uppfortsomfan

Alltså, fan ta livshelvetet.

 

Verkligen. 

 

Jag är så less på det. Satt hos läkaren och orkade inte ens försöka visa hur det var för det leder ingenstans ändå. Jag orkar inte med det. Så jag satt där och tog i så jag höll på att spricka och låtsades som det var bättre än det var. Det var nog det mest konstruktiva samtalet vi haft men också ett av dom värre för min del eftersom jag höll ihop mitt krackelerande jag med allt jag hade. Jag fick hur som helst göra en massa skattningsskalor och sådär rakt av från dom lite preliminärt sådär så uppfyller jag ett av diagnoskraven för helvetesdiagnosen och chansen är alltså realtivt stor att jag kan bli av med den. Vilket är ungefär exakt vad jag är ute efter när jag sa att jag ville gå igenom mina diagnoser. Få saker är så frustrerande som att ha en diagnos som man inte anser stämmer och som dessutom råkar vara en av dom mest missförstådda med flest märkliga ideer runt hur det ska bemötas. Det har alltså hänt mer än en gång att en läkare stövlat in och knappt hälsat på mig innan något i stil med "det måste vara jobbigt när måendet och humöret skiftar så snabbt som det gör för dig". Och jag bara glor på dom. För så är det inte. Inte på en enda fläck. Det är skit mest hela tiden, att det eventuellt kan se ut som det skiftar är för att min ork och förmåga att hålla ihop inte riktigt räcker alla gånger.

 

Hur som helst. 

 

Fan ta livshelvetet.

 

Sa hon och gick och googlade vad som händer vid intox av samtliga preparat som finns tillhanda hemma. Så jävla frisk och pigg och nej tack jag är färdig med skiten.

 

/Skrivet i affekt. Hela jag är en affekt. Hela jag är ångest.