uppfortsomfan

Men tänk om jag är för trasig för att bli hel igen.

 

Tänk om jag inte orkar försöka.

 

Tänk om jag är för trött för det här.

Under helgen har jag haft en sak varje dag. Inga stora grejer. I fredags var min bror med flickvän här och fixade tv och åt. I lördags firades Jonathan hemma hos hans föräldrar med dom och hans bror med sambo. Söndag var balkongstädning med hjälp från den bästa tant P. Inget stort, inget som involverade massa okända människor eller projekt som var fysiskt jobbiga.

 

Inatt sov jag elva timmar, vaknade upp dödstrött. Vilade (från att sitta upp framför datorn) i två timmar på eftermiddagen innan jag överhuvudtaget kunde tänka tanken att göra något. Jag gick ut och sprang och tänkte på brända kalorier. Kom hem och hamnade i sängen igen för att samla kraft nog att ta mig in i duschen.

 

Det är vad jag har gjort idag och hade jag inte totalvägrat mig själv sånt så hade jag förmodligen legat i sängen och halvsovit hela dagen. Eller, inte förmodligen, jag hade gjort det. Jag tvingade mig till precis allt idag.

 

Jag har exakt ingen energi eller vilja till något. Den deprimerade sanningen. Psykisk ohälsa när den är som bäst eller något.

And nothing, I mean nothing, is okay.

 

Idag är en sådan dag när jag inte orkar läsa bloggar för jag blir bara arg och bitter över folk som får panik över två hektos viktuppgång eller dom som gnäller över hur jobbigt det är att behöva äta så mycket och ändå knappt gå upp. Eller dom som tampas med det svåra i att gå upp ett halvkilo i veckan från den sjuka vikt dom startat på.

 

Sånt jag vet att jag inte ska störas av. Av så många olika orsaker. Som tillexempel att det faktiskt är på riktigt för dom här människorna. För dom är det panik att gå upp dom där hektona och det känns hemskt och vidrigt för dom. Jag ska inte döma andra för jag är inte dom.

 

Men just idag orkar jag inte med det som för mig känns som lyxproblem i sammanhanget.

 

Varför skriver jag det när jag vet att jag gör fel? För att visa att vi gör fel. Människor tänker och känner idiotsaker och det är naturligt. Så länge man inte agerar på det så är det ju okej. Egentligen. Jag kommer inte kasta mig in och attackera någon i en blogg för att denne klagar över hur svårt det är att gå upp i vikt och hur jobbigt det känns. Aldrig. För det är ju jättejobbigt annars skulle personen inte skrivit det. Men i min ensamhet i mitt huvud så kan jag ha dagar som idag när det stör mig.

Fåfängt distraktionsförsök. Ut i skogen både fredag och söndag.