Min första kyss och mitt favoritminne
Två dagars rubriker i ett paket. Mådde för mycket apa igårkväll för att få ihop något vettigt så det får jag kompensera för nu.
Min första kyss var i alla fall varken dramatisk eller romantisk. Jag var av någon anledning väldigt populär bland killarna i lågstadiet, gissar att det beror på att jag gärna lekte deras lekar på deras vilkor snarare än lekte häst och nytte bokmärken och luktsuddisar=p Hur som helst så gick jag i tvåan och var ihop med den största tjejtjusaren av alla, han var ett år yngre och hade alltid någon han var ihop med. Hans storebror var förresten min kompis, vi gick i samma klass. Nåja, när man var ihop skulle man hångla, det visste han så tja, en dag kom han springande över gräsplanen utanför fritids, kastade sig på mig och pussades... med tungan!! Och alla tänder klonkade i och det var blött och läskigt. Men det var min första kyss.
Mitt favoritminne. Det är svårt. Man har ju så mycket minnen.. Jag är ju gift så när han friade och när vi gifte oss är ju fantastiska minnen. Massa småminnen med älskade gammelillern Elliott som nu lämnat oss som är helt underbara. Hur han slickade mig vid näsvingen så jag fick skavsår eller när han la tänderna mot min stortå bara för att säga att nu matte, nu är det goddisdags. Eller den matchen för evigheter sen när jag gjorde en så fantastisk insats att jag fortfarande är stolt. Eller kanske den gången jag fick avgöra en match i sudden death med ett halvdåligt skott från dåligt läge på högerkanten. Jag borde verkligen inte ha skjutit men turen var på min sida och det studsade in mellan benen på målvakten. Eller känslan av en egen lägenhet. Låsa upp, gå in i tomheten och veta att det här är min bostad, mitt hem. Eller någon av alla underbara stunder när jag skrattat med min älskade, gått på promenad hand i hand. Nej jag är för gammal för att ha ETT favoritminne tror jag bestämt. Eller bara för obeslutsam. Det är ju så olika minnen, jag menar, att jämföra ett frieri från den mest älskade med ett handbollsmål? Det är helt olika världar.
Min första kyss var i alla fall varken dramatisk eller romantisk. Jag var av någon anledning väldigt populär bland killarna i lågstadiet, gissar att det beror på att jag gärna lekte deras lekar på deras vilkor snarare än lekte häst och nytte bokmärken och luktsuddisar=p Hur som helst så gick jag i tvåan och var ihop med den största tjejtjusaren av alla, han var ett år yngre och hade alltid någon han var ihop med. Hans storebror var förresten min kompis, vi gick i samma klass. Nåja, när man var ihop skulle man hångla, det visste han så tja, en dag kom han springande över gräsplanen utanför fritids, kastade sig på mig och pussades... med tungan!! Och alla tänder klonkade i och det var blött och läskigt. Men det var min första kyss.
Mitt favoritminne. Det är svårt. Man har ju så mycket minnen.. Jag är ju gift så när han friade och när vi gifte oss är ju fantastiska minnen. Massa småminnen med älskade gammelillern Elliott som nu lämnat oss som är helt underbara. Hur han slickade mig vid näsvingen så jag fick skavsår eller när han la tänderna mot min stortå bara för att säga att nu matte, nu är det goddisdags. Eller den matchen för evigheter sen när jag gjorde en så fantastisk insats att jag fortfarande är stolt. Eller kanske den gången jag fick avgöra en match i sudden death med ett halvdåligt skott från dåligt läge på högerkanten. Jag borde verkligen inte ha skjutit men turen var på min sida och det studsade in mellan benen på målvakten. Eller känslan av en egen lägenhet. Låsa upp, gå in i tomheten och veta att det här är min bostad, mitt hem. Eller någon av alla underbara stunder när jag skrattat med min älskade, gått på promenad hand i hand. Nej jag är för gammal för att ha ETT favoritminne tror jag bestämt. Eller bara för obeslutsam. Det är ju så olika minnen, jag menar, att jämföra ett frieri från den mest älskade med ett handbollsmål? Det är helt olika världar.
Kommentarer
Trackback
