Zombie
Det här är Zombie, han är söt.
Så här gosig vad han första kvällen hemma hos oss.
Han gillar att plaska i vatten.
Gräva är också en hobby.
Stjälpa till med moppning.
Busa.
Och såhär charmig var han när han var pyttevalp.
Han älskar att gå på promenader på kvällarna, han älskar godis. Han är intelligent och listar ut många aktiveringsleksaker fort och vi jobbar litegrann med klickerträning. Nuvarande projekt är att åka tygtransportväska. Förutom det så driver han mig till vansinne en tre fyra gånger om dagen. Han har ett enormt aktiveringsbehov. Han vill att det händer något mest hela tiden och gör det inte det så ser han till att det gör det. Detta görs lättast genom att gå och buffa på någon av tjejerna som då börjar pipa eftersom dom inte är så förtjusta i honom när han blir påflugen. Illrar som piper och skriker låter hemskt. Typ som om man står på tårna på en tvååring. Med andra ord blir man knäpp. Så för både min, hans och tjejernas skull försöker jag aktivera honom i hopp om att få honom trött. Det är mer eller mindre ett heltidsjobb. Vi promenerar, vi tränar, han får aktiveringsleksaker, vi busar, han busar med Belsebub, han får nya spännande saker i form av äggkartonger och tomma papperspåsar som prasslar och kan undersökas. Men, det räcker inte. Jag håller på att bli alldeles galen, jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att hålla honom på rätt sida destruktivitet. Funderar på att lägga blodspår.. åt en iller.. Jag tror han i smyg är typ rottweiler. Samtidigt som jag tror att han också blir lite stressad av fullt ös medvetslös. Eller, snarare har svårt att slappna av. Hade han varit hund hade jag ägnat mig åt passivitetsträning men hur i hela friden gör man det med en iller? Man kan inte direkt be dom gå och lägga sig och tro att dom stannar. Man kan inte stoppa dom i en bur och förvänta sig att dom är still om dom inte vill. En iller som vill vara aktiv är också aktiv.
Det är en jäkla tur att han är söt, charmig, gosig och rolig=)
En tisdag i utomhuset.
Igår var det full fart hela dagen. Började med frukost, handla massor av frukt (äpple, grapefrukt, körsbär, jordgubbar, physallis, vindruvor och kiwi) och gjorde en stor fruktsallad. Sedan kastade jag mig ut för en löprunda i solskenet. Kände att det börjar bli på gränsen till för varmt för att springa mitt på dagen i sol nu. Det är lite segt under sommaren (när det väl är varmt då) att jag inte fixar att gå ut och springa förrän ganska sent på kvällen när det är svalare. Hur som, löprundan gick kanon och hade jag inte varit lite tidspressad hade jag lätt kunnat springa en betydligt längre sträcka och den känslan är fin att ha.
Snabbdusch och sedan var klockan jättemycket (tolv) så det där med lunch blev en proteinshake som jag var duktig nog att blanda med mjölk för att få i mig lite mer energi. Skutt iväg till andra änden av staden med en vän med hund för en långpromenad. Vi var ute i ungefär fyra timmar i skogen runt källtorpssjön och fikade fruktsallad, doppade tårna och gick.
Massa gott med nötter i.
Solsken.
Eftersom vi verkligen var på andra sidan stan så tog det en mindre evighet att ta sig hem så vid halv åtta kom jag innanför dörren. Satte ner väskan och störtade in i tvättstugan för att ta hand om lite illertvätt.
Sen... kom det där berömda lågtblodsockerätstördbrytet... Jonathan var jättesnäll och visste att jag var hungrig. Vad han inte visste var att jag nog var mer än hungrig efter det något skrala intaget och den ordentliga motionen. Han började hjälpa mig att fixa mat (han käkade kött) medan jag ägnade mig åt att få psykbryt på honom. Den kokta pastan skulle bli kall innan jag hade packat upp (viktigt att allt är i ordning innan jag gör nästa sak) och han brukar steka i hysteriska mängder fett och jag blev mest bara stressad av den vänliga gesten eftersom jag hade massa saker att göra innan jag hade tid att äta, alltså ge illrarna mat och packa upp... vilket tar tio minuter. Det slutade med att jag var hysterisk, kastade kylblock i väggen och gick och la mig i sängen och försökte andas men det gjorde bara så förbannat ångestont överallt. När han kom in, efter att ha packat upp delar av packningen och satt på nytt pastavatten, kunde jag återigen konstatera att jag inte håller för hela dagar proppade med aktiviteter även om det är saker jag gillar. Jag orkar inte med. Oavsett vad jag äter eller inte äter så tar jag helt slut och mår dåligt efteråt. That sucks.
Dagens frukost. Försöker lära mig att gilla mesost, går sådär men lite framåt ändå.
Tre av dom finaste skrotarna sover sött.
Nektarin
Idag åt jag nektarin till frukosten (nej inte bara) och det måste ju vara en av dom godaste frukterna. I för sig tycker jag det om typ all frukt. Nektariner är sommar för mig, det och persikor. Från första stund det börjar finnas till vettigt pris i butikerna så har min mamma alltid det hemma och speciellt när vi varit på landet. Standardlunch när det är varmt, filmjölk med nektarin eller persika. Så jäkla gott.
Tråkdag
En lördag präglad av magproblem. Misstänkt scenario, matförgiftning som triggade magkatarr. Huh.. som jag mått. Idag är jag på benen men trött efter alldeles för lite sömn. Även om allt som var innuti mig stannade där under natten fick jag knappt sova, magkatarren ger mig vidriga luftuppstötningar med stark svavelsmak och att sova liggande är inte ett alternativ och sova halvsittande är helt enkelt obekvämt. Nu är jag alltså trött och aningen uttorkad och framförallt uttråkad. Det är ju helt absurt hur tråkigt det är att sitta inomhus en hel dag och inte göra något annat än titta på tv och läsa. Till och med när jag är sjuklig och svag så är det i det närmaste outhärdligt. Fatta min lycka när jag kände mig pigg nog att släpa mig till ica för några timmar sedan för att inhandla snäll-mot-magen-mat. Det vill säga fiskbullar och kokt potatis och morot. Tur att jag tycker det är gott också! Förhoppningen är att jag ska pigga på mig såpass att jag orkar cykla till coop och köpa tandborstar efter det. Det regnar så trevligt. För ja, jag gillar regn. Speciellt nu när det är lite varmare ute. Mysigt värre så länge man klär på sig okej.
Senaste tidens mobilbilder då:
Chokladsorbet på födelsedagen,
himmelriket för den laktosintolleranta chokladälskaren.
Mera utmaningskläder. Tighta jävla jeans.
Som jag aldrig egentligen har trivts i men får för mig
sådär vart tredje år att det vore kul att äga ett par.
Ja, mina fulglasögon är bäst.
Lunch från karibiska matvagnen på Liljehomstorget.
Mellanmål!
Words
Have I ever told you about....?
Yes, yes I have. I've told you everything a thousand times.
I've been using every word, every phrase.
I've said it before. A million times.
Det är lite så det är. Jag har använt varje tänkbar fras, vänt och vrängt på orden så många gånger att alla kombinationer är använda. Jag har så mycket ångest i mig, så mycket känslor. Jag är sprängfärdig, jag har ont överallt, jag bubblar över. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hur jag ska säga det. Det är som att jag ropat varg så länge att jag inte längre kan ropa något alls. Vargen har förvisso varit där varenda gång men det är ingen nyhet längre, det är ingen som orkar bry sig för den här vargen går inte att jaga bort på sedvanligt vis.
Jag är tyst. Jag kan möjligen säga att det är lite jobbigt nu. Inte mer. Jag vet inte till vem jag ska säga det, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet att jag förtvinar inifrån. Men inte hur man säger det för hundraåttioelfte gången och få det att betyda något.
Jag vet att jag nog behöver säga det men jag har stängt av den funktionen. Mina samtal är hälften så många och mitt förtroende där sjönk och jag jobbar fortfarande på att kunna må dåligt där igen.
Men så här är det:
Jag har en vidrig matångest varje dag, varje timme. Allt jag äter tänks över, divideras med, förhandlas och planeras. Träning VARJE dag. Allt annat är otänkbart. Ångesten späs ju på av att jag inte orkar vara strikt och kontrollerad varje dag, hela veckan och månad efter månad. Dom gånger jag faller är vidriga.
Jag saknar Valle.
Jag avskyr att åka kommunalt men gör det varje dag för att träna.
Jag är avundsjuk på människor som kan saker från början och som lyckas jämt. Jag gör inte det. Avundsjuk så det gör ont. Typ folk som aldrig löptränat och som blir bättre än mig på fem pass...
Jag orkar inte med att leva.
Jag kommer aldrig i säng på kvällarna och är således konstant jättetrött. Mer än jag behöver vara alltså.
Jag är förvirrad och oplanerad och det gör mig knäpp. Kan inte svara på om jag kan träffa någon i nästa vecka för jag kan inte ens greppa att den existerar.
Utredningen jag skulle påbörja för en månad sedan har ännu inte startat. Han var sjuk och skulle höra av sig med ny tid, det har han inte gjort och jag vet att han varit frisk åtminstone tre veckor.
Jag avskyr hur jag ser ut. Varenda centimeter. Jag är inte värd fina kläder. Jag kan inte tycka det.
Jag är tjugosju år gammal och sover med mjukdjur i sängen och fick jag välja skulle kära flodgrisen vara med konstant. För jag mår så dåligt att jag behöver den tryggheten han inger.
...och i bakhuvudet maler tankarna om självskada. Konstant. För att få andas. Påstår dom.
Fly
Vill rymma, vill fly. Vill springa långt, långt, långt tills luften tar slut och benen stumnar. Vill bort. Det är något med våren, jag längar alltid ut och bort.
Det är bara det att det inte kommer hjälpa för det jag vill rymma från är mig själv. Jag känner mig klaustrofobisk av att vara instängd i mig själv.
Dagens post
Vårsommar
Det är måndag. Solen skiner och det är varmt. Det doftar gräs, lindblommor och syren. Allt är ljusgrönt och levande. Världen är fin.
Det är bara det stora hålet i bröstet. Saknadsvärken. Det är ångesten för allt. Det är smärtan som inte går att se. Det är bara det. Det som gör att jag helst av allt aldrig mer vill gå upp.
Jag orkar inte skriva. Vill inte tänka.
Så, bilder:
Longboardpremiären för i år för några veckor sedan.
God lunch. Tofu, broccoli, morot, tomat, zuchini och portabello.
Hej här är jag någon dag.
Blå himmel.
Sopplunch i solen på liljeholmstorget.
Coop i Vällingby levererar igen.
Hej utmaning. Vita leggings. Tight.
Fredagskläder, shorts Haglöfs, linne carlings för drygt tre år sedan, armband Aviendhas smycken, iller Litauen (Color Poetry Ferrets)
En annan tomhet
Imorse vaknade jag och vetskapen om att gårdagen inte var en mardöm som gick att vakna ur slog mig i ansiktet som ett basebollträ.
Halv tio igår ringde veterinären. Hon presenterade sig, drog ett djupt andetag och tog sats och i tystnaden hörde jag vad hon skulle säga. Jag visste vad som var på väg. Jag visste att jag skulle få höra ord jag inte ville höra.
Valrhona klarade inte narkosen. Han var precis nedsövd när hjärtat började slå oregelbudet och dom kunde inte stabilisera eller väcka honom. Älskade Valle-dum-dum avled på operationsbordet.
Finaste, dumsnällaste UppUpp. Illern som stog och tiggde om att få komma upp i famnen och bli runtburen. Belsebubs älskade Rån. Gottegrisen. Storöra. Jag sa inte ens hejdå ordentligt när vi lämnade in honom på morgonen. Tog inte ut honom ur buren.
Så finns han inte mer.
Han hade varit lite sladdig med bakbenen men det var mycket bättre däremot hade han ont i munnen så i fredags var vi hos veterinären och gjorde en rätt ordentlig undersökning. Vi tog blodprover, klämde, kände och lyssnade. Tog röntgenplåtar av hela illern. Det såg fint ut bortsett från en lös tand med inflamation som ömmade. I måndags ringde hon med provsvaren som var alldeles utmärkta och igår skulle tanden dras ut. I släkten finns hjärtfel, det är jag medveten om och när kusin Alinda skulle ta bort sin mjälte valde vi att göra ett ultraljud först för att vara så säkra vi kunde på att hennes hjärta var friskt inför sövningen. Med Valle hade vi inte tiden till det. Vår veterinär gör inte sådana ultraljud och han hade såpass ont att vi inte riktigt hade tid att boka in honom någon annanstans innan tanden skulle ut. Lillskrot obducerades på plats och allt såg fint ut invändigt med undantag för en liten liten förändring på hjärtat. Eftersom det var det enda misstänks det som orsak men prover är skickade.
Oavsett varför det gick som det gick så gör det så förbannat ont. Det känns så äckligt onödigt när han i övrigt var otroligt frisk och fin för en nästan sexårig iller med hans stam. Det känns så hemskt för Belsebub är kvar, utan sin Valle. Grabbarna grus som levt ihop sedan tre månaders ålder. Pojkarna som sov tätt ihop, än den ena som huvudkudde och än den andra. Det känns vidrigt för Meja är nere.
Det gör så ont för det var så oväntat.
Jag gråter och ser att varenda sovställe är tomt på Valrhona.
Trygghet
Med en flodgris varsamt hållen i handen och en bok jag läst tio gånger förut skapar jag tryggheten jag behöver som flykt från kaoset som är livet.
Vårluften skapar kaos och jag blir gråtfärdig av känslan av att jag hör hemma närmare naturen än här.
Rastlösheten är djupt rotad i mig och varje andetag är kletigt av ångestsörja. Dags att bege sig till kedjetäckets lugnande tyngd, flodgrisens slitna tyg och böckernas hemtama sidor.
Jag söker trygghet för att stå ut.
Tillgång
Egentligen är jag så mycket mer än ångest, mattankar, självskador, nedstämdhet och trötthet. Egentligen så är jag smart, skärpt, har fantastisk humor och älskar djur, vara utomhus och skrivna ord. Egentligen hatar jag att jag är så negativ och enformig när jag skriver här. Egentligen skulle jag vilja dela med mig av något roligare, något som kan göra andra lite glada. Egentligen älskar jag att dela med mig av annorlunda och rolig fakta.
Jag har bara inte riktigt tillgång till det.
Jag når inte in till mig för alla lager av dåligt mående är som lager på lager av fuktiga dunjackor. Jag hittar inte det där som lever i mig. Jag känner inga känslor som når ut genom den våra tunga isoleringen.
Den här veckans tre dagar har jag försökt äta som jag känner för utan att tänka på energiinnehåll. Äta på min känsla. Min känsla är inget vidare, det blir för mycket. Så jag får panik och toktränar. Igår var det cykling till vällingby (15min), promenad i rask takt efter sjukgymnasten (35 minuter), gym (1 timme, 25 minuter), cykling vällingby-citygross-hem (1timme, 20 minuter), cykling på kvällen i panik efter ätande (1 timme). Idag var det cykling till och från vällingby (30 minuter), promenad i rask takt från tunnelbanan till klätterhallen (25 minuter), klättring (effektiv tid ca 40 minuter), en omgång klättring till (effektiv ca 35 minuter).
Hela kroppen värker och ömmar. Träningsvärken i baksida lår är vidrig, kan knappt knyta skorna. Muskelfästena under knäna gör ont. Armarna känns som spaghetti. Jag är helt slut. Ändå fortsätter jag. Planen för imorgon är klättra. Så länge det inte regnar kommer jag med största sannorlikhet cykla också. För jag är ett fettäckel som äter massa skit jag inte behöver för att jag är sugen och totalt saknar moral och självkontroll. Typ.. gå dö idiot.
Solsken och motvind
Det var en bra första halva på dagen. Åkte hemifrån redan strax efter åtta med min nya fräsiga cykel. Alltså lyckan i fungerande bromsar, runda hjul och tre växlar. Tog tunnelbanan från vällingby och in till gymmet. Rev av ett helkroppspass på en timme och tjugofem minuter.
- Komplexfemman 3 varv 17.5 kg
- Utfall i tabattaintervall (20s max 10s vila)x8 med 12 kg
- Raka marklyft i tabbataintervall, 12 kgs kettlebell. Vågade inte ta en tyngre med tanke på ryggen.
- Flies och omvända flies med hantlar 2x15 och 2x10 med 3kg (borde öka)
- Tricepspress med hantel, 4 kg och bröstpress med stång,12 kg. 2x10 på båda och varannan så fyra vändor i ett svep.
- Bicepscurl med hantel 6 kg 2x15 per sida.
- Sidlyft i rygglyftsställning, 10 kg extra, 2x10/sida.
Ett antal olika övningar för mage och rygg med hjälp av diverse bollar och korvar=)
Sedan dusch och ombytte för att möta upp en ny bekantskap, direkt från bloggvärlden, för lunch på Hermans. Det var trevligt. Tiden gick förvånansvärt fort och maten smakade bra. När jag tittade på klockan insåg jag att det var dags att bege mig till sjukgymnasten och fick hasta iväg. Nästan framme bestämde jag mig för att ta vara på det fina vädret och hoppade av en station tidigare och fick en svettig promenad till damen med nålarna. Akupunkturen tog bra idag och det kändes fint efteråt.
Eftersom solen fortfarande gassade passade jag på att promenera lite mer. Gick från dalagatan till kristineberg och blev varmare och varmare under tiden. När jag gick på tunnelbanan kom jag att tänka på min cykel som väntade och blev väldigt sugen på att testa den en lite längre tur, har bara tagit några korta hittills så när jag kom till vällingby hoppade jag på cykeln och tog mig via brommaplan ut till citygross och decathlon för att se om det fanns någon bra framlampa till min cykel. Det gjorde det inte så jag köpte bara vatten och lite choklad att ha till bakning. Precis när jag skulle gå ut från butiken kom en kompis fram och hälsade glatt så jag fick sällskap en bit hemåt. När vi skilts åt började motvinden....
Både rent fysiskt och mentalt. Det blåste på tillräckligt mycket för att det skulle märkas en hel del och mina ben började bli rätt möra efter dagens alla vedermödor. Jag började också tänka på det där med middag. Åt ju buffe och tog två tallrikar.. även om dom inte var så stora och det var mycket grönsaker så skavde det lite i bakhuvudet om man jämför med hur mina luncher brukar se ut. Nu var visserligen planen sedan dagen innan att göra soppa och det kändes rätt okej. Ramslöksochpotatissoppa blev det. Mycket gott. Fast man äter ju mackor till soppa. Är man hungrig efter en hel dags flängande äter man en tre stycken utan problem. Har man ovanpå det precis fått mens så ynkar man lite och trycker i sig i runda slängar hundra gram naturgodis också. Och när man man ändå bakar muffins till morgondagens fika med morfar så bara måste man ju provsmaka (hallon och mörka chokladbitar i). Så vad har Hanna nu? Dunderångesten från helvetet.
Hej cykel. Jag tror vi möts igen.
Fettsamlaren
Jag tänkte skriva om vad jag åt ikväll och hur det gav mig brutal ångest och hur mycket jag vill försvinna från jordens yta och hur mycket min hjärna säger åt mig att ge mig ut och cykla hundra mil. Fast, jag tror jag håller mig till dom orden jag just har skrivit. För faktum är att dom är otroligt välmenande orden från överallt ifrån om att det inte är någon fara att äta det ena eller det andra inte stämmer och jag blir bara frustrerad och ledsen över det. Inte över att dom sägs eller skrivs för det kommer ju från omtanke utan för det faktum att det inte är så. Jag önskar så djupt att det var sant. Att man kan äta så mycket utan att gå upp, sådär som alla behandlare inom ätstörningsvård säger, sådär som alla som varit i behandling och lyssnat på dom säger. Sådär som dom som faktiskt fungerar så säger. Att kroppen är smart och reglerar själv med någorn form av idealvikt och hunger och cravings. Jag önskar verkligen med allt jag har att det var så.
Men det var lite det jag försökte förklara i det senaste inlägget. Äter jag en eller två dagar mer än vad jag ska så läger jag på mig. Om det är vatten eller fett eller vad det är ger jag blanka fan i för det sitter kvar, som berget. Jag kan på en vecka gå upp ett och ett halvt kilo utan att masskonsumera energirik mat. Att gå ner samma ett och ett halvt kilo tar månader. Jag måste överväga varenda glass, varje chokladbit, varje extra macka. Allt måste funderas över och helst kompenseras för. Och jag vill inte höra fler gånger att det är fel, att det inte stämmer, att det är någon form av förvirrad tankegång sprungen ur dåligt näringsintag. Jag lever med mig själv tjugofyra timmar per dygn, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Jag lägger på mig vikt extremt lätt och har extremt svårt att gå ner. När jag var som värst i kontrollen över mat gick jag knappt ner i början trots att jag kanske åt ungefär hälften av mitt dagsbehov och tränade dagligen. Det var först när jag helt slutade träna och samtidigt praktiskt taget slutade äta som jag tappade något att tala om.
Jag har förmodligen lyckats jojobanta sönder min kropp på en enda omgång av svält. En enda jäkla omgång. Fy fan vad jag hatar mig själv för vad jag gjort.
Dagens positiva, solen har skinit, killarna tog sig till b-final i turneringen och vann. Medaljer och pokal och jäklar vad glada dom var.
Nu går jag och tar fram min nya fina cykel och dämpar ångesten ett par snäpp. Tack och hej.
It doesn't make sense.
"Men det är ju inte rimligt."
Jonathans kommentar när jag berättade hur min vikt går. Han som vet vad jag äter och hur jag tränar. Och nej, jag vet, det ÄR inte rimligt. Som jag rör på mig ska jag kunna äta skogshuggarportioner och stå still i vikt.
MEN!
Det är inte så. Och det faktum att det inte är rimligt gör att ingen tror på det. Ingen förstår att det är ett problem som faktiskt existerar. Jag blir bemött med ord som "nej det kan inte vara så, du inbillar dig" eller "ja men då äter du väl saker som du glömmer bort att tänka på". Jag blir bemött som att det jag lever med och i inte finns.
Förstår ingen hur frustrerande det är. För det finns. Det är på riktigt. Det kan vara hur jävla orimligt som helst. Det är så ändå. Jag vill bara sparka och slå. Skrika och förstöra. Jag vill få vara så galen som jag känner mig.
Jag hatar min kropp. Jag hatar hur den fungerar. Jag hatar att den är så vriden att ingen tror att den kan fungera som den gör.
Att inte bli trodd när man lever med ett helvete.
Det ekar tomt i själen
Samtal igår.
Sommarplaner frågade han om. Sommar? Sommar? Planer? Det är så långt bort för mig. Det är så... jag har inte ens reflekterat över det. Inte hittat ork eller engegemang till att bry mig.
Det är lite så det är just nu. Jag har inte energi nog att bry mig om något alls. Regn, sol, semester, vänner, kläder, hårtvätt.. Sen. Orkar inte tänka. Känner inget. Mest bara ingenting. Går på tomgång.
Livet ger mig liksom ingenting.
Jasså, första maj?
Tyngre och tyngre. På flera sätt. Två hekto om dagen blir ungefär ett och ett halvt kilo i veckan, sex kilo i månaden. Drygt två månader och så är jag enligt bmiskalan överviktigt. Men härligt. Fast det är väl vad jag förtjänar, vad jag kan förvänta mig. Ätaridiot.
Dagens:
Frukost: En halv liten galiamelon, två skivor sproutet wheatbread (gott, har velat prova det länge) med ungefär 10 g cheddarost (engelsk, från lidl, mums) på och en halv dl mjölk i teet.
Lunch: Fyra dl avokadosoppa, en brödbit och en pepino (frukt).
Mellanmål: En dl mjölk i te, tre bitar lakritsgodis.
Middag: Ungefär 150g ångad fisk och en och en halv portion pasta och lika mycket stekta grönsaker, inklusive två tredjedelar av en majskolv.
Fika: En knapp dl cashewnötter med sesamöverdrag, en bit knäckekex och en dl mjölk till teee (mycket te idag).
Tränat, typ 45 minuter aktiv klättring och 25 minuters cyklande.
Tyngre mentalt för att jag blir större. Tyngre mentalt för att... jag är slut. Jag är så trött. Det känns som gruset på gatorna skaver mot knäskålarna när jag hasar mig fram. Jag är faktiskt ledsen. Jag vill kunna skriva något gladare och något vettigare här. Men jag känner inget sånt. Jag lever inget roligt liv, jag orkar inte göra saker och framförallt uppskattar jag inte så värst mycket. Fast jag vet att jag borde. Det är tungt att hela tiden bli slagen i huvudet av sina begränsningar. Tungt att få höra att det "bra" är att göra än det ena och än det andra. Helst "bara" bestämma sig. Det är bara rätt äckligt att leva. Jag ser inte fram mot något. Verkligen inget.
Godnatt och hejdå och sov sött från en trött idiot som gått upp sina hekton idag. Tack. Som. Fan.
