Dagen börjar med att min världsordning sätt ur spel. Jag bokade nämligen fel tvättid sist. Jag tvättar (om inget stort kommer ivägen) på måndagar klockan nio. Den tiden är mer eller midnre alltid ledig och passar mig fint för då har jag resten av dagen ledig. Sist när jag bokade råkade jag sätta min plutt på sju-nio itsället för nio-tolv. Kom ner i tvättstugan vid nio och upptäckte misstaget och blev alldeles... förvirrad och fick helt plötsligt jätteproblem i min lilla hjärna. Hur skulle jag nu lägga upp dagen för att hinna med det jag tänkt göra (observera att det jag ska göra är tvätta, klättra, äta)? Stackars stackars min inrutade förmodade aspergerhjärna. Slagsida i planeringen är inte lätt att hantera.
Något positivt att rapportera? Tja, vår nya iller är snabblärd. Första dygnet var han manisk fotnaggare, inte så att han hugger och ska döda fötter men han var intensiv, ett bett och så fy och släpp och på igen. Igår räckte det med att säga nej en gång och sedan berömma noga när han släppte och så var han färdig med det. Alltså positivt förstärkning är det bästa ever när det kommer till uppfostran. Varje gång han varit runt mina fötter utan att bita har jag berömt honom och många gånger har han också fått sig en slick godis. Han är ju inte helt hundra färdig men han har inte ens bott här i en vecka och det är en enorm förbättring. Helt utan att jag ägnat mig åt bestraffning mer än att säga nej eller apapap eller vad det nu blir när han tagit tag. När vi skaffade vår första iller förespråkades fortfarande, av dom allra flesta, nackskinnsgrepp som uppfostran. Alltså, när illern gör fel (företrädesvis biter) skulle man grabba tag i nackskinnet och hänga dom där och vänta på en gäspning som skulle betyda att dom ger sig. Jag har provat det, som nybörjare är det ju lite naturligt att lyssna på dom erfarna gamla uvarna. Stackars Belsebub är allt jag har att säga om den metoden. Och stackars mina händer och fötter. Dom flesta illrar (eller andra djur eller människor) reagerar rätt dåligt på bestraffningar. Vet inte hur många gånger jag sett folk som försökt uppfostra en illervalp med nackskinnsgrepp efter ett bett som inte är mer än ett busnagg och så fort dom släpper ner illern kastar den sig på och tar en ny tugga och då blir det ny hängtur i nackskinnet och så släpps illern ner efter den där gäspningen och så börjar det om. Jag skojar inte när jag säger att en av mina dåvarande illervänner höll på så i en halvtimme med Bels. Dom blir ju såklart uppvarvade och mindre vänligt inställda av en sådan behandling och det som från början kanske inte är mer än ett busbett slutar i att dom faktiskt tar i på riktigt för dom är förbannade. Jag kan inte klandra dom, jag hade förmodligen reagerat likadant.
Hur som helst. Belsebub var den första och sista illern vi försökte uppfostra så. När vi upplevt det en gång med en iller blev det rätt naturligt att ifrågasätta metoden och ungefär samtidigt började andra göra det. Numera rekomenderas positiv förstärkning av alla med vett innanför pannbenet och vi har använt det på fem illrar och samtliga har blivit bitfria och trevliga betydligt snabbare än Bels. Effektiviteten är väl egentligen inte det viktigaste även om det är skönt. Det viktigaste är ju att man har djur som väljer att bete sig bra för det är ett bra alternativ, för att dom får beröm, godis eller lek när dom gör så. Inte för att dom är rädda för att göra fel.
Dessutom, på tal om positiva saker som händer med Pim så fick jag stoppa tandborsten i munnen på honom igår. Jag borstar tänderna på illrarna för att försöka undvika tanköttsproblem. Tandstenen håller dom själva i schack genom att äta rått kött och ben men tandköttet behöver lite hjälp på traven. Och lillskrot godkände behandlingen redan på först försöket. Förvisso med godis istället för tandkräm men bara att få tillåtelse att stryka den över tänderna är stort när det gäller en knappt fem månader gammal iller som aldrig provat det tidigare.
