uppfortsomfan

Jag kände mig aldrig tagen på allvar. Ifrågasatt.

"Jag får känslan av att du provat att gå ner i vikt för att se hur långt du kan gå. För att se vad som händer."

Det var nog under det andra samtalet vi hade. Det upprepades vid ett annat samtal. Jag satt bara tyst med gapande mun. Vem i hela friden "bara provar" att sluta äta för att se vad som händer? Det hade inte ens fallit mig in att man kunde tolka det på det viset. Att någon kunde misstro så brutalt, missuppfatta så gravt. Förstummad över dumheten.

Det ägnades tid åt att ifrågasätta min adhd-diagnos. Varför? Varför sitta och påpeka att jag inte verkar ha den, att jag inte är så hyper? Varför ska jag behöva försvara och förklara? Berätta att jag inte river hus men det betyder inte att jag inte har problem. Förklara att man som vuxen med diagnos oftare är hyperaktiv med småsaker som att sitta och pilla på saker, klia sig, vrida sig lite i stolen eller röra på fötterna. Ofta har man tvingats lära sig att lägga band på sig för folk tycker att man är minst sagt underlig om man ligger på golvet och krälar. Att den sen suger musten ur en  så man efter en halvtimmes stillasittande behöver sova en skvätt syns ju inte för utomstående. Jag förstår inte varför det skulle läggas tid på att ifrågasätta. Det var ju inte min adhd som skulle behandlas där. Jag kan förstå frågor om vad som är största svårigheterna, hur det påverkar min vardag och sånt för det kan vara relevant för hur man lägger upp behandling och samtal. Men... ifrågasätta annan psykiatrisk expertis bedömningar och utredningar känns bara onödigt.

Hela stämningen och bemötandet, det var som att jag hade gjort allt på skoj. För att se hur andra reagerade. Som om det inte fanns något allvar i det hela.

Sådant bemötande hjälper ingen.

Det får en mest att tvivla på sig själv. Dom flesta dagarna tror jag inte att jag har problem. Att jag enbart larvar mig. Jag varken vill eller vågar söka annan hjälp för jag har i bakhuvudet att jag bara tar upp deras tid med mitt fejkande.



Idag är en sån dag som inte borde finnas. En sån dag när luften är så tjock att den fastnar i bröstet och det bara värker.