sitter jag här och vill bara försvinna när jag tänker på att det ska bli kallt och vinter igen. Att det inte kommer gå att träna ute på samma sätt när man vill, att vardagsmotionen begränsas. Att det är mörkt hela tiden. Jag är rädd. Rädd för vad jag ska göra. Hur jag ska må. Om det är illa nu hur blir det inte då när naturen inte är lika snäll mot mig? Jag vill få ge upp och slippa upleva det. Och det är ändå bara sjunde juli. Det är nästan hela månaden kvar och så augusti. Fast för mig är det strax över. Jag har ju inte hunnit märka att det är sommar egentligen än. Inte hunnit känna, inte hunnit med. Som vanligt. Jag är någon annastans. Varför kan jag inte bara närvara lite mer. Eller slippa närvara.
Jag hatar sådana här dagar. Jag vaknar med ångesten rivande i varenda kroppsdel. Jag vaknar och inser att det är sol och varmt och lamslås för att jag vill vilja ta vara på det men egentligen vill få träna ifred och sedan sova. Fast bada. Men bada och umgås innebär ju mat och då blir jag tjock för jag har inget lagom i min kropp. Solen blir jag varm av. Fast det är så fint ute. Jag går sönder. Jag är trasig. Jag ska laga mig men har tappat bort alla försök till intstruktion om hur jag någonsin fått. Jag kan inte läsa. Kan inte komma ihåg, kan inte hitta en ände att börja i.
Söndagmorgnar med varmt väder och sol ska inte börja med tårar.
