uppfortsomfan

Onsdag

Vips så mår jag bättre. Eller så fanns det inte mer tid att prioritera. Samtalen är tillbaka till normalnivå. Inget extra. Samtidigt så säger han att jag blivit sämre senaste halvåret. Undrar varför och jag svarar som det är.

 

Att jag tappade orken. Att jag gett upp.

 

Så frågar han var jag tror skulle hjälpa. Vad som skulle kunna göra det bättre.

 

Ingenting. Jag tror inte det blir bättre.

 

Jag tror inte längre på det. Jag orkar inte försöka. Orkar inte bry mig. Jag har ont i ryggen och jag skiter i det. Jag ringer inte sjukgymnasten fast jag har en remiss liggande hemma. Jag ringer inte veterinären och begär en fullständigt obduktionsrapport fast jag borde. jag går inte och klipper mig fast jag snart inte ser genom luggen. Jag orkar inte. Jag sätter på mig en mössa och struntar i det.

 

 

 

Alltså de där jävla "vad tror du skulle kunna göra det bättre?" Om man visste det skulle man väl inte vara där...

jo, jag ska väl skriva vad det är för planer när det är lite mer säkert :)

aha, jag förstår. man får fortsätta försöka. blicka framåt. ibland faller man och det är okej så länge man inte ger upp, så länge man reser sig igen.

Jaha finns det en psykmottagning där? Vad är din problematik? Eller förlåt det kanske är för privat

Jag vill verkligen hjälpa dig & jag önskar jag hade de rätta verktygen, eller att din psykolog hade dem. Du är värd så mycket mer & det gör ont att höra att du har gett upp, för det liv du har nu är inte ett värdigt liv, inte det liv som du förtjänar att leva.
Sv: Jo, det är sant. Förhoppningsvis kommer jag ju kunna kombinera (vem vet, de kanske inte ens vill ha mig på dagvård utan det räcker med samtal?) För jag kan ju mycket, jag är inte akutsjuk, jag behöver bara en eller flera rejäla knuffar i rätt riktning samt verktyg att arbeta med.
Kram! <3

Vad bra att du inte är på botten längre. Hur menar du med att det inte fanns mer tid att prioritera?

Know the feeling, blev diagnostiserad när jag var 35