uppfortsomfan -

Konsekvenser och suicidrisker

I torsdags träffade jag psykologen. Som vi ofta gör. Den där extra tiden som vi inte bokar in fast men som ändå alltid blir inbokad eftersom jag tydligen behöver den. Jag har tur. Min mottagning har resurser, jag är oftast där tre gånger i veckan. Jag fick inte mycket sagt. Som det ofta är. Det är sårt. Inte bara att öppna upp utan också att prata. Börja i en ände, svara på en fråga. Hitta rätt sar, rätt tanke och kunna följa den till slutet och säga det jag vill ha sagt. Det är så många ord, så många vägar att tappa bort sig på i huvudet och när jag förstår var det tar vägen har jag tappat bort starten. Om jag ens förstått vad det är som efterfrågas. Frågan "hur var helgen?" kan dom flesta människor tydligne svara på rätt obehindrat. Jag kan inte säga ett ord eftersom jag inte vet vad det är personen undrar. Är det hur jag mådde? Vad jag gjorde? Hur vädret var? Om det hände något särskilt i världsekonomin?. Jag vet helt enkelt inte vilken fråga det är jag ska svara på. Det försvårar det hela och dom gångerna jag får ur mig svar brukar det bli något i stil med "olika".

Hur som helst så skrev jag ett mail sent, sent på torsdagkvällen. Ett mail med en del av orden jag inte riktigt får fram, ett mail med meningar som förklarar lite mer än det jag kan säga. På ett sätt jag aldrig skulle kunna få till med talade ord. Jag är en skrivande människa, så är det bara. När jag skriver finns tiden att hitta meningarna, möjligheten att skriva ner starten så jag inte glömmer den när jag når slutet av tanken.

Ett ärligt mail.

I måndags fick jag ett brev med en kallelse till möte med läkare, psykolog och samtalskontakt. Som jag tänkte ar planerat eftersom jag ska byta läkare nu, att han ville träffa sina patienter för att se vilka dom är och presentera sig. Så var det inte riktigt. Idag hade jag tid hos psykologen. Han började med att fråga om jag fått kallelsen och sedan förklara varför jag fått den. Det var helt enkelt så att det jag skrivit gjort dom aningen oroliga och dom tyckte att vi behövde ses.

Efter genomgången av dom där standardfrågorna vid suicidrisk var han ovanligt tyst. Vilket han förklarade med att han inte visst evad han vågade och kunde säga. Eftersom han inte ville riskera att göra något sämre och kände sig tvungen att väga ord och formuleringar noga.

Där sitter jag, på stolen. Ena foten under mig, armarna över det andra knät och ansiktet lutat mot den mjuka tröjan. I högra handen en flodgris, trygghet. Jag hör våra andetag. Jag svarar på frågor utan att riktigt svara. Vilket han såklart ser igenom, inte allt men det mesta.

Det jag tänker mest på är det absurda i situationen. Det kan inte vara jag som sitter där.

Men det är det och varje ord jag säger stämmer. Men det är ju ingen fara. Det är bara jag, varför denna oro, varför detta allvar. Jag kan inte förstå. Det känns så underligt.

Jag fick lova att vara vid liv på torsdag när vi ses igen innan jag gick. Det gjorde jag inte. Jag sa att jag ska satsa på det. Så får vi se. Men det troliga är att jag är det. Så konkreta är inga planer.

2014-09-30 @ 22:48:00 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Johan

Jadu Hannah, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har sagt det flera gångrr, men jag önskar att jag kunde hjälpa dig, på något sätt, om det så bara vore för något yttepyttelitet som verkar obetydligt, men som ändå känns stort. för det är stort att hjälpa och finnas där för en annan människa... :)

SV: Nej, det är det verkligen inte. Vi har verkligen öppnat den här säsongen uruselt. Fast, när jag läser det du skriver känner jag nästan lite "men hallå, Johan, dina problem sträcker sig till att Leksand går jättedåligt i SHL, men vad är det liksom?" Mina "problem" känns knappt som problem. Det är ungefär samma sak som när man läser om svältande barn, ofattbart dåliga arbetsvillkor osv. Mina problem här i sverige, där jag har tak över huvudet och mat på bordet, är näst intill obefintliga...

Då är du ungefär som Jocke. Han och jag har rest en del tillsammanss. Resor är hans största intresse och han har själv varit i bl.a. Thailand och Västindien. Han vill också hela tiden göra något, åka på utflykter, sightseeing etc. inte bara ligga på beachen, som jag kan göra. Tycker det är jätteskönt ;)

2014-09-30 @ 23:03:22
URL: http://schumacher4ever.blogg.se

Postat av: Karin

Vet du vad som hänt mydearestdarling? :3

2014-10-01 @ 09:28:01

Postat av: Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Det låter som om du bara blir sämre och sämre Hanna. Jag blir orolig, på riktigt.

2014-10-01 @ 13:39:42
URL: http://sessie.se

Postat av: Helene

"Hitta rätt sar, rätt tanke och kunna följa den till slutet och säga det jag vill ha sagt. Det är så många ord, så många vägar att tappa bort sig på i huvudet och när jag förstår var det tar vägen har jag tappat bort starten."

Känner verkligen igen mig. Det är inte lätt att leverera svar på beställning bara så där. Själv har jag ofta svårt att "slutföra" en tankegång, eftersom mina tankar vill hoppa omkring hela tiden och ett ämne blir snabbt till ett annat. Ingenting blir liksom klart... När jag skriver är det annorlunda för det kan jag göra mer i lugn och ro. lägga till lite här och var så att det blir begripligt. börja med slutsatsen, hoppa tillbaka till inledningen och därefter putsa på brödtexten...

2014-10-01 @ 15:07:55
URL: http://emhes.blogg.se

Postat av: Maja

Jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för dig. Du är värd hjälpen & jag är glad att du kan träffa din psykolog så ofta som du har möjlighet till. Har ju samtal 3 ggr i veckan med min behandlare vilket är extremt välbehövligt. Vi pratar i drygt en timme varje gång & ibland känns det som om det finns ännu mer (men ofta är ju tiden drygt en timme före en måltid så man kan ju inte prata hur länge som helst)
Massa styrkekramar! <3

2014-10-01 @ 15:20:05
URL: http://nolicedere.blogg.se

Postat av: fult

Du får inte dö. Snälla snälla försvinn inte.

2014-10-01 @ 16:06:18
URL: http://fult.blogg.se

Postat av: Miss Lyckad

Ens ord känns så små och obetydliga efter att ha läst din text. Men jag vet hur du känner dig. Jag har varit där. Jag återkommer dit emellanåt. Ta en stund i taget. Andas. Ta emot all hjälp du kan få. Och ge inte upp.

2014-10-01 @ 17:48:10
URL: http://www.avoidantpersonality.blogg.se

Trackback