uppfortsomfan

Idag var jag potatismos hela jag. Trött, varmt, seg. Höll på att somna mest hela dagen och timmarna sniglade sig fram. Jobbat hårt för att få tag på blanketten, slutade med att bror fick skriva ut den och Jonathan som ändå var sysslolös och redan på språng fick åka och hämta upp den. Nu är den ifylld, dom två raderna som lämnats åt mig för att beskriva vad som påverkar min förmåga att arbeta blev till två hela sidor. Ska någon random allmänläkare på försäkringskassan göra ett försök att bedöma mig efter att aldrig sett mig ens på vykort så ska det banne mig finnas nog med text som förklarar situationen.

Vaknade till när det var träningsdags. Idag hade vår "försäsongstränare" (en av tjejerna i laget) planerat in intervaller... tio stycken 400metersvändor blev det. Efter två trodde jag att jag skulle avlida men med lite vilja och mitt fantastiska löpsteg (som jag får beröm för ofta, folk tycker det ser så lätt ut det är det inte=P) så fick jag till slut flåsa och hämta andan en sista gång och bli lite uppäten av myggen i skogen.

Hemma sen.. inte hungrig för fem öre, men insåg någonstans att jag måste ha i mig något. Fick panik av att bara tänka på allt som skulle tuggas och sväljas och göras i ordning. Ville bara slippa allt. Det slutade med att en av dom där jävla syntetiska näringsdryckerna fick bli min middag. Fy fan, dom smakar liksom inte bättre med tiden. Jag antar att det är bättre än inget men ångesten jagar mig just nu med högaffeln i högsta hugg och vill bara sätta den rakt i mina lungor så jag skriker. Tack för den liksom. Ångestjävel.

Ska åka till gotland med min mamma imorgon och kommer hem på lördag.. har redan oroat mig i två veckor för att jag inte kommer kunna träna som vanligt och säkert bli tvungen att äta mer. Varför kan jag inte bara se fram mot det istället. Hur var det nu..? Ångestjävel!!

Äntligen har läkarutlåtandet kommit.. då fungerar det inte att ladda ner blanketten från fks hemsida, jag tror jag blir galen! Skulle behövt skicka in ansökan för flera månader sedan men inte kunnat eftersom det tog så lång tid att få läkartid (frågade efter tid i slutet av februari eller början på mars och fick en förra veckan).

Fröken Camilla efterfrågade bilder på vår enkla boning så här kommer det nu, stökigt och vardagsrummet är hemskt. Har hatat väggarna i fyra år och 29 dagar. Dvs sen vi flyttade in, har bara inte gjort något åt det.

Närbild på teburkshyllan, ca 30 sorters te finns det där.

Vårt tjusiga bord med fruktfat och husets enda levande (nästan) blomma.

 

Vardagsrummet sett från hallen, inklusive frysbox som väntar på bättre placering,

balkongbord som ska oljas in och lampa som ska få kontakt bytt innan den kan hängas upp.

Och liten söt iller=)

Vardagsrummet borta vid tvn.

 

Där i kaoset sover vi, kudden med grisen är min och täcket ser ut som en gigantisk zooask.

I påsen är min nyinköpta och redan dyrkade klättersele. Jag gillar rea!

Jadå det är två fullt vuxna människor som bor här=) (Vi har en till sån hylla=P)

 

Mera vardagsrum, illerpriser, bokhylla och ingången till min lilla hörna med skrivbord.

 

Härinne sitter jag lite mer än jag borde...

 

Så, så ser det ut hemma hos mig. Idag har jag tränat, shoppat klättersele och ätit torsk med basilikasås.

 

Solen sken så det blev en löprunda. Det var varmt men inte som senast jag var ute, då höll jag på att rinna bort innan jag var hemma. Fast, jag sprang lite längre då förståss. Ikväll är det sista delen av grundkursen på klättringen. Blir mest bara teknik, det ser jag fram mot.

I övrigt hatar jag mig själv.

Jag förstår inte varför jag gör det. Jag orkar inte äta. Jag orkar inte må skit. Varför godis av alla jävla saker. Jag är bara tjock, bara äcklig. Det river sönder hela mig. Jag vill inte mer.

Det verkar som att folk får något runt bakfoten när det gäller mitt näringsintag. Senast idag min läkare. Jag har aldrig träffat honom tidigare, jag är normalviktig och han tror att jag inte äter alls. Att han är osäker på om han kan tänka sig att skriva ett utlåtande så jag får ansöka om körkortstillstånd eftersom han inte tror att jag får i mig näring nog och därmed typ kan kollapsa bakom ratten. Utlåtande jag behöver ska för övrigt gälla min adhd...

Hur som helst. Jag äter helt uppenbarligen tillräckligt. Jag orkar träna mellan sex och åtta pass i veckan, jag går inte ner i vikt, jag har inte dåliga värden eller brister. Puls och blodtryck är bra. Jag förbättrar min kondition och styrka. Om jag åt för lite skulle något av det där någonstans ta stryk. Min kropp visar inga tecken på att den får i sig för lite av någonting.

Jag tänker däremot inte rätt, det är jag medveten om. Jag mår dåligt över det jag stoppar i mig och min kropp men oron över att jag äter för lite behövs inte. Psykiskt är jag inte frisk, fysisk är jag det.

Inte hungrig alls idag... en av dom dåliga magdagarna när jag vaknade så ingen frukost. Lyckades med våld trycka i mig två äggmackor och en med ost till lunch. Nu vill jag aldrig mer se mat. Jonathan fick besked om att han fått vikariatet i sommar, tänkte överraska honom med att köpa en biskvi som han älskar men insåg att jag skulle bli tvungen att äta en själv så då fegade jag ur. Duktig idiot? Nej inte direkt.

Ibland önskar jag att det fanns mer att säga. Som just nu. Jag är helt tom i huvudet. Jag vill verkligen bar gå och dra täcket över huvudet och ge upp dagen. Men det går inte för drivkraften att träna är större och sen ska jag dessutom iväg på killarnas träning. Dit måste jag idag hur dåligt jag än mår för jag har nyckelkortet. Imorgon är det läkarbesök, ser inte fram mot det. Det brukar inte sluta bra.

Helgen var.. jag klättrade igår, andra delen på grundkursen så nu får jag säkra. Fick prova på fall.. det blev typ två meter fritt fall, spännande. Nästan lika spännande att säkra vid fall. Jag lättade från marken och var nog ungefär en och en halv meter upp när det stannade, blir lätt så när den som faller väger i runda slängar tjugo kilo mer=) Det var väl det positiva från min helg, resten var väl inget att hänga i någon julgran direkt.

Får väl också passa på att svara på dom två frågor jag fick när jag försökte ha frågestund. Var rädd att det skulle sluta så men försökte hoppas att jag kanske inte är så illa omtyckt ändå. Men antingen vet alla allt om mig eller så är jag sjukligt ointressant. Men å andra sidan, det visste jag redan. Tack Emelie för att du ansträngde dig=)

Vad är du mest rädd för? Jag är nog faktiskt mest rädd för folk. Eller snarare mänskligheten. Vad vi gör mot varandra, djur och den stackars planet vi bor på. Hur människor faktiskt kan släppa bomber över oskyldiga människor i små bergsbyar bara för att.. ?.. för att några som leder länderna är osams? Eller hur det finns individer som kan våldta barn, eller flå levande djur.

Vad gör dig lycklig? Jag vet inte. Eller, jag vet saker som jag tror kan göra mig lycklig men jag orkar inte uppskatta dom på det viset jag borde. Som tillexempel tidiga sommarmorgnar. Mitt duntäcke. Friska, glada illrar. Jonathans leende. Varmt te. Natur. Människor som bryr sig.

Ännu en dag i mitt liv, denna gång med mer text. Det här är en dag när jag ätit bra i förhållande till mig själv då.

Vaknade halv nio, trött och öm i huvud och nacke så jag låg kvar tills rastlösheten jagade upp mig vid nio. Möttes av ett gäng hungriga vargar (illrar) så handen rakt ner i lådan med dagens rätt, fläskbroskben. Sen var det dags för egen frukost, ja jag spritar händerna mellan=). Te, tre sorters magmediciner och en tallrik yoghurt med banan. Åt som vanligt framför datorn, läste igenom lite nya inlägg på olika forum och en del bloggar. Det här är min lugna stund, oftast slipper jag slåss mot det värsta då.

Vid elva satte jag en bröddeg och sen gav jag mig ut och sprang. Lagom tills jag kom in var det dags att baka ut brödet, frallor idag. Sen in i duschen och när jag var ren och väl insmord (jäklar vad det kliar överallt på mig) så penslades brödet och så lite flingsalt på toppen.

Någonstans runt ett åt jag efter en timmer brottning med ångesten lunch. Två knäckemackor och en fralla, allt med smör och ost. En banan till efterätt. Sen var det bara att hålla i sig för där efter kom ångesthelvetet och berättade hur korkad och fet jag var och hur alldeles jättemycket för mycket det där var.

Vid tvåtiden hade dom mörka regnmolnen helt ersatts av blått och soligt så jag släpade med mig min bätte hälft ut på en timmes promenad.

Nästa punkt på dagens schema var matlagning. Jag fick den stora äran att dissekera fisken vi skulle äta... intressant att studera deras inälvor (oh yes, jag är störd). Hur som helst, det blev väldigt gott, hel makrill bakad i foliepaket i ugnen. Fylld med persilja och lite smör. Sen fick jag vara lite tacksam över att cypern finns för dom försåg oss med färskpotatis. Jag skulle kunna leva på färskpotatis tror jag. Det var väl dock inte leva som var den dominerande känslan efter maten. Så vidrigt äcklig. Så mycket fetäckel. Så mycket gå och försvinn och visa dig aldrig mer och vad i helvete har jag ätit för.

När klockan passerat sex satte vi oss i bilen och begav oss till klättercenter i solna för del ett av grundkursen så vi får säkra varandra sen. Jag har gjort det tidigare, när jag försökte gå idrottslärarutbildning, så mycket satt kvar men en del var väldigt bra att bli påmind om. Efter två timmars klättrande och säkrande och knopknytande var kursen slut. Det var inte vi så det blev en halvtimme till med bouldering. Framåt halv elva var vi hemma igen. En stor kopp te och sen snubblade jag i säng. Såg ett gammalt avsnitt av house om somnade sött.

Mycket intressant va?

Eftersom det faktiskt är folk som läser här, av någon dunkel anledning, så tänkte jag ge mig på det här med frågestund. Så shooooot. Eller låt bli, helt valfritt=)



För övrigt, det är väl inte ett bra tecken när man går från att faktiskt våga äta allt om än väldigt lite till att äta lite mer men begränsa vad man äter mer?

Dag som gått hit och dit och upp och ner.

Började med magkramper och knip (gaser, får jag döda ibs?) på väg till träning. Rörde på min stackars stela kropp, fick prata en stund med min gyminstruktörsidol. Han är häftig, han har koll. Mycket noga med teknik och funktionell tärning ligger varmt om hjärtat. Precis så som det ska vara.

Tid att fördriva så jag åt lunch, sallad i rålambshosvparken. Höll på att avlida av ångesthelvetet som följde. Promenad till psyksamtal och aningen lugnare. Vi sa väl inte så mycket vettigt egentlgien, han kollade status med mat och självskador och mående. Blev också bestämt att min neuropsykutredning ska kompleteras. Tydligen har han också sett vad andra påpekar för mig ibland. Där blev jag lite lättare i kroppen. Har funderat på det länge men inte tagit upp det. Inte orkat ta upp tid, vara ivägen för andra som ska utredas.

Hem och vila. Dricka te och se på house, klickerträna Valrhona. Storhandla och sen stycka inälvor till illrarna. Min dag.. nu är jag bara tjock och otymplig och vedervärdig. Godnatt

Den här dagen slutade såklart med ångest. Varför får jag inte äta för min hjärna? Varför måste jag bli större? Det räcker för länge sedan. Tack, stopp. Fan.

Med ljudet av regndroppar som slår mot balkonggolvet i ena örat och musik i det andra. En doft av fuktig asfalt och en molande trötthet. Som olycklig kärlek fast en vän som aldrig blev en vän. Jag minns kvällar med långa samtal via datorn. Minns hur vi citerade texter, hur vi älskade regnvåta gator ikapp. Jag kommer ihåg hur dina ord trollband, hur dom verkade ha skrivits rakt från hjärtat, ofta som dom kom från mitt. Vi drack te på varsin sida skärmen.

Jag läser dina ord, ord från förr, nyare ord. Det river upp en längtan. En saknad efter något som aldrig blev.

Jag har nästan så länge jag kan minnas trivts i regn. I gråväder med tunga droppar känner jag lugn. I friskt regnpiskat landskap andas jag som friast. Stående vid hav med regn och vind i ansiktet och oregelbundna skummande vågor nedanför fötterna känner jag mig levande, nästintill lycklig. Smatter på rutan låter mig slappna av. Blöta höstlöv som glittrar i gatlyktans sken är vackert. I gråaste grått och blötaste blött känner jag min hemma. Välbekant. Kanske för att det speglar mitt inre så bra?

För övrigt, många av dom bloggar jag läser har varit nedstämda senaste veckan. Lite som det smittar. Jag vill egentligen inte vara negativ. Jag vet ju att det kan påverka andra. Jag har bara ingen annanstans att vända mig egentligen. Visst kan jag skriva för mig själv men ibland är det inte så dumt med respons. Dela med sig. Eller är det något annat än smittspridning, är det vårens skira skönhet som gör oss gråtmilda och nedstämda?

Jag har ätit godis. Jag är vidrig. Jag har vägrat äta. Jag har stått och glott på ingenting tio minuter på coop för allt var bara kaos och fel och jag orkade inte bryta ihop. Jag har ätit middag och jag kan ingenstans känna att jag varit duktig. Bara äcklig. Igår kände jag mig värre än fet. Jag vet ju i det intelligenta att jag inte är fet så det kan jag ibland övertyga mig själv om i en stund. Igår kände jag mig knubbig. Eller, igår såg jag att jag var knubbig. Ännu värre för det kan jag inte ens övertyga mig om att jag inte är.

Jag har varit trött, arg och ledsen och jag har vägrat Jonathan att göra plättbakelse för jag är för tjock. Min tjugofemte födelsedag har inte varit min bästa. Dessutom är jag ledsen för jag har så få vänner. För jag gillar att få födelsedagspresenter (ja och ha vänner då självklart).

Jag borde inte få finnas.

Jag gjorde ett försök i alla fall. Jag tog på mig linnet innan och tittade mig i spegeln. Sen gick jag ut i en stor tshirt. Jag vill inte visa mig. Jag hatar mig. Jag hatar hur jag ser ut. Jag hatar att jag måste se ut som jag är gravid, hatar att jag måste vara stor och bli större. Jag hatar.

Tankar kan vara fumliga.

Det är varmt inne.

Jag hittade en kastanj från i höstas i en jacka, den var rynkig.

Jag gillar ordet mareld.

Jag var tolv år gammal med utstående framtänder, runda glasögon och vilt okammat hår. Jag var pratglad och aktiv. När andra såg på. Redan då fanns det något jag gömde. En oro. En blygrå regnväderskänsla.

Dom vande sig, dom vuxna. Jag satt inte still. Jag var inte tyst. Utom när jag satt uppkrupen på fönsterkarmen och betraktade regnet som piskade mot rutan och kände mig hemma. Jag pratade rakt ut för jag hade ett svar. Handen upp glömdes bort i ivern. Jag började sakta att avsky skolan. Jag passade inte in. En klass som satt still, en klass full av fina duktiga flickor. Jag var en annan sort. Innan min trettonde födelsedag var jag skoltrött och less. Jag som alltid älskat att lära, tyckt om att vara duktig och kunna.

Det var ju inte så att jag var ensam. Jag var bara ensam med det blygrå.

Jag tror inte jag hade hunnit gå en hel termin, jag tror det var innan min tolfte jul. Plötslig yrsel, världen snurrade och lutade. Svårt att andas. Tryck över bröstet. Svartnade i kanten av synfältet. Kallsvett. Stark oro och rädsla som jag inte kunde förstå. En vilja att fly. Känslan av att tappa andan mitt i ett andetag. Livrädd att svimma. Ut i korridoren, andas, gå. Hitta ett lugn. Det blev min vardag för resterande skolår. Ibland flera gånger om dagen, ibland fanns det dagar jag slapp undan. Nätter utan sömn. Livrädd för att somna. Vakna med hjärtklappning fem över fyra.

När jag tog studenten, nitton år fyllda, hade sju sånna år passerat.

Dom sista veckorna sista terminen bröt jag ihop. Varje dag var jag på väg hem redan efter en station med spårvagnen, varje dag tvingade jag mig att stå ut. Att inte göra det som förväntades fanns inte i mina tankar. Sedan blev allt som inte var färdigt för mycket och jag grät och grät. Den häftiga gråten som gör en utmattad. Skakande hulkande. Sen var det slutligen över, jag var utsläppt.

Mitt ensamma blygrå fanns kvar.

Året som följde började jag sakta förstå, att den vardag jag haft inte var samma som andras. Att det jag stått ut med, kämpat igenom och dolt i mitt inre inte var något vi alla jagades av och förväntades hantera. Jag var borta allt fler dagar från jobbet, anfölls av det jag nu kunde se var ångest. Dom första försiktiga blodröda ränderna ritades över mina armar. Det av självkänsla och trygghet som en gång fanns hos barnet med okammat hår och runda glasögon var sedan länge helt försvunnet.

Inte förrän där, strax innan tvångsvård, förstod jag att jag under åtta års tid ensam kämpat mot panik och ångest. Som tolvåring hade jag inte ens hört ordet, hur skulle jag kunna veta? Jag var ju inte mer än ett barn. Fastän jag började inse hur hårt jag jobbat kunde jag inte se mig som annat än svag när jag väl träffat tegelväggen och slutligen fallit.

Än finns det ensamma blygrå kvar. Än har jag aldrig kännt att jag tillhör. Jag är alltid ensam i själen.

Just nu.

Framför datorn, tvn är på, det är film med slagsmål och biljakt. Själen försöker rymma genom ett hål i bröstet som inte finns. Jag försöker andas på riktigt. Minnas hur man gör för att få luften hela vägen ner. Händerna framför ansiktet. Blundar. Samlar kraft.

Försöker få det att stå still, att sluta värka. Försöker få tankarna raka och med avslut istället för vilt flygande omkring så jag inte får tag i dom. Hinner bara uppfatta korta sekvenser. Inget sammanhang. Uppspärrade ögon.

Yr. På väg. Rymma, nej fly.

Ältande återvändsgränder utan logik. Panisk skräck som lyser. Oro. Fylls av ett ekande vill inte mer som snurrar och virvlar och slår.

När rakblad är trygghet och invant. Väntrum är hemtamt. Återigen står jag där, lägger röda ränder i min samling. Det finns inget fint, inget vacker och inget mystiskt i det. Det är en trasig själ som försöker hantera ett rivande vildjur i bröstet. En trasig själ som inte kan se bortom nuet. Den desperatas räddning ur kvävande ångest.

Jag är inte stor och stark. Jag somnar med min frottegris tätt tryckt mot kroppen och  handen sluten runt den slitna flodhästen.

Idag frågade Jonathan om det var något speciellt jag ville äta när jag fyller år. Jag tänkte och tänkte... och näe. Det jag gillar känns bara jobbigt. Helst vill jag ha äcklig mat så jag har en bra anledning att inte äta så mycket. Fullt friskt...

Igår var annars en skitdag. Slutade med blå suturer. Igen. Meningslöst men effektivt för stunden. Leder inte framåt.

Nu, bara ren jävla ångest och flyktberedd till tusen. Magkatarren gör sig påmind, jag som ville leva utan omeprazol.

Jag vill också kunna röra mig såhär. Inte för att jag någonsin kan bli så bra men för att komma närmare behöver jag äta. Så det så. Jag måste bara förstå det med hela mig. Inte bara den logiska delen.

http://www.youtube.com/watch?v=7WfL3dVEgeQ&playnext=1&list=PLADB7222503BE757B

Det kan ju se ut som att jag inte försöker, som att jag sitter med min ångest, gnäller och lever på salladsblad. Så är det inte riktigt. Tårtan som syns på bild ett par inlägg ner, den åt jag en fjärdedel av. Och idag har jag ätit:

Frukost, en och en halv portion havregrynsgröt, ett äpple och en stor kopp te med rätt mycket mjölk.
Lunch, en halv rund knäckebrödskaka med smör och ost, ett äpple.
Middag, Yoghurt med en banan, ett gäng rädisor, en dryg kvarts rund knäckebrödskaka med smör och gravad lax och en liten bit knäcke med smör och ost bara. Jättekopp te med mjölk.

Och nu tänkte jag ta och äta en slät bulle och dricka mer te.

Jag vet, jag borde äta lagad mat. Jag bara undviker det för då måste jag laga den och det tar tid och då hinner ångesten jaga ikapp mig... om jag överraskar den och snabbt fixar en macka eller två så överumplar jag känslorna lite och dom får inget utrymme att bråka på innan jag äter. Efter kommer det ju oavsett men att slippa förhandlandet och gråten innan är ju positivt. I alla fall just nu. Fegis. Men inte så att jag inte äter pannkakstårta i alla fall=)

Jag kände mig aldrig tagen på allvar. Ifrågasatt.

"Jag får känslan av att du provat att gå ner i vikt för att se hur långt du kan gå. För att se vad som händer."

Det var nog under det andra samtalet vi hade. Det upprepades vid ett annat samtal. Jag satt bara tyst med gapande mun. Vem i hela friden "bara provar" att sluta äta för att se vad som händer? Det hade inte ens fallit mig in att man kunde tolka det på det viset. Att någon kunde misstro så brutalt, missuppfatta så gravt. Förstummad över dumheten.

Det ägnades tid åt att ifrågasätta min adhd-diagnos. Varför? Varför sitta och påpeka att jag inte verkar ha den, att jag inte är så hyper? Varför ska jag behöva försvara och förklara? Berätta att jag inte river hus men det betyder inte att jag inte har problem. Förklara att man som vuxen med diagnos oftare är hyperaktiv med småsaker som att sitta och pilla på saker, klia sig, vrida sig lite i stolen eller röra på fötterna. Ofta har man tvingats lära sig att lägga band på sig för folk tycker att man är minst sagt underlig om man ligger på golvet och krälar. Att den sen suger musten ur en  så man efter en halvtimmes stillasittande behöver sova en skvätt syns ju inte för utomstående. Jag förstår inte varför det skulle läggas tid på att ifrågasätta. Det var ju inte min adhd som skulle behandlas där. Jag kan förstå frågor om vad som är största svårigheterna, hur det påverkar min vardag och sånt för det kan vara relevant för hur man lägger upp behandling och samtal. Men... ifrågasätta annan psykiatrisk expertis bedömningar och utredningar känns bara onödigt.

Hela stämningen och bemötandet, det var som att jag hade gjort allt på skoj. För att se hur andra reagerade. Som om det inte fanns något allvar i det hela.

Sådant bemötande hjälper ingen.

Det får en mest att tvivla på sig själv. Dom flesta dagarna tror jag inte att jag har problem. Att jag enbart larvar mig. Jag varken vill eller vågar söka annan hjälp för jag har i bakhuvudet att jag bara tar upp deras tid med mitt fejkande.



Idag är en sån dag som inte borde finnas. En sån dag när luften är så tjock att den fastnar i bröstet och det bara värker.