uppfortsomfan

Om exponering, vård och nu.

Och dagarna går, rinner iväg, försvinner. Livet tickar bort och jag tittar på. Passiviserad av min ångest. Oförmögen att röra mig för energin tar slut av att överleva. Oförmögen att handla för uppgivenheten tar stryptag.

 

Är under insättning av centralstimulerande.

 

Fast jag sa att största anledningen till att jag kunde tänka mig att prova var dom ätstörda tankarnas förhoppningar om viktminskningsbiverkning. Så jag trappar upp nu. Kontrollerar puls och blodtryck men har slingrat mig ur vägning. Ibland är jag så bra på att prata mig ur saker att det är läskigt. Ja, det finns en frisk och en sjuk sida av det myntet också. Ätstörningsdelen är glad att inte behöva visa en eventuell minskning och därmed få oroliga människor på sig, den vill vara ifred från vården. Den mer friska sidan vill inte stå på vågen för den vet hur sjukdomen reagerar. Att vägas inför andra innebär att jag varje gång måste väga mindre. Det går inte att visa upp något annat. Hela hjärnan slår knut på sig själv och kan inte fungera. Att inte själv behöva veta ör tyvärr inte saken bättre. Jag har provat, då tar jag bara i från tårna och lägger mig lite mer på den säkra sidan, tar bort lite mer mat. För att veta med säkerhet att det inte går uppåt. Så, visst finns det gott fog för att inte vägas. Samtidigt som det dansar en ätstörd segerdans i bröstet.

 

Hitills noll effekt. Fortfarande lika svårt att sätta igång med projekt, att slutföra dom, att koncentrera mig, att ha energi, att fokusera. Inte vansinnigt mycket biverkningar heller, lite illamående mest. Påminner nog närmast om en lätt hjärnskakning. Eller för dom som inte stått i hanbollsmål och fått otaliga returstudsar i tinningen, det drar lite åt åksjuka. Ganska spännande hur illamående kan yttra sig på så olika sätt. Skillnaden mellan det här och magsjuka/matförgiftning är enorm. Men det är fortfarande illamående. Det här.. känns som det kommer uppifrån, det sitter mer i övre delen av munnen/gomtaket, ehm. Svårförklarat men det är skillnad mot det som har ett uppenbart ursprung i att magen är i totalt uppror. Ja, att må illa är lite faschinerande. Jag försöker se det så, försöker bena ut och fundera och dissekera. Jag behöver det. Jag lider av emetofobi. Kräkfobi. Vintrarna är en plåga. Åka kollektivt, toaletter som andra använder, det är ett helvete rent ut sagt. Att bli kallsvettig och kasta sig av bussen när någon ens ser lite illamående ut. Bli toknojjig och yr om någon av handbollskillarna nämner att det går i skolan, eller än värre att folk är sjuka på makens jobb. Det är tack och lov aninge bättre än det var för fem sex år sedan. Nu är det mest vinterhalvåret som är tungt eftersom en redig släng av maginfluensa är så otroligt hemskt. Jag har fått en del oavsiktlig terapi genom matförgiftning och magkatarr som gått över styr ett par gånger. Exponering.. det hjälper lite. Jag är fortfarande fobiskt rätt. Paniskt. Därför gör jag sånt här. Jag reder ut hur det kan kännas på olika sätt. Definerar och jämför. Lär känna känslan. Lär känna fienden, det blir lättare att avväpna den då.

Jag kan.. jag kan faktiskt stora delar av det psykiatrin använder sig av. Jag har varit med ett tag. Jag är smart, jag snappar upp fort. Jag har lätt för logik och resonerar bra. När en del andra blir lugnade av att höra att ångest inte är farligt, att det inte dödar, att det går över så hjälper dom orden ingenting. För det vet jag redan. Det har jag förstått själv. Det har jag tagit in och ja, jag förstår det. I många fall hjälper det måttligt att jag har kunskapen. Jag vet vad jag ska äta, väldigt exakt. Jag är otroligt duktig, jag har koll. Som i princip alla ätstörda har i grunden. Jag kan mer eller mindre varenda sätt att distrahera sig på, att stå ut när ångesten driver på. Jag kan, jag vet, jag förstår, jag är medveten. Steget därifrån till att kunna tillämpa det, att agera enligt det jag vet är ofta långt. Eller ja, i fallet med självskadebeteendet och den "rena" ångesten som inte är kopplad till mat så använder jag det jag kan dagligen, mer eller mindre konstant. Men i många andra fall är det svårt. Som med ätandet. För dom flesta fungerar det så. Särskilt när det gäller ätstörningar. Anledningen till att man behöver vård är oftast inte att man inte vet vad man ska göra eller äta. Definitivt inte för dom som varit sjuka lite längre, kanske haft vårdkontakt tidigare. Det man behöver är stöd i att genomföra det man vet och kan. Någon som kanske tar över lite av ansvaret, som peppar och puttar och ger förslag. Som säger det man vet, fast högt. Gör det till något ännu mer verkligt och sant. Jag ser tråkigt nog rätt många som säger att dom inte vill ha hjälpen för dom kan redan allt, dom ska göra det själva, på sitt sätt, i sin takt. I en del fall fungerar det. Men i dom flesta fall blir det mest bara något halvdant. Man kan, man vet, man är motiverad. Men man har också en ätstörning. Den vill sällan. Ofta hamnar personen i någon form av ätande ätstördsituation där man förvisso överlever, vågar äta lite godis men gärna har lite undervikt (tryggt och trevligt så, bra ångestlindring), äter ensidigt och har svårt för förändringar i situation och livsmedel. Där kakor är en möjlighet men det kräver en planering som gör att man i slutändan inte är fri och frisk. Det sitter ju inte riktigt i antalet chokladbitar på en vecka, det där om man är frisk eller inte. För några fungerar det. För många blir det bara en utdragen segdragen kamp som inte riktigt leder framåt. Därför tycker jag det är värt att försöka med vårdens hjälp. Ibland går det inte, ibland blir det sämre. Ibland tar dom inte emot eller avslutar behandlingen. Men då har man försökt.

 

Vart jag ville komma var till att jag valt att inte söka någon som helst hjälp för min emetofobi. Jag har varit och är fortfarande till stor del såpass påverkad av rädslan att jag har svårt att prata om det. Jag tycker inte om att säga ordet högt. Jag erkänner inte för andra än möjligen Jonathan och några nära vänner när jag får panik av den. Jag är inte på humör för att börja bråka med något så starkt samtidigt med allt annat jag kämpar med i vården. Det är helt enkelt ett för långt steg. Däremot inser jag ju att jag inte kan leva så. Det går inte, det är inte hållbart. Jag kan inte ha en rädsla som gör att jag knappt vågar tänka tanken att befinna mig på en arbetsplats eller skola från november till slutet av mars av rädsla för toaletter och magsjuka. Så jag gör sånt där. Jag analyserar och resonerar. Jämför. Jag gör små saker nu som jag inte gjorde förut. Jag har ätit någon buffe, något jag inte klarat tidigare. Jag har varit på toaletter jag tidigare aldrig hade gått in på. Jag sitter kvar på bussen så länge jag orkar även om någon är lite blek i ansiktet. Och ja, det har gått framåt. Det ger en vinst. Det tillsammans med den synnerligen ofrivilliga exponeringen=) Som det ser ut nu gör jag gärna det där själv. Det fungerar för mig i nuläget. Eftersom jag ser framstegen och förbättringarna. Eftersom jag har verktygen och när det gäller det här problemet faktiskt kan använda dom. Det är ju inget beslut som är hugget i sten blir det värre eller om jag inte orkar själv så finns ju alltid alternativet till behandling. Men just nu är jag nöjd med mitt jobb. Just nu tar jag mig framåt, bland annat genom att acceptera att insättningen av medicinen ger den biverkningen och istället för att flippa ur lyckas vända det till att undersöka och reflektera.

 

Så, dubbla budskap. Jag säger sök hjälp och berättar att jag inte gör det. Vad jag vill förmedla är väl egentligen att vi som är sjuka oftast har kunskapen. Den är det inget fel på. Däremot har vi inte alltid förmågan att handla efter den. Har man det kan man försöka själv. I övriga fall kan någons stöd, råd och hjälp vara det man behöver för att komma igång åt rätt håll.

 

Förutom det där långa resonemanget så tänkte jag berätta att livet inte är bra. I tisdags gick jag hem efter tio minuter hos psykologen. Jag mådde för dåligt för att stanna kvar. Det är första gången under alla mina år som jag gjort det. Jag har en gång ställt in ett samtal för att jag inte orkat ta mig dit. Annars är jag där. Annars står jag ut. I tisdags gick det inte.

 

Där är jag just nu.

 

 

sv: Nej det är nog bara vi som är i samma situation som verkligen kan förstå hur man känner.

Haha, nej bilförsäkringar kan vara dyra, speciellt om man är ung osv. Min första bil jag hade var pappa snäll och stod som ägare på för att det skulle bli billigare, men under den tiden bodde jag ju fortfarande hemma. Okej, alltså 2000-4000:- är ju mycket pengar det också, men när du lägger fram det så som du gör så förstår jag ändå att ni överväger det alternativet. Tänk vad skönt att slippa det där med bilreparationer;) Och ni kanske inte är så kräsna vad det gäller bil heller utan kan nöja er med det billigaste som finns?

kramar

vad är det för medicin du fått nu då?

sv: jag känner mig bara så otacksam som klagar på mitt jobb då jag gick arbetslös typ 3 månader efter sommaren det året jag tog studenten. och att vara arbetslös var ingen höjdare heller! jag trivdes ju super på det här jobbet i början, men nu är jag så fruktansvärt less på det. vill bara slippa det, men lönen har jag gärna kvar ;)

hmm... ja, kanske assistent till något barn? ska kolla vad som finns. men dagis är väl det jag känner mest för just nu iaf, så hoppas på napp där.

jodå, min tro är nog det största stödet jag har. Eller ja, Gud är det ju som är mitt stöd. även andra runt omkring också. har ju lite kontakt med rektorn från skolan i usa jag gick på + en del andra därifrån och man kan alltid vända sig till dem när man behöver en extra knuff liksom. sen era kommentarer är också ett enormt stöd vill jag lova! uppskattar det jättemycket!

Förstår precis vad du menar med illamåendet! Jag tycker att illamåendet man får som biverkning av mediciner är rätt lika illamåendet jag haft när jag varit gravid. Då hjälper det ofta att tugga surt tuggummi, dricka citronvatten, äta lite frukt eller annat läskande för min del. Kan också bli sugen på lite surt godis medan det blir svårt med mat och choklad. Lyckligtvis brukar det avta efter några veckor om det är biverkningar av läkemedel.

Vill också berätta att jag var en så kallad ätande ätstörd i massor av år, men att jag faktiskt - efter 13 år visserligen - nu räknar mig som ganska frisk och fri. Jag kan, utan att reflektera över det, äta upp resten av barnens glass om de inte orkar och jag är sugen, jag tänker helt enkelt inte så mycket längre. Det är helt fantastiskt! Sen kan det komma en och annan tanke fortfarande, men inte mer än vad det gör för de flesta "normala" människor tror jag.

Sen vet jag inte om det gör någon nytta, men eftersom du skriver att du jobbar med att resonera så skriver jag det ändå. Jag är också livrädd för att kräkas (av magsjuka, jag har ju gjort det tusentals gånger med flit, men nu har jag märkt att det inte alltid smittar så lätt som man tror. Inte en enda gång har vi fått det när det gått på barnens förskola och jag har aldrig fått det när det gått på mitt jobb (jobbar på sjukhus). Sist min dotter blev sjuk (oklart varifrån) så kräktes hon överallt i huset, inklusive på mig. Ingen annan i familjen blev sjuk!

Vad är det för medicin du sätter in?

Det är väl just precis därför jag inte vill söka mer hjälp. "Vi kan inte hjälpa dig med något som du inte redan vet själv". Så brukar det heta. Och jag håller med. Fattar inte hur vård kan bygga på att förmedla kunskap när google ju redan finns??

Hoppas du får hjälp av medicinen för övrigt!

Och tack för mailadressen. Känner mig allmänt under isen just nu så jag kan inte lova att jag uppbådar tillräckligt med mod/sinnesfrid för att skicka iväg ett mail, men förhoppningsvis :)