uppfortsomfan -

Lämna mig inte

Så stressad. Mycket att göra och så mycket ovisshet. Vet ännu inte om jag nästa lördag kommer hem och bara byter packning och sätter mig på ett tåg eller inte. Jag måste förutsätta att jag gör det och försöka packa för två resor samtidigt. Jag äger ju inte ens trosor nog för att göra det. Och inget är i ordning i mitt huvud för jag har inte haft tid eller ro att sätta mig ner och lista upp det och få det konkret. Allt är just nu bara en enda röra som snurrar runt i mitt huvud och är omöjlig att ta tag i. Det är nog ingen omöjlig uppgift att få ihop det så allt blir gjort men just nu är det helt omöjligt för jag har ingen koll. Det är sovsäckar hit och dit och nycklar som ska hämtas och lämnas och mat till illrarna och vi har inte ens bestämt vilken väg vi ska ta ner till skåne på lördag. Hälften av sakerna jag ska ha i packningen till klätterresan ska med sen också. Det är lite för mycket.

Mitt i det så vill jag träna, har jag illrar som behöver tillsyn och stimulans, en utredning, en partner och en sjujävla ångest. Jag är farligt nära att sitta i ett hörn och bara skaka och gunga.

Annars då? Tja psykologen är en vettig man som tycker att det kan vara normalt att träna sju dagar i veckan. Äntligen. För det ska vara självklart att det är normalt. Så länge man vill och sköter kost och vila som man bör. Han sa återigen att jag med största sannorlikhet får diagnosen. Det känns...jag har övertygat mig så ordentligt om att jag inte skulle få någon så jag trodde på det. Jag är med andra ord nästan fövånad. Samtidigt vill jag inte att det ska vara slut. Utredningen har varit en enda stor komma hem och känna sig bekväm känsla. Precis som vid förra utredningen. Att äntligen bli förstådd. Att ha någon som ser mig och hur jag är och förstår. Snälla, lämna mig inte nu när jag hittat någon som förstår. Fast jag vet ju att det är så det är. Det är bra tungt att acceptera. Att det återigen är jag och mig själv.

Nu ska jag bita ihop så käkarna värker och tänderna gnisslar och försöka att inte få ett psykbryt medan jag organiserar upp den delen av packningen som ska lämpas av hos min bror imorgon och se till så att jag har koll på vad som är i och vad som saknas. Skjut mig. Snälla.

2013-07-18 @ 22:12:30 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Gotland har jag aldrig varit på:( Jag och sambon har tittat på en tripp dit, men vi har tyckt att det har varit sjukt dyrt (då vi vill ha med bilen över och stanna ett x antal dagar).

2013-07-19 @ 01:35:38
URL: http://patriciac.blogg.se

Postat av: beayourdreams.blogg.se

Fina du, ta det lugnt och andas. Ibland händer det MASSOR på en gång men man får försöka ta en sak i taget. Det gör inget om du är borta ifrån träningen heller, eller hur? Någon dag skadar inte!

Ingen ska skjuta dig! <3

Sv: Nä jag vet, 20% köttfärs då och då gör inget.. Mamma gör ju inte köttfärsrätter så ofta heller så. I know what you mean, trust me ;)

Jaaa ostmackor utan problem med oboy! De hade varit så himla gott.. Glömde skriva ner de, heh. Det var just utav den anledningen jag skrev ner den, för att en gång för alla också beta av den. Se att inget händer om jag äter de sakerna. Det är ju just bara rädslan men(!) tro det eller ej; rädslan går över. Så är det alltid. Jag måste bara ta mig i kragen och våga också.. Kanske inte nu men förr eller senare gör jag det. Kram på dig!

2013-07-19 @ 09:11:54
URL: http://beayourdreams.blogg.se/

Postat av: Marie

Du, är normal. Det lovar jag ;)
Du tränar 7 dagar i veckan.. och jag gör det inte. Bara för att en inte gör det något annan gör tyder det inte på några fel. Eller hur?

2013-07-19 @ 13:15:28
URL: http://marytheory.com

Trackback