uppfortsomfan

Haft mer kontakt med umia. Tills vidare så lägger vi arbetsträningsplanerna i en garderob i väntan på bättre tider. Dom ville lägga fokus på att det finns en fungerande vård runt mig innan jag börjar med något sådant. Det känns, konstigt. Det känns märkligt att någon lägger ner energi på mig. Att det finns någon som tycker att jag måste ha hjälp. Att någon inte vill att jag står utan stöd för dom är rädda för vad jag gör och hur det ska gå. Som dessutom agerar. Jag själv tror ju knappt att jag behöver något för jag får ytterst sällan bekräftelse i att jag är sjuk Jag har svårt att riktigt tycka det oftast. Framförallt så tycker jag inte att jag är värd hjälp. Jag kan inte ta åt mig ändå. Eller, jag blir inte friskare, gladare och piggare. Jag kan däremot nästan allt. Jag vet hur jag ska agera och att det borde hjälpa. Jag vet att ångest inte dödar, jag hanterar den dagligen och oftast utan destruktivitet (men det bränner ut mig). Jag kan dom små tricken, jag vet hur jag ska tänka och hur det fungerar. Jag vet vad man ska äta enligt matschema och jag är en jäkel på att ge andra råd. Det känns overkligt att någon oroar sig. Alla vet ju att jag klarar mig. När jag kommer in till akuten med trasiga armar och ben så vet dom att jag överlever och låter mig åka hem. När jag sitter och hyperventilerar på golvet hos min samtalskontakt så vet han att jag möjligen i värsta fall skadar mig men inget mer så jag får åka hem. Alla litar på mig, alla vet att jag kan ta ansvaret så att någon är orolig är en ovan känsla.

 

 

 

 

Lång dag idag, åtta femton hade jag tid för cellprovtagning. Alltid lika fantastiskt att klä av sig på halva kroppen, frysa rumpan av sig och få den där skohornsliknande mojängen uppkörd så dom kan gräva ut delar av livmodertappen. Men, det är ju bra att göra. Sen fortsatte jag vidare till lab för att lämna sex rör blod. Min kallelse till neuropsykutredningen har nämligen kommit och inför den ville läkaren ha lite aktuella provsvar.  Efter att ha fått förklarat för mig att blodet har så bra sprutt för att rören är fyllda med vakum och att det slutar spruta när vakumet är slut (och jag suttit och lett åt dumheten, det går inte att fylla något med vakum, vakum är INGET.. däremot kan man ta bort allt ur något så att vakum bildas..) åkte jag hem, åt lite och åkte och tränade. Det kändes bra mycket bättre i ryggen idag även om det fortfarande är en del övningar jag inte kan eller ska göra. Sen en rask promenad medan Jonathan jobbade en stund och efter det var det killarnas träning med lite olika fystester. Jag är trött och slutkörd.

 

 

Livet suger. Man ska se det positiva, man ska kämpa och jobba och slita men jag orkar inte. Jag är kräkless och fullständigt utmattad av den ständiga kampen. Var i hela friden ska jag hitta ork att vara pigg och glad och positiv när all, verkligen all min energi går åt till att andas, att äta, att stå ut i ångest och att genomleva dagen? Fuck it. Jag vill bara lägga ner men någon äcklig seghet gör att jag fortsätter och jag är inte ett dugg säker på att jag på något vis tycker det är bra.

 

Umia ringde idag och ville ha möte med mig och vården och jag vet inte om jag orkar. Dom ville att jag skulle ha stöd någonstans ifrån. Jag vet inte om det ger något. Jag är bara less.

Disken fick sig en törn igår när jag klättrade så nu har jag mer ont igen. Drog på mig en träningsvärk i vaderna som inte är att leka med när jag sprang i lördags. Så jag satt hemma idag och funderade på hur jag änså skulle kunna träna. För träna måste jag ju om man frågar min hjärna. Jag både vill och SKA.

 

Ungefär så är det med mig. Det händer inte så värst mycket i mitt liv och jag känner inte så värst mycket.

Torsdagkväll och fredag förmiddag tillbringade jag i det äckliga tillståndet av overklighetskänslor. Som att inte vara helt närvarande. Jag var inte någon annanstans, jag var bara inte helt fullt här. Jobbigt och obehagligt men inte obekant.

 

Nu är jag tillbaka i verkligheten. Det känns inte så vidare värst. Solen skiner, snön droppar, fåglarna kvittrar och jag sitter inne och önskar att jag fick sova dygnet runt. Jag har ingen lust och ingen ork. Jag tränade inte igår för jag mådde så dåligt. Jag åt choklad igår. Idag tänkte jag både springa och klättra för jag orkar inte med mig själv. Jag har ingen livslust. Jag har mest bara en massa självhat och uppgivenhet och ångest. Har inte lust. Ser inte fram mot. Som nästa helg. Vi ska åka skidor och det vet jag att jag i princip tycker är kul, eller har gjort åtminstone men jag känner ingenting. Om allt blev inställt skulle jag mest rycka på axlarna och tycka att det inte spelar så stor roll.

 

Har fått kallelse till utredningen jag stått i kö till i två års tid nästan. Jag känner ingenting. Möjligen att det inte är värt att göra den för den kommer ändå inte visa något eller betyda något eller ändra något.

 

Idag känner jag att jag inte riktigt vill leva. Alltså inte så att jag är desperat ångestpanikfyllt galen efter att få hoppa från en bro. Mer lugnt uppgivet konstaterande att jag inte egentligen uppskattar något egentligen, absolut inte tillräckligt för att det ska uppväga den total intighet som fyller mig. Som att lägga ner vapnen och sluta föra kampen. Att resignera inför något oundvikligt som är för stort för att slåss mot.

Det är för mycket som känns för jobbigt just nu. Jag orkar inte tänka och hittar inte orden riktigt. Så det blir bilder ikväll.

 

 

 

Våra illrar

Vara utomhus

Duntäcke

Friluftsbutiker

Choklad

Läsa

Träna

Te

Människor med ett stort hjärta som bryr sig

 

 

 

Krig och våld

Rasism

Maskar

Stress

Folk som skaffar djur utan att förstå vad det innebär

Miljöförstöring

Blodpudding

För varma dagar

Tvättlappar i kläder

 

 

 

Måla om hemma

Ha ett jobb jag trivs med och orkar med

Göra ännu fler val till miljöns fördel

Ta körkort

Odla mina egna grönsaker och kryddor

Orka bo i hus och hitta ett lagom stort och fint

Besöka Edingburgh (och deras klätterhall)

 

 

 

Mänskligheten

Miljöförstöring

Vapen

Att bli tvingad till en massa saker jag inte orkar

Att jag till slut inte står ut och tar mitt liv

Förlora människor som betyder mycket för mig

 

 

 

Gotland

I naturen

Med illrarna på olika ställen som exempelvis köksgolvet

Hos Tant P

I klätterhallen

 

 

 

Intelligent

Träningstokig

Sjuk

Envis

 

 

 

Utomhussäsonngen för klättring

Nästa kopp te

Besök från en vän

 

 

 

Ted

Eternal sunshine of the spotless mind

 

 

 

Min första blogg hette just så, andas i otakt. Det känns som jag gör det mest hela tiden. Som att jag och världen och livet inte är i fas med varandra. Jag får inte till det här med att leva så vidare värst. Överlever gör jag ju men det är inte så mycket mer. Jag gör lite saker här och var men känner inte så mycket och orkar inte så mycket.

 

Får panik när jag tänker på vad som förväntas av människor, vad man ska orka och hinna och kunna. Känner mig ivägen och vågar inte yttra orden som jag så länge haft inom mig. Törs inte säga dom högt. Jag tror inte att jag någonsin kommer orka jobba heltid. För det måste man orka och att säga något sådant är att säga att man är lat. Det är inte riktigt bara så att jag sitter och tror det, bemötandet är sådant. Hur många har jag inte hört eller sett någon skriva att det bara är att ta tag i sig och bita ihop och göra det. Att det är många som är trötta eller inte vill jobba heltid. Så jag vet hur det kan bli.

 

 

Idag har vi haft fullt upp. Började dagen med att lämna in Belsebub hos veterinären klockan åtta. Lillskrotet hade precis som Alinda tidigare fått en förstorad mjälte och det var dags att plocka ut den innan den började störa andra organ för mycket med sin storlek. Sedan skyndade vi oss hem till tvättiden och så fort allt var i maskinerna så började vi med montering av vår nya soffa. Det är egentligen en dagbädd från ikea och det var en jäkla massa steg och skruvar, tur att vi är metodiska och tålmodiga. Som pauser i skruvandet var vi nere i tvättstugan och när soffan äntligen var klar åkte vi till återvinningsstationen för att slänga den gamla resårbotten vi haft som soffa i två år nu. Direkt därefter bar det iväg till veterinären (det tar 45 minuter med bil) för att hämta upp en betydligt smalare Belsebub. Stackaren var rätt trött fortfarande men när vi kom hem och han skulle in i buren där han ska tillbringa några dagar i lugn och ro så ville han inte vara där, tråkigt ju! Mat i människorna och sedan åkte vi till killarnas träning, fys på måndagar och vi passade på att vara med båda två. Rätt skönt att dom är såpass självgående nu att det fungerar. Sen kraschlandade vi hemma. Jag är helt slut överallt och behöver sova typ nyss men jag har illertandborstning att göra först.

 

 

 

 

För att våra illrar är underbara.

 

Nej jag hör inte av mig. Till psyk alltså. Nej han har inte hört av sig. Min samtalskontakt. Jag tror han väntar ut mig men jag känner mig mest så onödig och tidskrävande att jag ser tystnaden från deras sida som ett bekräftande i mina känslor av att ingen tycker att jag är värd hjälpen eftersom jag ändå inte blir bättre. Jag undrar om jag ska leta upp någon annan läkare som kan skriva ut mina melatonintabletter också. Om jag nu inte har kontakt där längre.

 

Jag har så stora sår innuti. Det här sliter sönder mig.

I lördags var det alltså illerutställning. Första på ett år för min del och för en gångs skull var den nära. Bara en timme och så var vi framme i enköping. Perfekt. Behövde inte sova på luftmadrass och frysa ihjäl. Utställningar blir lätt en sockerorgie för att hålla sig sysselsatt och vaken, vill inte ens tänka på hur mycket choklad och kakor som brukar gå åt men i år var jag överhuvudtaget inte hungrig och hade kanske sovit aningen bättre för det enda som slank ner var lite marsipanchoklad. Fick tvinga i mig lite pastasallad strax efter tolv när jag insåg att det var över sex timmar sedan jag åt min patetiska frukost. Lyckades få i mig middag också senare och jag får väl vara nöjd med det med tanke på att jag satt still praktiskt taget hela dagen. Eller alltså, jag tränade inte.

 

Så bortsett från maten då? Jovars. Jag fick träffa några av dom människor jag i stort sett aldrig träffar annat än på utställningar eftersom dom bor långt bort, eller så är det jag som bor långt bort det är lite oklart. Det är många mil emellan i alla fall. Jag satt som domarsekreterare halva dagen och det är alltid kul, man får vara med och studera och klämma och känna lite under bedömningen. Sen lyckades Alinda vinna sin klass och dessutom få ett hederspris och så fick Zombie annan en andraplats. Inte illa pinkat tycker jag. Framförallt hederspriset var roligt.

 

Så idag har jag städat i solskenet.

 

 

 

Det var onsdag igår. Det var en rätt kass onsdag igår. Trött i mest hela kroppen efter tisdagens gympass och sömnig. Eller mer dödstrött. Började med ett besök hos sjukgymnasten och det var väl okej, hon satte lite nålar och jag tror det hjälpte en aning. Någon form av effekt hade det i alla fall för jag hade lite mer ont precis efter. Ska prova igen nästa vecka och se vad jag tycker.

 

Sedan promenerade jag lite för att få tiden att gå så det blev dags för mitt psyksamtal. Som blev.. annorlunda. Han började med att berätta att han funderade på om det var möjligt för oss att ta bort hälften av mina tider, alltså att ses var fjortonde dag. Det var tydligen många i teamet som var långtidssjuka och någon som skulle bli mamma så han hade fått flera extrapatienter och tiden fanns helt enkelt inte.

 

Jag slöt mig och blev tyst. Jag sa ungefär tio ord under resterande trettio minuter. Han sa att han ville diskutera det eftersom han visste att jag tidigare känt mig lämnad och sviken av vården och terapeuter. Att alla ger upp och försvinner och att jag vet att han kommer göra samma sak. Så han ville veta att jag inte kände så. Det gjorde jag. Hela jag gick sönder. Jag kände hur jag krackelerade och det var som om botten föll ur magen. Det bara sjönk. Allting bara försvann. Det gjorde så ont. Inte gråtont, inte hysteriskt. Lugnt och stillsamt rämnade jag mitt itu.

 

Jag har ju vetat att det skulle komma. Jag vet att jag inte gör framsteg. Jag vet att jag är vansinnigt jobbig och svårbehandlad. Jag vet att jag tar upp tid som skulle kunna användas effektivare. Jag vet att jag fått mer än vad jag borde få. Jag förstår ju att det inte finns mer tid än det finns och att andra behöver tid. Jag har ju alltid vetat att det skulle komma.

 

Det var därför jag inte sa att han hade rätt i varetenda ord han sa. För jag vet och förstår och borde inte känna så. Jag blev asförbannad på min känslomässiga reaktion och vägrade visa den. Jag tänker inte begära mer än vad jag anses behöva bara för att jag känner mig sviken. Inte begära mer än vad som finns. Varför skulle jag få det, jag är inte mer värd än någon annan. Jag vägrar att visa och berätta att jag gick sönder, att jag praktiskt taget kunde höra ljudet, som när man river tyg itu. För det är en felaktig reaktion, en onödig reaktion. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag känner inför det faktum att vi bara kan ses varannan vecka för det är just ett faktum. Det är som det är och det är bara att acceptera. Jag är arg för jag vill inte känna så. Förmodligen behöver jag inte mer än så ändå.

 

Jag var så arg på mig själv och så trasig att jag teg och stängde in mig. Försvann, långt ifrån gråt, i ett lugnt kaos. Sedan sa jag hejdå och gick ut i receptionen och avbokade tiden han bokade in nästa torsdag.

 

För summan av mina känslor är att jag ska straffas, att jag känner fel. Att jag inte är värd något. Att jag inte behöver något. Att jag klarar mig själv. Jag vet inte när vi ses igen för vi har inga andra tider inbokade. Det är lager av glasskross i mitt bröst just nu. Jag tror inte han kommer höra av sig och jag kommer definitit inte göra det. Jag skäms över vad jag känner och är alltför stolt för att backa och be om hjälp.

 

 

 

Idag hade jag tid hos min läkare på vårdcentralen. När jag var där sist så bad jag om hjälp eftersom jag inte får ihop någon som helst balans med mat, för att jag tänker på mat och kropp och det där konstant. Alltid. Det första jag tänker på när jag slår upp ögonen. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag fick prata med deras kostsköterska (diabetessköterska) och nu fick jag alltså en ny tid till läkaren som väl drog slutsatsen att jag hade en ätstörning. Vi pratade om vad som skulle göras och jag sa att scä inte tar emot så det är rätt värdelöst att höra av sig dit. Hon höll väl delvis med eftersom dom har sånt tryck på sig så är undervikt praktiskt taget ett krav. Dessutom vill dom helst inte ha patienter som är multidiagnosticerade. Som har mer än ett problem. För man ser sämre behandlingsresultat där och då är det inte värt att låta en sådan person ta upp den dyrbara platsen som hade kunnat gå till någon annan. Det är inte värt att försöka.

 

Jag är inte värd en chans.

 

Jag förstår ju det också. Dom som är både fysiskt och psykiskt påverkade av sin ätstörning behöver hjälp snabbare för dom riskerar att bli svårt sjuka och dö. Jag har en normalvikt och lider väl mest psykiskt och ja, jag är svårbehandlad. Så jag förstår att jag inte får komma dit. Jag förstår varför dom hänvisar till öppenpsykiatrin, för dom måste och jag har ju redan en kontakt. Vad som ingen förstår i ekvationen är hur öppenpsyk ska kunna hjälpa mig. För dom kan inte och har tydligt sagt det. Nu har jag ju inte ens tider inbokade där längre.

 

 

 

Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Jag vill få ge upp. Jag är för trött för att föra kampen för att få hjälp och samtidigt försöka kämpa för att må bra och tillgodogöra mig den hjälp jag får. Jag vill inte.

 

Det är någon form av försiktig sol som skiner ute just nu. Det ser rätt trevligt ut och jag är helt säker på att om jag gav mig ut skulle jag hitta vårtecken lite här och var mellan isen och snön. Jag vet det för jag har redan sett diverse lökväxter som sticker upp. Om inte annat är tackdropp ett vårtecken så bra som något.

 

Det är bara det att jag verkligen inte orkar. Stressen över att jag borde ta vara på vädret åtminstone en stund stör mig men jag har ingen energi alls. Helst skulle jag gå tillbaka till sängen men jag har inte ro att ligga stilla och borde inte somna för jag har en tid hos sjukgymnasten jag inte ska missa. Jag vet att rådet brukar vara att ta tag i sig och gå ut ändå för nog orkar man om man bara kommer iväg. Jag har provat det rätt många gånger och då blir  det bara en konstant kamp mellan mig och mig där jag uppmanar mig själv att fortsätta gå, att jag måste vara ute en stund till och där jag samtidigt skriker att jag inte vill, att jag inte orkar ett enda steg till, låt mig få sova!

 

 

Igår körde jag skiten ur mig på gymmet. Jag är ofta rätt dålig på att ta ut mig det där allra sista, jag sparar mig av någon anledning litegrann för att ha kvar till nästa övning. Igår öste jag på mer än vanligt och när jag gjorde den sista övningen som är en av mina snälla och försiktiga rehabövningar som är väldigt lätt så höll jag på att inte orka för att jag var så trött. Idag har jag träningsvärk... inte oväntat.

 

Att inse att man är för trött och sjuk för att orka gå en kort runda ute en förmiddag är bara deprimerande. Jag får hoppas på en annan dag.

Idag åt jag gofrukost. Valio (tack, jag älskar er som utvidgar den laktosfria vyn) har skapat något som är som att äta moln. Yoghurt av "set-type" kallar dom den. Den säljs i portionsförpackning och finns med citron och blåbärssmak och det är citronen som får mig att bli alldeles till mig. Den är lätt som mousse i konsistensen. Den är söt men inte äckelsöt, den är yoghurt och citronsyrlig men inte sur. Den är yoghurtmousse på något vis. Jag dansade praktiskt taget en glädjedans till dess ära när jag smakade första gången. Har även ätit den som efterrätt och det var precis lika bra det.

 

Idag började min dag med ett tandläkarbesök. I ett rum med syrenlila golv. Jag kände mig alldeles vimmelkantig för inte nog med att golvet såg ut som något som passade my little pony, dom hade valt en lite mörkare syrenlila och målat väggarna något meter upp i den färgen samt ett skåp. Undrar om tandläkarens barnbarn valt färgen?

 

Sen klättring och handbollsträning för killarna. Det var min dag.

 

Har känt mig sådär lagom omotiverad att skriva här eftersom jag senaste dagarna inte kommit in på en enda blogg.se blogg men nu ikväll så fungerade det igen. Jag har å andra sidan inte direkt gjort något sedan sist. Mått dåligt, klättrat och druckit te.

 

 

Efter en tankepaus där jag noga valde mina ord så sa jag det jag känner längst därinne.

 

 

No more, no less. Allt jag känner gör ont eller är ren uppgivenhet.