Du borde ha en sysselsättning.
Han tittar på mig och jag känner hur klumpen i halsen växer. Jag är gråtfärdig av att försöka ta mig upp varje morgon. Jag vaknar och min första tanke är nej nej jag vill inte. Jag vill säga att jag förstår poängen, att jag förstår tanken. Att jag vet. Jag vill säga att jag inte står ut med sysselsättningarna kommunen har. Jag har provat och jag vill inte knyppla eller göra akvarellteckningar tillsammans med en bunt sjuka människor jämnåriga med mina föräldrar. Det gör mig inte piggare och gladare någonstans. Det ger mig ångest. Jag behöver inte fler sjuka sammanhang, jag behöver inte fler tillfällen att känna mig värdelös. Ska jag göra något måste jag känna att jag tillför något, att jag får ut något. Inte virka spetsgardiner med galningar eller gå på hundpromenad med tre personer per hund. Jag får kanske ut en tiondel av det. Med långa tystnadspauser. Jag vet inte hur jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska få orden förbi klumpen i halsen. Hur jag ska formulera mig för jag vill inte vara lat. Jag vill inte vara svår. Jag vill inte smita.
Men jag är rädd. Rädd för alla konsekvenser sådana försök haft förut. Rädd för vad hösten har med sig. Rädd för försäkringskassan. Rädd för mig själv.
Men om du får drömma fritt, vad kan du tänkas trivas med?
Jag känner att han lika gärna kunde ha frågat om jag tror att presidenten eller vem det nu är som styr i Bolivia gillar gröna tapeter. Jag har ungefär lika mycket svar på båda frågorna. Eller, den senare är ju en ja eller nejfråga så alternativen är färre och det ökar ju chansen att hitta rätt. Jag vet inte. För jag har inte lust med någonting. Inte lust att vakna, inte lust att äta, inte lust att träna. Inte lust att finnas och andas. Framtid finns inte och föreställningsförmåga saknas på heltid.
Du borde äta ångestdämpande medicin.
Jag sänker huvudet och borrar in det mellan knäna med pannan vilandes på armarna. Inte igen. Inte en gång till. Nej, bara nej. Jag sitter där med tårarna brännande bakom ögonlocken och lyssnar på utläggningen om varför. Ännu en gång. Jag svarar inte. Jag tiger ihjäl ämnet för den här gången. Jag har ingen lust att säga samma saker som jag redan sagt så många gånger. Inte idag. Jag orkar inte.
När jag till slut tittar upp är det med sammanbitna läppar och tom blick.
Du ser ledsen ut.
Jag suckar, nickar och känner hur tårarna rinner. Ja, jag orkar inte mer är svaret. För det är så det känns. Det har tagit slut. Han förslår inläggning som hjälp men på min fråga hur det ska hjälpa finns inget svar. Så jag går hem.
