Här är jag, här är mitt liv.
När jag tror att nu blir det inte sämre så finns det alltid en ny dimension av överjävlighet. Jag har blivit nerhämtat från bro av polis och ambulans, körd till psykakuten och utskriven efter fem minuters samtal. Ja, jag tänkte hoppa. Jag har blivit uppringd av en orolig psykolog när jag inte dykt upp på utsatt tid och blivit övertalad att berätta var jag var så han kunde komma och hindra mig från dumheter vid en annan bro. Jag har varit ute i ösregn och blivit så blöt att hela jag plaskade, tagit för många piller och blivit inhämtad efter larm från en vän som blev orolig och fått byta kläder i akutrummet och ändå lyckats få in vassa föremål och skadat mig under pågående vård. Samma tillfälle försökte jag rymma från akuten och blev handgripligen stoppad.
Men allt det där är ju egentligen bara biproblem. Huvudproblemet är att jag mår så dåligt att jag inte orkar hantera det. Inte orkar leva.
