I hemmets trygga vrå.
En helg och jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den. I fredags vaknade jag och tog den där löprundan jag kanske inte borde tagit men inte kunde låta bli.
Jag åt frukost, kvarg med imosad banan och kakao. Äpple och te. Gott. Verkligen. Sedan gosade jag lite iller, klippte klor och duschade.
Här satt jag hela dagen.
Tåg på bro. Poetiskt eller något.
Sedan påbörjades evighetsresan till arlanda. Det känns så värdelöst att kommunikationerna härifrån är så dåliga. Ska jag åka flygbuss eller arlanda express måste jag först åka in till stan för att sedan åka utåt igen. Så jag väljer att åka kommunalt med pendeltåget. Då slipper jag åtminstone fram och tillbakaåkandet även om jag får se mycket av stockholms västra förorter genom bussfönstret. Skutt upp med flygplanet och så ner i köpenhamn en timme senare. Jag hade fyra timmar att fördriva på flygplatsen innan tåget skulle ta mig vidare och jag började med en shoppingrunda i min uttråkade ensamhet och den slutade ju såhär:
Han är dansk och heter då självklart Carsten Preben. Två förnamn och inget efternamn. Det här var alltså vad jag lockades av, det fanns många märkesbutiker med väskor och underkläder och klockor och allt möjligt men dom intresserar mig helt enkelt inte, jag shoppade i leksaksbutiken. Ja, så köpte jag en fin dansk mörk choklad till Jonathan också.
Sedan var det så att jag skulle äta. Jag föll för en nygjord macka med hoummus, marinerade kronärtskockshjärtan och grönsaker och den var ungefär så god som man kan gissa sig till. Eller ja, det är saker jag gillar. Mycket.
In action med macka.
And then all hell broke lose. Jag kan inte minnas om jag mått så dåligt någonsin. Jag kunde inte sitta still. Jag panikgick, halvsprang. Först på flygplatsen, sedan flydde jag ut och gick på danska gator i områden jag inte kände till eller hittade i. Gick och gick och gick. Maniskt, paniskt. I tre timmar. Vid rödljusen stod jag och hoppade. Jag kunde inte hitta luft. Jag gick och räknade på hur mycket medicin jag hade, vilken medicin jag hade och vad som skulle hända om jag svepte allt och insåg att det var för lite. Jag var inne i matbutiker och fingrade på rakblad. Jag lyckades låta bli. Men jag gick och gick och ville inte leva. Alls.
Danskt bostadsområde.
Till slut var jag så utmattad att jag lyckades sätta mig ner och vänta sista halvtimmen innan tåget skulle gå. Försökte hålla mig och tankarna lugna med lite hjälp.
Carsten löser korsord och jag försöker att inte gråta och bryta ihop.
Sedan tåg i tre timmar. Jag var så utmattad av promenerandet och ångesten att jag med hjälp av dövande och sövande musik lyckades få tiden att gå genom att vara i någon form av halvdvala hela tågresan. Sedan kom jag fram. Träffade dom tre andra svenskarna på plats. Fick reda på att jag och dom två andra domarna sov i ett av klassrummen i skolan utställningen skulle hållas i. Eftersom jag var sist in fick jag en luftmadrass istället för tältsäng som dom hade men jag tror faktiskt det var en vinstlott, deras madrasser såg inte så tjocka ut. Däremot var det ju lite surt att det inte fanns någon kudde. Tur att jag är friluftsmänniska som inte är så kinkig utan nöjer mig med lite kläder under en filt. Ja och tur att öronproppar och sömnmedicin gör att jag sover rätt bra oavsett var jag befinner mig. Middagen intogs halv elva och var en banan och ett päron. Jag var så otroligt inte hungrig.
Sedan vaknade jag till utställningsdagen. Bedömning av 69 illrar stod på agendan för min del och det var bara rakt på och tuta och kör.
Här satt jag hela dagen.Och så här såg jag ut.
Efter att ha inhalerat avsevärda mängder descinficeringsmedel av diverse sorter och hållt i vad som kändes som ungefär trehundraåttioelva illrar var det över och min hjärna totalt slutkörd. Jag åt så otroligt dåligt under dagen. Tog mig genom den på energidryck te och våldsamt mycket vilja. Framåt halv nio när vi skulle göra en bedömning av bästa senior och hade bortåt trettio illrar uppe och skulle gå igenom alla var jag svimfärdig. Jag höll mig på fötter med en stor dos envishet och en vägran att visa mig svag när såpass många tittade på.
Lite sömn rättade till det värsta och imorse vaknade jag och såg att jag hade tid för en löprunda innan tåget skulle gå och jag begav mig ut på gatorna i Horsens.
Sedan var det dusch och packning och mer tågfärd och så var jag på Kastrup igen. Och åt, igen. Macka igen. Den här gången med rökt lax och grönsaker och sedan slog chokladsuget till och jag fick nog sammanlagt i mig tvåhundra gram choklad och sedan ville jag dö. Så jag åkte hem och åt middag och hoppades på att det åtminstone skulle avhjälpa förstoppningen. Min mage fungerar inte så bra när det kommer till stress och press och offentliga toaletter. Den tenderar att gå i baklås. Det gjorde det inte. Hjälpte alltså, så här sitter jag och är mätt. Riktigt mätt. Och mår så dåligt att det där jag aldrig trodde skulle vara ett alternativ faktiskt är en seriöst fundering. Jag vill inte leva. Jag hittar ingen som helst anledning. Och jag är glad att jag inte har en läkare här som frågar om jag är suicidal. Jag är glad att han i onsdags inte ställde frågan. För jag är dålig på att ljuga ibland.
Kommentarer
Postat av: Silverglitter
Dö inte, Hanna.
Massa kramar och värme, som knappast räcker någonstans just nu. Men ändå.
Postat av: Lissie
Åh, döm dig inte för hårt, du klarade ju av resan iallafall, med kanske några få ljusglimtar trots ångest? Hoppas det iallafall.
Och alltså, fika kan man ju göra :) Oavsett om jag gör slut eller inte men det lutar onekligen åt det tidigare alternativet...
Postat av: Maja
Tråkigt att måendet inte var så bra & att det gick ut över maten. Se det positiva, du lyckades i alla fall låta bli rakbladen. Något som kan verka väldigt oväsentlit i det här fallet - men en vinst är en vinst.
Sv: Som du säger, det är nog många som känner som oss. Hoppas dock på att börja vända den här trenden nu...
Massa styrkekramar! <3
Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
Var stolt över dig själv att du tog dig igenom det här. Jag förstår inte hur du lyckas♥
Trackback
