Fredagkväll.
Jag träffar inte vänner. Jag äter inte middag med familjen. Jag spelar inte sällskapsspel. Jag är inte ute och festar. Jag tittar inte på film. Jag köper inte chips. Jag sitter inte uppkrupen med en kopp te och en bra bok. Jag är inte ute och går och tittar på stjärnorna.
Jag sitter hemma framför datorn och orkar inte se människor. Jag sitter i mina sunkiga mysbyxor och kramar en flodhäst i tyg. Jag lyssnar på Mellisa Horn på repeat för att allt annat är för ansträngande.
I torsdags vaknade jag med ångest modell stekpanna i bakhuvudet. Modell slö skridsko som skär igenom bröstet. Ångest med klass fem varning. Sådan som får richterskalan att slå bakut. Jag åt frukost. Distraherade mig med samtal och serieavsnitt. Tog en dusch innan jag åkte fast jag inte behövde. För att inte göra mig illa. Åkte till psykologen, halvvägs kom mensvärken. Tack. Jag hatar normalvikt. Vi pratade. Jag fick ipren (ja, psykologen är bra att ha) och jag insåg att jag inte kunde åka hem för jag var alldeles för trött och mådde alldeles för dåligt för att kunna hantera mig själv. Jag spenderade fyra och en halv timme utomhus. Gick tills fötterna värkte. Allt med ångesten som försökte vrida sönder mitt inre. I nära samarbete med livmodern. Andetag som gör ont, andetag som inte kommer hela vägen ner. Gå fortare, fortare, vila inte.
När jag äntligen kunde tillåta mig en stunds återhämtning drack jag kaffe och läste bok. Valde fel cafe. Massivs med småbarn och med min redan skyhöga ångest hamnade koncentrationsförmågan på ett stycke i taget.
Ångest, ångest. När jag till slut kom hem var jag dödstrött. Åt. Var hungrig. Åt lite mer. Fick magknip och ville försvinna från jordens yta. En hel dag i kamp mot tankarna på att skada mig. Inte en enda minuts vila. Hela tiden distrahera. Hela tiden. När jag till slut somnade var det många timmar efter att jag hade behövt. Det var av ren utmattning. När det är så illa som det är nu kan jag inte slappna av förrän då. Släpper jag tidigare hamnar jag i en situation där risken att jag skadar mig är alltför stor.
Och idag. Jag vaknade med samma ångest. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva den för att få fram hur vidrig den är. Det är som mitt inre brinner, som om jag svalt tusen glasbitar. Som jag andas in frätande syra. Tror jag. Det är hemskt. Två hela dagar har jag nu gått med den känslan oavbrutet. Jag ler, jag är artig mot personen i kassan på ica. Jag kramar Jonathan. Hela tiden med tankarna på självskador. Hela tiden med ångesten som förgör mig. Jag orkar inte. Jag vill inte behöva orka. Inte en enda minuts lättnad.
Jag kan inte tänka, inte göra, inte vara.
Nu sitter jag här och försöker se vad det är som gör att självskador är det sämsta som finns. Hur det kan vara värre än det här. Dom säger att det går över om man väntar ut den. Står ut. Jag vet att två dagar inte är någonting. Egentligen. Men jag har så ont och framförallt är jag så trött. Jag har väntat ut ångest så många gånger tidigare. Det går inte lättare för varje gång. Ångesten håller inte i sig kortare för varje gång. Ingenting blir lättare. Fast dom säger att det är så det ska fungera. Fastän det här är femtusensjuttioelfte gången jag har ångest så gör det ont så jag vill krypa ihop i fosterställning och skrika.
Jag vill inte mer. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte ägna flera dygn åt att andas in och ut kontrollerat. Orkar inte ägna flera dygn i sträck åt att vara konstant igång och upptagen för att inte lägga mig ner kvidandes och ändå falla. Jag är för trött och trasig.
