uppfortsomfan

Således är det dag 1 idag och det är JAG som ska presenteras. Vem är jag? Det är knappt att jag vet själv numera. Så formad av sjukdomar och kamp och det här livet så långt bort från verkligheten är det inte alltid lätt att avgöra vad som är jag, vad det är som jag känner och vill och tycker.

Vad jag vet är att jag heter Hanna och är tjugofyra år gammal. Jag föredrar som man kan se i meningen innan att skriva ut siffror med bokstäver för jag tycker texter blir mer flytande så. Jag bor tillsammans med världens bästa äkta make, vi har varit gifta i lite drygt tre år och varit tillsammans i ungefär åtta år sammanlagt. Han är mitt stora stöd i livet och har orkat följa med mig, orkat leva med mig trots att jag har varit sjuk såpass länge. Han finns fortfarande vid min sida trots att jag kan vara både krävande, ologisk och ha så märkliga idéer om saker och ting. Mina konstiga impulser. Han klarar av att vi har världens mest märkliga väggmålning efter att jag en kväll fått för mig att jag ville prova färgerna i provburkarna i hade hemma och gick lös med pensel och schabloner. Sen kom jag aldrig längre. Så i tre års tid har vi haft detta konstverk på väggen i vardagsrummet.

Så, mer jag då, jag älskar ord. Både att skriva själv och läsa. Jag kunde läsa redan innan jag började skolan och på min åttonde födelsedag fick jag "Stora boken om Mimmi" vilket är en samling av tre böcker i en, den är väl bortåt en fem sex cm tjock och jag sträckläste och var klar med den innan kvällen. Jag läser fortfarande fort, för fort kan jag tycka, alla böcker tar slut så fort. Det är tur att jag tillhör dom människorna som gärna läser om en bok. Jag tillhör faktiskt den extrema skaran som kan läsa samma bok tre gånger i rad om den bara är tillräckligt bra, sen bryta av och läsa två andra innan jag återigen läser om den första. Mina favoritböcker är utan tvekan lästa över tio gånger allihopa. Varför jag gör så vet jag inte riktigt. Kanske finner jag någon form av trygghet i att veta hur det kommer gå? Känna igen saker? Något som är konstant i den här kaosvärlden? Jag är ganska mycket allätare när det kommer till böcker men har inte förstått det här med deckare riktigt. Jag är också väldigt lättpåverkad av det jag läser när jag mår dåligt. Det är inte själva handlingen oftast utan mer hur stämningen är uppbyggd som kan få mig helt ur balans och ge mig fruktansvärd ångest. Då gäller det att ha dom där trygga böckerna att plocka fram så jag orkar somna på kvällarna. En riktigt usel dag kan jag ta ner en Pettssonbok ur hyllan och långsamt läsa och noga studera bilderna, leta efter mucklor och se vad dom pysslar med. Det lugnar mig.

Min andra kärleksaffär med orden är skrivandet. Så vitt jag vet har jag skrivit berättelser, händelser och dagboksanteckningar i stort sett så länge som jag kunnat skriva. Jag förmedlar mig alltid mycket bättre om jag får använda det skrivna språket än om jag ska prata öga mot öga med någon. Det är lättare att få in nyanser, lättare att formulera och framförallt så känner jag mig tryggare. Att skriva är så grundläggande för mig, det är naturligt, det är mitt sätt att uttrycka mig, att förmedla mina känslor och beskriva världen. Dessutom slipper jag handskas med mitt problem att jag tenderar att tala innan jag tänkt färdigt. Det kan bli så väldigt fel ibland fast jag aldrig menar något illa.

Det är en ganska dålig kombination, jag öppnar ofta munnen utan att tänka efter och jag är extremt konflikträdd (varför vill datorns rättstavning att jag ska särskriva konflikt rädd? Och! sär skriva!). Att försöka trassla sig ur situationer där man sagt något olämpligt bara rakt ut i luften samtidigt som man skäms och är livrädd för att hamna i en argumentation är sällan roligt. Mitt problem med att tänka efter kan förklaras med ett par bokstäver ADHD. Så sent som vid 22 års ålder diagnosticerades jag med adhd av kombinerad typ, det vill säga både problem med hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning, förutom impulskontrollstörningen då. Att gå runt med den problematiken odiagnosticerad har gett mig stora följdproblem.

Redan vid tolv års ålder hade jag panik/ångestatacker, främst i skolan men även hemma. Då visste jag inte vad det var, det var först sju år senare när jag började fundera över det som jag insåg att jag haft mina problem längre än jag trott. Då trodde jag bara att jag ar knäpp och rädd. Jag insåg inte att det omöjligt kunde vara normalt att minst en gång om dagen behöva gå ut från lektioner bara för att andas och få still på rädslan i bröstet. Jag insåg inte att dom här attackerande svimningskänslorna som fick mig att likblek i ansiktet kasta mig upp stående och sedan fick mig att vanka oroligt av och an i rummet eller kasta mig ut därifrån tills det slutade snurra i huvudet och andningen blev normal var något som inte alla hade problem med, eller snarare, att jag hade problem nog för att vara i behov av hjälp.

Jag var stressad och har under flera år i högstadiet problem med att äta. Inte att jag var rädd att bli tjock egentligen, jag tränade tre gånger i veckan och spelade mellan en och två matcher och däremellan flängde jag runt som en tok. Jag hade bara svårt med mat, att äta var en utmaning, hungern var inte där alls. jag fick tvinga mig att äta, fick hitta strategier som att äta framför datorn, äta macka gående, göra drickbara saker, allt för att jag inte skulle fokusera så mycket på att jag petade i mig mat.

Jag tryckte undan allt jobbigt genom att konstant vara upptagen. Jag tränade själv, jag tränade från femton års ålder ett lag med yngre tjejer och jag var domare (allt inom handboll). Jag var med andra ord konstant upptagen. Mina matcher, deras ,matcher, matcher att döma, det var mina helger. Ofta igång från lördagmorgon till söndagkväll. Veckorna var två-tre egna träningar, två med tjejerna och sen försöka plugga eller umgås med någon vän. Fullt ös. Det tempot körde jag på i mer eller mindre konstant tills jag fyllde tjugo. Då hade jag flyttat hemifrån och jobbade med att sortera och dela ut post. På det här kontoret gällde att var och en sköter sig själv, när man är klar går man hem. Ni kan tänka er tävlingshetsen? Det var tävling mellan kontoren också, mest undertid per vecka var viktigt. Det tog mig ett knappt år där innan stressen vann och mitt "fullt ös" förvandlades till medvetslös. Jag orkade inte vakna, jag kunde inte sova på nätterna, jag var ute på promenader varje natt för att lugna det som rev och slet. Jag ringde mig sjuk till jobbet flera dagar i veckan. När jag på söndagkvällen efter en veckas sjukskrivning satt i badrummet och i mitt inre blickade ut över en vecka på jobbet insåg jag att jag inte orkade. Jag skickade ett sms till min chef där jag förklarade det, jag orkar inte och kommer inte dyka upp imorgon. Dessvärre tolkade hon det som att jag inte orkade alls och ringde psykakuten, jag blev hämtad av jouren och skjutsad till akutmottagningen. Summan av det besöket blev först en månads tvångsvård, därefter några veckor "frivilligt" som följdes av en ny period av tvångsvård. Det var vidrigt, jag blev utsatt för övergrepp av en nattskötare som tafsade, jag blev itvingad mediciner jag inte ville ha efter hot.

Nu har det gått fyra år sedan dess. Jag slutade med medicinerna efter ungefär två år, då hade jag provat tre olika varianter utan någon som helst förbättring. Endast viktuppgång och apati. Jag är fortfarande sjukskriven, eller, sedan ett drygt år tillbaka har jag aktivitetsersättning. Den är beviljad fram till juli nästa år. Sen får vi se vad som händer. Jag är fortfarande rädd för slutenvården och spjärnar emot med alla armar och ben och all min vilja när det kommer på tal trots att jag vet att det funnits perioder när jag hade behövt det stödet som dom borde kunna erbjuda.

Så well. Efter att jag slutade gymnasiet började jag också utveckla ett självskadebeteende som under min inläggning ökade ganska dramatiskt och som har hållt i sig. Under mina sämsta perioder har jag varit in på akuten för nya stygn upp mot tre gånger i veckan. Jag är med andra ord ingen skönhet under mina klädlager. Jag har dock kommit såpass långt att jag inte orkar skämmas för det. I situationer där andra kan skadas eller jag inte orkar uppmärksamheten döljer jag mina ärr. Däremot orkar jag inte gå i långärmat hela somrarna, det fungerar inte om man vill försöka jobba mot ett friskt liv. Inte för mig i alla fall. Jag kan inte svettas ihjäl av den orsaken. Vill inte hämmas i mitt klädval.

Tillbaka till skolan och adhd. Adhd ger sig ju tillkänna som bland annat koncentrationsproblem. Det ger ganska automatiskt problem med skolarbete. I mitt fall är också problem med igångsättning och att slutföra uppgifter ett enormt problem. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med en läxa framför mig, vetat att jag måste ta tag i den, velat få den gjord men inte klarat av att börja. Gråtande av frustration har jag suttit där. Det är som ett fysiskt hinder ivägen. Det var ingen som kunde eller ens ville försöka förstå det. Varje utvecklingssamtal innehöll "du kan om du bara vill", "du som är så smart borde ju inte ha några problem", "om du bara ansträngde dig lite mer". Ord och uttryck som mejar ner självförtroende, som underminerar förtroende (ingen vill ju tro att det ÄR så svårt som jag säger att det är). Som får en att känna sig fullständigt jävla värdelös. För jag visste ju precis som mina lärare, precis som mina föräldrar att jag var smart. Ingen tvekan om saken. Varför kunde jag då inte få något hemarbete gjort i tid? Varför satt jag alltid och grät sista kvällen? Slutsatsen blir ju lätt att det beror på att man är misslyckad och värdelös. När man levt med dom tårarna, den insikten och den konstanta nedbrytningen från skola och andra vuxna under högstadie och gymnasie kommer man ut på andra sidan som en urvriden disktrasa. Självförtroendet är under fotknölarna, livslusten måttligt hög och ångesten galopperande.

I efterhand kan jag omöjligt förstå hur någon kunde missa mina symptom, jag är ju en klockren adhddiagnos. Jag uppfyller nästan vartenda kriterie. Ja, visst, jag var intelligent. Det och en allmänt rörig klass fram till femman gjorde att inget märktes. Jag klarade mig på det jag snappade upp på lektioner, jag hade fortfarande lite motivation, skolan var rätt kul. Klassen var så stökig att jag inte stack ut. Kort sagt, jag kunde hantera mina problem. Sen kom högstadiet. En ny klass, en klass med 18 tjejeroch 6 ensamma killar. En klass med i runda slängar 95% extremt studiemotiverade (ja dom hade magsår innan vi gick ut nian) elever som satt som tända ljus i bänkarna och tog anteckningar. Fortfarande klarade jag mig utmärkt på min logik och intelligens rent kunskapsmässigt. Jag lärde mig att prata för mig och kunde slingra mig ur dom flesta situationer med sena inlämningar utan att lida av det. MEN, jag kunde inte sitta still. Jag satt på golvet, jag låg på golvet, jag satt uppflugen i fönster, jag gick av och an i klassrummet. Satt jag ner skruvade jag på mig, hasade fram och tillbaka och pratade oavbrutet med den som för tillfället hade oturen att sitta bredvid mig. Jag kunde inte vänta på min tur när det ställdes frågor i klassrummet utan pratade rakt ut. Började någon lärare fundera? Nej för jag störde egentligen ingen annan och jag presterade fortfarande bra.

Därefter följde gymnasiet. Där började saker helt plötsligt ta emot. Jag klarade mig inte bara på att glida runt och lyssna med ett halvt öra på lektionerna. Så jag tog upp skyddstaktik för att inte bli för sårad, för skadad. Jag lät bli att försöka. Om jag inte gjorde någon större insats för att lyckas så behövde jag heller inte bli besviken om jag inte nådde upp till den nivån jag visste att jag hade kapacitet för. Jag klarade inte av att avvika så mycket från normen att jag gick runt i klassrum längre. Jag gjorde allt för att stanna kvar sittande på stolen. Det ledde till att jag pratade, spelade luffarshack och försvann in i min egen värld och inte uppfattade något av det som hände. Märkte någon något? Nej. Inte förrän det var två månader kvar till studenten, då satt jag med tre fyra stora arbeten/prov som skulle klaras av för att få godkänt i kurserna och gå ut med fullständiga betyg. Då fick jag lite extra stöd av dom lärarna och kämpade mig igenom det och gick ut med minst godkänt i samtliga ämnen. Så, problem löst... för dom. Jag stod där med min studentmössa, övertygad om min egen värdelöshet.

Förutom min psykproblematik då? Vad finns där bakom? Ja, skriva gillar jag ju. Jag är en väldigt fysisk person också. Jag har alltid älskat att klättra, jaga bollar, gå på promenader... ja vara aktiv och i rörelse. Jag älskar djur och har för tillfället fyra helt underbara illrar. Perfekta husdjur i mina ögon. Ja, visst, man kan få torka någon olycka då dom kanske snarare är 95% lådtränade och visst, vi kan inte ha blomkrukor i fönstrena för en av töserna klättrar upp dit och gräver ut jorden men vad tusan. Deras busupptåg och studsande när dom är glada. Deras underbart mjuka pälsar. Deras värme när dom ligger på magen på en i tvsoffan. Charmen i deras envishet, den pigga blicken. Det är värt allt.

Jag tenderar att köra in mig på en sak och sedan vara hyperintersserad av det ett tag för att sedan totalt tappa lusten. Jag är konstant trött och kan sova i stort sett överallt. Jag följer en tvserie och det är House, resten av utbudet bryr jag mig inte om. Jag är chokladtokig och såpass mycket chokladnörd att jag betalar över hundra kronor för 75 g choklad om det är rätt sort. Varje jul gör jag och min man tryfflar och ger bort till släkten i julklapp. Jag älskar att baka, både bröd och sötsaker. Chokladtårtor är en favorit. Jag lagar mer än gärna mat. Är fuskvegetarian, äter ägg, mjölk och fisk. Däremot inte bönor och linser i någon större mängd eftersom jag dras med ibs som gör mig väldigt känslig för gasbildande livsmedel.

Jag kommer ha svårt med dag 12 i listan häröver då jag inte äger någon handväska. Det närmaste jag kommer är en miniikeakasse som jag ibland kan fylla med en termos och lite illerkoppel. Överlag så är jag väldigt okvinnlig i min klädstil och som liten hade jag nog hellre varit kille. Jag äger inte en enda sminksak. Det närmaste vi kommer är nog en hårborste men den använder jag inte eftersom jag numer är kortklippt. Jag älskar egentligen tidiga morgnar men är för morgontrött för att uppleva dom särskilt ofta. Jag önskar att jag bodde i ett hus på landet då jag vantrivs i stora folkmängder. Jag har haft extremt svårt att behålla vänner, har umgåtts med folk så länge vi gått i samma klass eller spelat i samma lag men sedan när vi slutat har jag tappat kontakten. Jag älskar fiskbullar som så många andra hatar men kan verkligen inte lära mig att äta sparris trots idoga försök.

Att ge bort presenter är något av det roligaste jag vet. Speciellt småsaker utanför födelsedagar och jul. När man springer på något i en affär och genast tänker "åh den passar perfekt till henne". Jag gillar alla årstider och klär mig alltid efter väder. Ibland kan jag låta bli för att jag skäms inför andra men helst skulle jag faktiskt vilja ha både regnbyxor och gummistövlar när det hällregnar. Jag ogillar att bli blöt. Likaså vill jag kunna bära täckbyxor vintertid, fasen jag fryser ju annars. Jag är för övrigt extremt svag för butiker a la naturkompaniet. Jag kan gå därinne och titta på fantastiska underställ, smarta förvaringsgrejer, ryggsäckar med tusen fickor och funktioner och bara uppfyllas av lycka.

Jag gillar att sy och pyssla. Gör även här gärna saker i perioder. Virkade helt maniskt ett par månader förra vintern. Både mössor och små söta djur. Jag ogillar hur mitt hem ser ut och borde verkligen komma igång och renovera så jag kan trivas någorlunda i alla fall. Jag är rädd för att säga ifrån och rädd att ta för mig. Jag önskar att jag kunde rita och måla bättre än jag kan för jag gillar det men vågar inte eftersom resultatet inte blir vad jag vill att det ska bli. Med andra ord, jag har konstant skyhöga krav på mig själv. För jag VET att jag kan.

Spontana utflykter och åka bil i mörker kan rädda mig från ångest och jag gillar att spela alfapet, lösa korsord och dricka te på fredagkvällar. Jag har aldrig varit full och avskyr smaken av allt alkoholhaltigt jag provat. Aldrig känt sug efter att röka eller snusa. Jag är nog ungefär så tråkig som man först kan tro=) Jag är inte överdrivet förtjust i att åka utomlands men längtar med jämna mellanrum till London. Just nu vill jag dit för att få köpa mina älskade HobNob's med mörk choklad.

Någon som undrar något?