uppfortsomfan

Så utmattad att jag inte tror att det räcker att sova ett dygn. Eller två. Helt slutkörd. Urvattnad. Dränerad som min samtalskontakt så fint brukar uttrycka det. För egen del tycker jag nog att det behöver lånas in ett ord för att beskriva hur jag känner mig. Exhausted. Det summerar det hela bättre på något vis.

 

Jag kan inte prata, inte skriva. Inte uttrycka mig. Det är redan sagt så många gånger att det bara är upprepningar jag inte orkar göra. Inte orkar. För att sammanfatta mig påndinbella.se/ alla pan just nu.

 

Den här veckan drog samtalen på psyk igång igen efter en dryg månads uppehåll. Jag var där innan midsommar senast. Jag satt där och kände mig, i vägen. Jag tror inte vi kommer längre och det är inte deras fel. Det är mitt. För jag kan inte släppa mer, jag kan inte säga mer, jag kan inte ändra. Jag vet redan vad som är rätt. Hur jag borde tänka, vad jag borde göra. Men jag förmår inte och det låter ju bara larvigt. Det är larvigt om man frågar alla som säger att jo men det är bara att bestämma sig. Dom bestämde sig och så gick och kan dom så kan ju alla. Det är bara det att om alla kunde skulle ingen ta livet av sig. Ingen skulle vara förtidspensionär pga psykisk ohälsa. Så är det inte. Människor dör för egen hand. Människor är så sjuka att dom är inkapabla att arbeta resten av livet. Är det dom som inte ville? Som inte försökte.

 

Sommar och dräneringstid. Le och tryck undan och njut. Skjut upp till sen. Samla ångesten på hög. Sen kommer hösten och den ihopsamlade, ihoptryckta, undangöma ångesten exploderar i ansiktet och det totalrasar. Mindre mat, mer träning, långa jävla nätter på akuten. Jag har varit med förr. Jag har sett hösten komma och sett mig gå sönder. Det är inte höstens fel, inte i sig, jag gillar höst. Det är mera efterdyningarna, eller efterorkanerna och efterjordbävningarna av sommaren som ställer till det. Hur mycket jag än vet om det, hur mycket jag än känner igen mönstret och känner mig så vet jag inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera.

 

Vad är alternativen egentligen.

 

Droga ner sig och sova i en sjukhussäng i en månad eller två?

Fortsätta försöka fly, få magsår och kräkas galla av stressen?

 

Ju mer jag tänker på nästkommande halvår så inser jag hur lite jag vill uppleva det. Förbannade jävla skitsjukdomar, förbannade jävla försäkringskassan och framförallt förbannade jävla jubelidiot till jag.

 

 

 

 

 

 

 

Jag var i naturen. Jag var utomhus i två veckor mer eller mindre. Bortom all mobiltäckning, bortom alla bilvägar och långt, långt bort från folk. Sånt är bra för mig. Två veckor med väder som varierade mellan sol och shorts och nollgradigt och regn på tvären. Med mat från trangiaköket och massvis med nya bilder i kameran.

 

Nu är jag hemma. Nu kastar sig allt jag trängt undan över mig och jag orkar knappt andas. På fredag åker jag igen. Till något helt annat. Vi får se hur det går-