Dagen efter
Jag stod i svältens förvirrade trötthet och skakade av nervositet i kön. Jag beställde och väntade med vibrerande händer (den negativa sidan med att äta fiskburgare är att det alltid är lång väntetid). Sen åt jag. Jag blundade, tryckte undan allt jag skulle kunna tänkas känna. Fokuserade på att det smakade bra. Jobbade på att bara ta in det. Mätt som en gris bestämde jag mig för att nu kan inget bli värre så jag köpte lite godis. Åt några bitar men det var faktiskt inte alls vad jag var sugen på. Kanske var jag för mätt.
Hemma provsmakade jag en bit av knäckebrödet jag bakade i veckan. Sen lyckades jag med stor möda låta bli att göra något dumt och somnade istället. Vaknade efter fem timmars sömn. Precis lika äckligt mätt som när jag somnade men med en otrolig fruktansvärd jävla ångest. Hela huvudet fullt med tankar på hur vidrig jag är som åt igår. Som i stort sett frossade. Hetsåt? Hur äcklig jag är, hur mycket jag gått upp i vikt av det. Hur jag aldrig, aldrig mer ska göra något sånt igen.
Rask promenad i en timme. Skippad frukostgröt. Och en vedervärdig ångest. Det är hur det är här just nu.
Ska försöka lätta upp det med att ordna lite inälvor till älskade illrarna, shoppa en adventsljusstake, torka lite mer äppelringar och dricka te med tända ljus ikväll.
Ansvaret ligger hos dig nu, Hanna, det vet du.
Om du är villig att ta upp kampen och kämpa dig igenom smärtan, eller stå på den säkra sidan och långsamt förtvina.
Det finns inget jag kan säga som gör det lättare, tyvärr.
I början är man inte stolt. I början ser man det inte som en seger. Då är det en förlust, en skam, skuldkänslor. Inget mer.
Stoltheten kommer med näringen, med förnuftet, med den växande styrkan.
Vill du så kan du, det tror jag stenhårt på.
Nu kommer jag vara hård mot dig, Hanna. Men just nu behöver du det.
Det är svagt att ge upp. Du är svag som säger att du inte orkar, inte kan. Det är fan bullshit, du vet att du kan om du vill! Det bevisade du igår.
Du VILL inte, du är för rädd för att vilja. För rädd för att lämna sjukdomen bakom dig.
Du måste slå dig fri, av egen vilja, egen styrka. Någon dag måste komma när du verkligen INSER vad du gör mot dig själv, släpper all skam och skuld och bara kämpar dig igenom smärtan. Just nu verkar du inte vara beredd att göra det, just nu gömmer du dig.
Någonstans där inne finns styrkan. Du måste bara vilja det mer.
Gårdagen är ett bevis på att du KAN. Att du kan äta, att du kan leva, att du försöker! Det var ett enormt framsteg, en otrolig prestation i din sits.
Vad man gör? Man biter ihop och fortsätter, omfamnar rädslan och använder modet. Så finner man trygghet i ett nytt liv, ett friskt liv. Efter man kämpat sig ur sjukdomen, det vill mena.
