uppfortsomfan

Septemberväder när det är som bäst.

Ja vad gör jag åt det? Inte är jag ute. Jävla idiot. Jag borde ha packat en ryggsäck bara gått. Jag har ju allt jag behöver hemma. Nej idag kanske jag inte riktigt hade tid. Jag klippte mig och var på capio (vägning, fan vad jag hatar det) och så klättrade jag. Fast att inte kunna klämma ur mer av utomhuset än en halvtimmes promenad mellan solna och st eriksplan är för jävla dåligt.

 

En av mina egenheter är att jag gärna repeterar saker jag gillar. Som att läsa samma bok. Om och om igen. Skojar inte när jag säger att jag har böcker jag läst över tio gånger, ibland börjar jag om från början när jag nått slutet. På en gång, bara runt. Just nu är det låtrepetition på hög nivå. Utkast till ett brev snurrar runt, runt.

 

"...och jag skiter i att svara när det ringer, det är ett långsamt sätt att bli ensam..."

 

Jag är inte mycket för idoldyrkan. Jag har aldrig förstått det här med att vråla och svimma och vara galen för att man sett en person. Jag ser att det är en vanlig människa. Någon som har fel och brister som alla andra. Någon som gör något bra, absolut, men det är en person som du eller jag. Lars Winnerbäck är väl så nära en idol för mig som jag kommer. Jag älskar musiken. Ändå gjorde jag valet att inte gå fram och prata eller be om en autograf när jag för ett par år sedan var på premiären av filmen om honom. Han närvarande nämligen. Det är inte en särskilt stor grej för mig helt enkelt. Förutom det då att det kändes märkligt att se folk flockas runt honom efter att det i filmen nämnts att han periodvis haft det väldigt jobbigt med uppmärksamheten, att synas.
Jag är bara inte en sådan som blir starstruck direkt. Jag jobbade i pressinfon ett år när det var handbolls-em för damer här. Jag träffade med andra ord praktiskt taget alla kända sportjournalister i sverige och mina reflektioner var typ "vad kort han är".

 

Efter denna utsvävning utan mål, bilder:

 

Innan löptur i torsdags.

 

 

Lunch samma dag.

 

 

Före klättringen i fredags.

 

 

Söndagsoutfit.

 

 

Läsningen för tillfället.

 

 

Det känns minst sagt värdelöst. Varför man inte slipper undan någongång liksom. Är jädrans tradigt..

Haha ja, det är ett styggelsens ord det. Det förringar verkligen människan i fråga. Men du har rätt, det finns inte så många andra alternativ än att bestämma sig, om man ska ta sig ur det här.. :S
kramar

Lunchen såg god ut !:)

Jag är inte heller någon "idolmänniska", har vänner som är besatta och tapitserar lägenheten med sina idoler och knappt kan prata om annat.. jag gillar ju musiken, inte specifikt dom ;)

Det påverkar så mycket annat att ha så stora problem med maten.. Den lilla trygghet man får är förbannat värdelös egentligen.
kramar

Svar: Men han tar ju säkert med sig matlådor till jobbet och så, då kanske du/ni kan göra matlådor åt dig samtidigt fast du äter dina hemma!? :)

Jag tycker om att träffa personer som jag ser upp till, t.ex. en artist eller skådespelare. Men jag är inte typen som ser de som perfekta eller har väggarna fulla med affischer. Där går min gräns. :)

hahahaha, skont att det finns de som inte blir sa till sig att de bara skammer ut sig nar de traffar en kandis! "vad kort han ar", haha basta! :P

sv: ja, det ar full rulle hela tiden! bade for- och nackdelar med det.

ja, jag trivs jattebra! alla ar supersnalla och alla umgas med alla sa det ar skont att det inte ar nagra grupperingar :) att dela rum funkar kalasbra, min rumskompis ar jattetrevlig.
vi far frukost och lunch har, sen kan man ta matlada av lunchen om man vill ha till senare ocksa. annars kan man ta frukt och mackor fran matsalen ocksa, sa dewt ar bra :)