uppfortsomfan

Jag tror aldrig det kommer nå ända in i själen, livet.

Jag läser bloggar, jag tittar på bilder, jag ser uppdateringar på facebook och jag hör samtal på bussen. Om lycka, om drömmar, om förhoppningar och framtid. Jag ser strålande ögon, vackra fukostar och hör ord om uppskattning och själsvila. Pirrande magar, bruna ben, solmogna bär och underbara vänner. Jag ser och hör glada människor.

 

Framförallt ser jag något som inte finns hos mig. Allt det där som är livet.

 

Jag tror faktiskt inte att jag kommer bli frisk. Jag ser ingen framtid. Jag drömmer inte om något, jag hoppas inte och jag känner ingen lust inför någonting. Det är lite så att det är värdelöst att ha förhoppningar för jag uppskattar ändå inte något. Inte som jag borde. På något vis känns det som att jag borde ge upp och lämna plats åt dom som har ork och känslor nog att uppskatta livet och världen. Jag är bara orolig, rastlös och på väg bort. Jag rymmer konstant i själen. Vill inte vara kvar. Flyr.

 

Jag står helt enkelt inte ut med att vara i den här världen med mig själv.

 

En pannkaksfrukost är ingenting mysigt i mitt liv. En pannkaksfrukost är en orgie i ångest. Ja, dom smakar gott men jag är stressad och ångestfylld och får kalorispel i huvudet och äter för fort och äter gärna för många för jag har inte förmågan att njuta riktigt utan mölar i mig fyra fem stycken, blir proppmätt och vill inte äta en bit till någonsin igen.

 

En dag på stranden med fin sand att vandra i gör mig galet rastlös och hela jag blir orolig och ångestdriven och jag far runt som ett yrväder och äter gärna för att hålla mig sysselsatt och eh ja får ångest för att jag äter och blir mer orolig och så är spiralen igångsatt.

 

Drömmar orkar jag inte ens försöka ha för jag kan inte på något vis förstå vad som skulle kunna göra mig friskare. Hur jag skulle kunna må på något annat vis. Jag tror det är för sent, jag tror jag är körd. Det blir inte mer. Det blir inte bättre. En framtid är inte bättre än det här och vad är det här att se fram mot?

 

 

 

 

 

(Jag är inte naiv, jag vet att bloggarna, bilderna och samtalen inte speglar hela människor utan bara det fina. Jag vet att även dom människorna har rännskita emellanåt eller gråter otröstligt ibland. Men jag ser en skillnad och det är att dom uppskattar det fina i livet med hela hjärtat däremellan.)

Förstår precis hur du känner, har själv känt den känslan så otroligt många gånger. Livet finns alltid där, för alla. Det gäller bara att våga, något som både du och jag verkar ha lite svårt för.
Massa styrkekramar! <3

sv: Nej, jag smakar typ aldrig något jag bakar. Jag har intalat mig att jag inte gillar bakverk och så och banan är också något som är förbjudet. Så himla dum man är!

Som vanligt har du lyckats pricka in mina känslor!

Det är jobbigt att känna att man inte uppskattar någon viss person/aktivitet/händelse så mycket som man borde, eller kanske skulle vilja göra. Jag kände så ganska ofta förut. Särskilt när jag umgicks med folk. Det är hemskt att säga, men jag blev så ofta besviken. Jag tyckte liksom inte det var roligt. Jag tyckte att den/de andra var tråkiga, och jag blev trött, ofokuserad och dimmig i huvudet. När jag var själv hade jag massor med energi, men ofta när jag umgicks blev jag trött. Det var dock inte jämt sådär, men ofta.

Jag kan fortfarande känna så ibland när jag umgås, men det är väldigt sällan faktiskt. Det förändrades mycket när jag började med ppiller i somras. Då fick jag lättare att fokusera på andra, på vad de sa, deras ord blev också mer intressanta. Har du upplevt någon skillnad i ditt mående när du tagit/om du tagit ppiller?

Haha ja, ett väldigt bra tillägg. Jag hade problem med min hund när jag hade henne i flexkoppel. Första veckan, jag var sjukt orolig för att jag inte skulle få ordning på det. En tax dock så efter kontaktträning är det inga som helst problem.

Förstår vad du menar. Självklart ska du göra det du orkar och som du händelsevis kan må bättre av. För det finns sådant. Någonstans och väntar på dig.
kramar

åh jag känner med dig, tycker också livet känns bra hopplöst ibland...

sv: tack snälla Hanna. Ja de är riktigt vackra. Och som vanligt blir jag helt till mig och vill gå in och krama på dem. Djur är bättre än människor!

Nu när du skriver det så vet jag ju att jag sett bilder på dina andra illrar också, men det känns som nu i slutet att det är mest de vita som varit på fotona, eller så är det jag som är snurrig (skulle satsa mycket på det här sista haha).

Du sätter verkligen ord på mina känslor!