uppfortsomfan

Att andas i otakt

Min första blogg hette just så, andas i otakt. Det känns som jag gör det mest hela tiden. Som att jag och världen och livet inte är i fas med varandra. Jag får inte till det här med att leva så vidare värst. Överlever gör jag ju men det är inte så mycket mer. Jag gör lite saker här och var men känner inte så mycket och orkar inte så mycket.

 

Får panik när jag tänker på vad som förväntas av människor, vad man ska orka och hinna och kunna. Känner mig ivägen och vågar inte yttra orden som jag så länge haft inom mig. Törs inte säga dom högt. Jag tror inte att jag någonsin kommer orka jobba heltid. För det måste man orka och att säga något sådant är att säga att man är lat. Det är inte riktigt bara så att jag sitter och tror det, bemötandet är sådant. Hur många har jag inte hört eller sett någon skriva att det bara är att ta tag i sig och bita ihop och göra det. Att det är många som är trötta eller inte vill jobba heltid. Så jag vet hur det kan bli.

 

 

Idag har vi haft fullt upp. Började dagen med att lämna in Belsebub hos veterinären klockan åtta. Lillskrotet hade precis som Alinda tidigare fått en förstorad mjälte och det var dags att plocka ut den innan den började störa andra organ för mycket med sin storlek. Sedan skyndade vi oss hem till tvättiden och så fort allt var i maskinerna så började vi med montering av vår nya soffa. Det är egentligen en dagbädd från ikea och det var en jäkla massa steg och skruvar, tur att vi är metodiska och tålmodiga. Som pauser i skruvandet var vi nere i tvättstugan och när soffan äntligen var klar åkte vi till återvinningsstationen för att slänga den gamla resårbotten vi haft som soffa i två år nu. Direkt därefter bar det iväg till veterinären (det tar 45 minuter med bil) för att hämta upp en betydligt smalare Belsebub. Stackaren var rätt trött fortfarande men när vi kom hem och han skulle in i buren där han ska tillbringa några dagar i lugn och ro så ville han inte vara där, tråkigt ju! Mat i människorna och sedan åkte vi till killarnas träning, fys på måndagar och vi passade på att vara med båda två. Rätt skönt att dom är såpass självgående nu att det fungerar. Sen kraschlandade vi hemma. Jag är helt slut överallt och behöver sova typ nyss men jag har illertandborstning att göra först.

 

 

Hembakad semla i fredags, med egen mandelmassa.

 

 

* skickar styrkekramar *

En massa styrkekramar till dig, någon gång kommer allt att ordna sig...<3
Sv: Vad brukar du ha för juice i dina? Det var som sagt min allra första smoothie, så är öppen för nya förslag! ;)
Kram! <3

Jag tänker statra en revolution. Den går ut på att den enda saningen som finns är magkänslan. Känns det rätt - är det rätt. Känns det fel - så är det fel. ch det känns fel att hata sig själv och ha höga krav. Är du med? ♥

vet du? skit i vad folk tror om dig för att du inte orkar jobba heltid, du vet ju ändå att de har fel. du vet att det finns en orsak till det, men de vet inte orsaken så låt dem tro vad de vill!

sv: att ta hjälp innebär inte att man är så svag att man inte klarar sig på egen hand. att ta hjälp innebär snarare att man är stark nog att erkänna för sig själv vad som är ens eget bästa. att man är stark nog att inse att jag behöver stöd för att klara det här.

Jag undrar också hur det ska gå för mig på arbetsmarknaden. Har haft ett jobb, i somras på ett café, stod ut en månad. Jag vill aldrig mer ha ett jobb där jag känner mig dåligt behandlad, där arbetsgivaren är oärlig och lönen känns omänsklig, förnedrande. Jag vill aldrig mer ha ett jobb där man måste göra saker som skadar kroppen så man t.ex. får ont i ryggen. Jag vill bara börja plugga, skiter i jobb nu.

Det är okej att må så här. Klandra inte dig själv. Att du aldrig kommer kunna jobba 100% är inget att skämmas för, jag förstår varför du gör det - som du säger är det en väldigt skev inställning från samhället till när människor känner så som du gör. Därmed inte sagt att det är befogat, om du inte klarar det är det inget bevis på lathet, det är ett tecken på självinsikt.
Stå på dig
kramar