uppfortsomfan -

Det eviga ifrågasättandet

Så sitter jag där.13.35 och jag har precis stått på vågfanskapet.

Det gick inte. Att följa mina mattider. Jag fick panik och fegade ur och åt en sen frukost för att slippa äta två gånger innan. Efteråt när jag sitter där skakar jag av ångest. Jag sitter och gör andningsövningar med mig själv. Griper och fingrar på trygghetsflodgrisen. Blundar och försöker samla ihop tankar och känslor som har löpt fullsätndigt amok och kontrollerar mig totalt. Jag gör vad som krävs för att stå ut. För att vara kvar i rummet.

Jag säger att jag inte mår så bra. (En underdrift av stora mått).

Vi ska planera vad jag ska äta. För jag måste äta mer säger hon. För jag har gått ner i vikt. Det är verkligen inte mycket. Inte med tanke på hur jag ätit. För jag har ätit rent ut sagt uselt. Hon frågar vad jag kan tänka mig att äta till frukost och ger förslag och jag försöker höra och ta in vad hon säger. Det är som att orden försvinner in i mitt huvud och absorberas upp av ångesten, försvinner in bland alla lösryckta meningar och halvtänka tankar som virvlar omkring. Som om ångesten äter upp förslagen och slår ner dom innan jag ens hunnit överväga. Knäckebröd? Haha, aldrig i livet skrattar min hjärna och ångesten drar åt sin snara lite till.

Jag säger att jag inte vet. För jag gör inte det. Jag sitter i något som bäst beskrivs som ett fullt vakum. Hur omöjligt det än är. Det är som att sugas in i ångesten och bli tom på allt annat. Jag är inte i stånd att fatta beslut, att göra överväganden för jag når inte fram till mina tankar. Dom är begravda och försvunna under ångesten. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte vet. Det är inte för att slippa undan.

Hon tror att det är det. Hon ber mig att försöka närvara, delta och hjälpa till fast jag har ångest. Jag säger att jag försöker. För det gör jag. Jag jobbar med all kraft jag kan uppbåda för att inte springa därifrån, för att inte bryta ihop och hyperventilera. För att stanna kvar någorlunda i verkligheten. För att inte tappa fotfästet. Det kräver precis all min energi. Men jag kan lova att jag försöker.

Så kommer det. Igen. Som varenda gång. Ifrågasättandet. Varför är jag där, vad är det jag vill, är jag motiverad? Igen.

Det blir kortslutning. Jag känner hur mina ögon blixtrar. Jag vill kasta skorna i väggen och skrika åt henne att hon är dum i huvudet. Istället snör jag i ilska på mig skorna och gör mig beredd att gå. För jag orkar inte mer. Jag klarar inte av det här om jag ska bli ifrågasatt varje gång. Hur ska jag finna ork att tro på något som den som ska guida mig igenom inte tror på? Vad är meningen med den här ständiga provokationen? Är det att jag ska tända till och vilja motbevisa henne? Att jag visst kan. Ska jag bli arg och använda det som grund för att jobba hårdare?

Det fungerar inte. Alls. Jag känner mig ännu mer misslyckad. Jag känner mig inte som att jag har något där att göra. Jag känner mig som jag bara tar upp tid. Som att ingen tror på att jag kan. Och jag fastnar i det. Jag kan inte, är värdelös. Jag reagerar väldigt dåligt på att bli provocerad på det här viset. Jag tappar gnistan istället för att tända till. Jag behöver någon som tror på mig. Inte någon som konstan ifrågasätter.

Jag är ju där. Helt frivilligt. Jag för matdagbok. Jag jobbar allt jag har för att äta regelbundet. Jag sitter kvar i rummet fast jag mår så dåligt att jag måste gå in i mig själv för att hantera mig. Jag går emot och äter måltider trots att jag gråter och skriker innan och får vidrig ångest efteråt.

Jag går aldrig ut ur rummet. Jag blir sittande där med tårarna tryckande och en stor klump i bröstet.

Jag vet inte om jag vill gå tillbaka. Hon har nog rätt.

2013-10-01 @ 23:12:14 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Sanna

Precis just så. Om vi inte bodde på helt olika håll hade jag trott att din behandlare var min. Och att du var jag och jag du. Du beskriver på pricken hur det går till här mest hela tiden. Bortsett från att jag inte går ner i vikt, då. Och att jag inte vet om jag ens försöker äta som jag borde. Men provokationerna, ifrågasättandet, ilskan och hopplösheten det väcker är på pricken. Flyktviljan. Alltihop.

2013-10-02 @ 05:09:50
URL: http://flygkoltrastflyg.blogspot.se

Postat av: Silverglitter

Jag tycker att det bemötandet är direkt upprörande. Fungerar all ätstöringsvård så? Jag har (lyckligvis) aldrig varit inblandad i någon just ätstörningsinriktad vård, men jag får ofta intrycket av att den "alltid" fungerar såhär? Att "var motiverad och ät" är hela budskapet?

Är det inte det psykiska måendet som skulle behöva stå i fokus? Det verkar ju inte som att matdagbok och vägning hjälper dig det minsta, menar jag.

Du är inte värdelös. Det är inte fel på dig, det är inte på något som helst jävla sätt så att du inte försöker. Jag är snarare imponerad av den styrka du visar i bloggen, att du härdar ut så pass som du gör.

Kram!

2013-10-02 @ 08:38:45
URL: http://silverglittrande.blogspot.se

Postat av: Emmy

Kram på dig <3<3

sv;
Aah alltså, det förstår jag till fullo! Jag simmar, vilket jag inte nämnt i inlägget, vilket medför att jag lätt skrapar upp dem mot kaklet (är seg och för nära kaklet hela tiden) haha :/ Långa naglar fungerar däremot i simning, men dem går ju lätt av när de blivit för långe tyvärr...

Låter ju helt underbart med illern, vad kul att det går så lätt med vissa saker. Då får man ju tid och tycka att det är askul med husdjur istället för jobbigt ^^

Jo precis, det var någon som nämnde! Jag förstår att det gör gott, det skulle det göra för mig också :)

2013-10-02 @ 09:04:22
URL: http://eeemmylam.blogg.se

Postat av: Petra

Men alltså..? Är det en ätstörningsenhet du går på? Din terapeut/behandlare verkar inte veta vad en ätstörning är isåfall. Och hur man pratar med någon som har en äs. Det är fasen deras jävla jobb! Vågar du säga till henne vad som försiggår i ditt huvud när hon pratat med dig? Vågar du säga det du tänker? Jon borde få höra det. Det är svårt men kan ge en så mkt tillbaka. Inte minst lite mer självkänsla när man gjort något som är så jobbigt. Jag hatar att säga emot och säga vad jag tycker å tänker men sedan första gången jag gjorde det så känns det som det bästa jag har gjort ärligt talat. DU HAR OCKSÅ RÄTT ATT PÅVERKA HUR DU VILL HA DIN TERAPI. <3

2013-10-02 @ 12:09:48
URL: http://petrolla.blogg.se

Postat av: Johan

Jag har själv aldrig haft någon form av ätstörning eller liknande, men jag har en nära vän som har tendenser till det. Hemma vet ingen något, där håller hon upp sin fasad, sin mask av att allt är bra. När hon är hos nig, vi bor ganska långt ifrån varandra, så känner hon dock att hon kan slappna av och vara sig själv och då kommer allt fram. Allt det som hon håller inne med där hemma. Det är ångestattacker, en vilja att skada sig själv, svårt att äta osv. Jag själv äter ganska mycket, så jämfört med mig äter hon i princip ingenting, men jag brukar få hjälpa henne att få i sig åtminstone litegrann, för lite är bättre än inget alls. Hon litar på mig, lyssnar på mig och jagg har en förmågaatt få henne att göra sådant som ingen annan kan. Det bygger på tillit och trygghet i grunden. Hon känner sig trygg hos mig och lyssnar på mig och mina lugnande ord. Det hjälper henne massor. Önskar att du också hade en sådan trygghet, för det är du värd...

Kram!

2013-10-03 @ 17:44:33
URL: http://schumacher4ever.blogg.se

Trackback