uppfortsomfan

En förmåga som helst ska utövas när personen framför dig redan är svag, trött och ledsen. Det ger liksom den där extra effekten då. Lite guldkant så att säga. En bra start är att du på något vis har ett maktförhållande gentemot personen, läkare, socialarbetare, handläggare på försäkringskassan, psykolog, kurator eller liknande är en bra förutsättning. Be sedan personen berätta hur det verkligen är. Är det sedan tidigare känt att denne har problem med den uppgiften är det bonuspoäng till dig. Oavsett vad som nu sägs bemöt det med någon av följande fraser: 

Jaha.

Så det säger du.

Ojdå.

Nej men så illa är det nog inte.

Menar du det?

Liknande egenkomponerande fraser går också bra, det absolut viktigaste är att du säger det med så lite känslor inblandat som det bara är möjligt. Nonchalans är det du strävar efter. Ställ inga följdfrågor på uttalandet från personen, visa inget intresse. Därefter blir det lite olika beroende på vem du är och vilken situation du är i. För läkare och annan vårdpersonal är det här allra bäst att fråga:

Vad vill du att jag ska göra nu?

Troligen har personen inget svar eftersom denne sedan tidigare är nedbruten och trött. Det är bra, ge inga förslag. Avsluta samtalet. Är du i en position där du på något vis skall fatta beslut eller göra en bedömning som kommer påverka perosnens framtid, exempelvis om du är handläggare på försäkringskassan, se till att inte lämna några svar alls, om du har möjlighet gör gärna personen mer osäker genom att berätta hur svårt det är att få igenom det som ansökan eller beslutsfattandet gäller.

 

Lämna sedan rummet och glöm bort att människan existerar. Vid behov, upprepa.

"Dom tror ju att jag gör det för att jävlas. Dom vill inte ens föra en diskussion eller fråga mig varför det hände. Dom tror att jag gör det för att provocera. Dom har bestämt sig och vill inte ens försöka lyssna."

 

Jag sitter hos psykologen och är trött och uppgiven. Så less på hur jag blir behandlad av stora delar av vården. Eller bemött snarare, särskilt av psykiatrin. Jag har inte en emotionellt instabil personlighetsstörning. Det är utrett så sent som för ett drygt år sedan. Det är utrett av min läkare i öppenvården som jag har regelbunden kontakt med tillsammans med psykologen jag träffat varje vecka i flera år. Ändå blir jag bemött och behandlad som om jag har diagnosen. Hur nu det bemötande ska hjälpa någon som har diagnosen är jag förvisso oklar över men jag kan helt säkert säga att det hjälper inte mig. Det hjälper mig absolut inte att inte bli lyssnad på, att bli dömd på fläcken utan några som helst undersökningar eller frågor. Det hjälper mig inte när andra säger sig veta vad jag tycker, tänker och tror utan att ha hört sig för. Jag hatar när människor stoppar ord och åsikter i min mun. 

 

"Fast jag tror inte det. Jag tror att det är riktat mot dig själv. Jag tror inte det handlar om andra, det handlar om dig, det känns mer som det handlar om självhat och desperation."

 

Det är skönt att ha i alla fall en på min sida.