uppfortsomfan

Det här är mitt liv.

Så sitter jag där igen i hans grå obekväma besöksstol. Han bytte ut dom sköna för att få plats med fler. Skorna åkte av så fort jag kom in, blicken är vänd mot den lilla flodhästen i min hand. Jag vrider och vänder och pillar. Huvudet är trött och tankarna blir inte mer än suddiga skepnader som är omöjliga att fånga. Han frågar vad vi ska prata om idag. Jag letar och försöker känna något om något. "Vad tusan meningen är med att leva." Det blir mitt svar efter en lång tystnad när jag grävt efter ord som inte finns, ord som fastnar innan jag hinner se vilka dom är.

 

"Har du suicidtankar eller planer nu?" blir ju den snabba motfrågan. Jag vet ju att den måste ställas men nej det har jag inte, inte mer än vanligt, jag är bara less. Jag bryr mig inte. Saker är inte roliga. Jag uppskattar inte det jag har, jag har inte energi till det. Inte ork. Jag vill prata om vad som är poängen med att finnas när man inte kan se något som är värt något. Eller alltså. Jag vet ju att jag har saker som är fantastiska. Jag känner det bara inte.

 

Vi går inte in på det. Han frågar mig bara om jag tycker att jag är deprimerad. Ja inte tusan vet jag. Jag gör ju saker, går upp och är igång. Jag kan ju tycka att klättringen är bra. Men på det stora hela är mitt liv tvärgråsvart. När jag tillåter mig att tänka på det eller känna efter. Oftast så fortsätter jag bara framåt som om jag vandrade i motvind och hagel. Huvudet nerkört, överkroppen lätt framåtlutad och blicken riktat på fötterna som trampar steg efter steg. Inte ett ögonkast varken bakåt eller framåt och att slappna av och känna finns inte som alternativ. Det är ju kallt, blött och blåsigt.

 

Sen rinner samtalet ut i sanden. Vi bokar in en ny tid två veckor senare och säger hejdå. Tiden är inte ens slut. Han har gett upp. Vi har inget mer att säga.

 

 

 

 

Så blev det midsommarafton två dagar efter samtalet och jag gör mitt bästa för att tycka att det är bra, känns bra och att jag vill leva. Det gör ont. Det är fina saker, bra saker. Jag känner det stundvis. Som ett täcke över allt ligger ångesten, gråsvartleran och mattankarna.

 

 

Årets första små kantareller.

 

Utomhusklättring.

 

Lite vila.

 

In action.

 

Fika med mumsmums och vändtia.

 

Det här blev det av kantarellerna.

 

Huvudrätt efter det.

 

Smultron från klätterskogen och så lite jordgubbar.

åh jag hatar den frågan "vad vill du prata om idag?" man ba... "ööööhm, vet inte riktigt?"

shit vilka armmuskler du har! inte så konstigt egentligen med tanke på klättringen, men ändå.

sv: ja, man kan väl säkert lära sig tycka om det mesta..
hahah :P såå jobbigt är det inte att sno ihop en paj ^^

ÅH GUD VAD GOD MAT!! Och dina muskler, omg. Avis!

Sv: Tack detsamma snygging! Ja exakt.. Förstår inte hysterin med att vara snygg på gymmet.. Fast man brukar ju säga att det är bästa stället att ragga på.. ;) Ne man brukar bli lagom seg om man spyr ut allt innehåll man har i kroppen.. Ta hand om dig!

Wow!! Vilken rygg du har;) och axlar.

Har tänkt på att jag också gillar att stirra på något när jag pratar med någon. Som med din flodhäst. Dock är det sällan jag har något i handen. Brukar hålla upp naglarna och stirra på dem. Fast brukar inte göra det så länge, eftersom jag känner att den andra tror att jag inte lyssnar. Fast egentligen lyssnar jag bättre om jag får titta på någonting intressant, som naglarna tydligen är:P

Maten såg sjukt smarrig ut och dina rygg- och armmuskler - MUMMA! (Såg ifs en riktigt fin rygg idag då jag masserade min kompis rygg, hans rygg var verkligen to-die for!)
Jag har extremt svårt för ögonkontakt när jag blir osäker eller ska prata om något riktigt djupt, märkte det väldigt väl på festen då 3 av oss kom in i värsta "deeptalk".
Kram på dig! <3

Vilken supergod kantarellmacka! Åh.

Sv: Haha, skönt att jag inte är ensam om att lyckas ta död på en kaktur. För ja, det krävs en del talang;)

Ja, det är tufft. Som satan faktiskt. På tippen att man pallar vissa dagar. Men jag GÖR, och det är väl det viktigaste just nu.
Det är inte bara oboyen som skrämms. Den har jag nästan "vant" mig vid nu. Det är nya, "farliga", saker VARJE dag som åker i magen. Huh.Men som sagt.. knske vänjer jag mig vid allt det där så småningom. :) Kram!

Jag känner så väl igen den där uppgivenheten. Både hos mig själv och terapeuten. Samtidigt är det ju så svårt, för hur ska man veta vad som skulle hjälpa en?

Man får hoppas att livet på något sätt visar en vägen. Det är det enda jag tror på.

Sant. Det är lite tragiskt att vi inte kan se våra egna bra aktioner, utifrån våra förutsättningar ÄR det bra att låta bli att skära de gånger det går osv.


Foten är mycket bättre tack och lov, haft lite trubbel med den dock.
kramar

Läser.
Nickar.
Läser.
Nickar.
Läser.
Fnissar.
Just idag är det väldigt trevligt att läsa om din smärta, om du förstår mig rätt nu, för den gör mig väldigt "icke-ensam" i mitt eget liknande scenario av liv. Att höra att du också andas, lever, ser dina fötter ta steg och förstrött pillar på något medan du undrar vad livet har för mening.. känns som jag. Speciellt de senaste dagarna. Därför kan jag inte hjälpa att fnisset kommer, hur stört det på sätt och vis är med ångest inför sin egna varelse och livsvilja, något som för de flesta är självklart att ta för givet.. så lustigt ändå.

Jag skulle kunna babbla på en evighet om det här med livet och varför man fortsätter, men sätter punkt och hoppas du har en någorlunda okej dag idag. Hejjar på dig vettu. Det vänder snart, om så bara för stunder så blir de till syre som gör att vi orkar lite till. Varför? Ingen jävla aning. Men vi gör det. Kram pårej din muskliga härliga coola flodhäst ägande jävel!