08.16 vaknar jag med ett ryck och tittar på klockan. Som förmodligen precis som den skulle ringde 46 minuter tidigare. Vilket min trötta hjärna uppenbarligen totalt ignorerade. Förtvivlat blinkande och kämpande mot sömnen låg jag där och orienterade mig till verkligheten och varför jag skulle vara vaken. För att fastighetsskötaren skulle in och byta ett ventilationsfilter. Någon gång mellan åtta och elva sådär som det brukar vara. Turen i det hela var väl att det inte var före jag vaknade.
Sedan följde en trött och seg förmiddag som någonstans runt elva förvandlades till en något sämre. Besked från folksam om att dom inte ersätter något för mitt diskbråck eftersom dom inte anser att det var en skada. Det fanns enligt dom inget trauma som utlöste det utan jag måste haft förslitning sedan tidigare. Inte så att en ersättning gör att jag har mindre problem med ryggen men det blev ändå väldigt tungt att få veta det. Att jag hade fel om något igen.
Oron inför samtalet, den vanliga äckliga ångesten och så det beskedet fick det att tippa över och jag hamnade där jag inte ska med vassa föremål som ångestdämpare.
Iväg till läkare och samtalskontakt och tystnad från mitt håll under långa stunder och uppgivenhet från alla håll. Motivationsförsök och frågor om den fysiska hälsan. Följt av en snabbkoll av puls, blodtryck reflexer. Dom två sistnämnda var okej. Pulsen var inte farligt låg när jag satt men när han pratade mig efter att ha lyssnat var det med den där rösten dom använder när dom säger saker som inte är roliga. Den här gången var rösten för att upplysa mig om att min hjärta slog hyfsat ordentligt oregelbundet. Tillräckligt i orytm för att han skulle bli rätt orolig. Sådär så han tyckte att det enda rätta att göra var att skriva en remiss till medicinakuten och ovanpå det ge mig en sjukresa för med den där hjärtrytmen skulle jag inte gå runt en massa. Jag kan inte säga att jag tyckte det kändes som en väldigt kul ide efter söndagens upplevelse. Men jag skulle ju ändå dit med såret. Så ja. Jag gick med på det. Dessutom anade jag att jag hade hamnat där oavsett om läkaren fick bestämma och dom får ju som bekant det.
Akuten var mest en repris av förra besöket förutom att dom ansträngde sig med ett ekg eftersom remissen efterfrågade det. Bara det att det görs liggande och ja, liggande så jämnar mitt dansande, hoppande hjärta ut sig så det såg tillräckligt bra ut för att jag återigen skulle bli avfärdad som någon form av hypokondrisk psykpatient. Efter tre timmar fick jag lämna medicin med tårarna brännande innuti, långt in, och en ilska mot mig själv som gick med på att åka in och en övertygelse om att jag bara fånar mig. Inte så att det inte är skönt att kroppen verkar vara frisk. Det är ju fint. Men den känns inte okej. Vilket kanske inte är ett lika stort problem som det där med att jag känner mig överkörd, ignorerad, dumförklarad och ledsen. En snabb tur förbi ortopeden för att ihoplappning och sedan tunnelbana hem. När jag satt där kvart i åtta på kvällen och tog dagens första tuggor av ett äpple kände jag hur hjärtat slog i en rytm som matchar min förmåga att hålla takten på ett aerobicspass och tänkte på vad läkaren på akuten sa.
Det du känner av, det är nog bara för att du äter dåligt.
Som om det vore ny information. Som om jag inte redan förstått det. Som om det skulle lösa något. Som att det bara var att gå hem och sätta i sig en pizza och vips så var problemet borta. Jag förstår och jag vet, det är mitt fel, det är självförvållat. Jag vet och jag förstår att energibristen och dom tunga benen och armarna, mjölksyran av att duscha, jag förstår att den kommer från dåligt näringsintag. Jag är inte så dum. Faktiskt. Jag förstår också att rytmen i bröstet beror på näringsbrist. Men det gör inte problemet mindre verkligt. Det är där oavsett vad som orsakar det, det är bara ledsamt att det ska spela så stor roll för bemötandet.
Så nu sitter jag här. Och mår inte så bra. Dagens glädjeämne får väl vara den fina styrkan på ortopeden som inte glömt att vi som är psykiskt sjuka och destruktiva också är människor som behöver bemötas som alla andra.
