uppfortsomfan

Jag tror jag är räddare än jag varit på länge. Jag har fått ett "prova-på-att-äta-matschema" av den stora peppkällan. Det är ju inte direkt någon för att gå upp i vikt, äta sex gånger om dagen men det är mer än det jag äter nu. Det är fruktansvärt utmanande och det är tufft. Jag har redan ångest över det.

Och fjantigt nog så mycket ångest över scä. Att jag inte kommer få hjälp om jag äter normalare än jag gör nu, att dom kommer slänga ut mig med alla mina tankar och min skeva kroppsuppfattning om jag väger ett enda gram mer än jag gör nu. Det är förutom tjockiskångesträdslan den största rädslan inför att äta. Att alla inom vården ska skratta åt mig, håna mig och säga att jag bara låtit/låter bli att äta för att få uppmärksamhet, att jag larvar mig. För det är ingen där som tagit mig på allvar, inte ens nu när jag ätit ingenting och haft massvis med kroppsliga symptom har dom riktigt förstått. Det har lett till att jag tvekar. Kanske har jag inga problem alls? Kanske larvar jag mig bara? Kanske låter jag bli att äta på pin kiv bara för att vara jävlig?

Ikväll laddade jag mig full med pepp och åt tre godisbitar och en bragochoklad till House. Ångesten kom i ett snyggt förpackat paket men jag lever fortfarande och jag tänker fortfarande försöka följa schemat jag nu fått. För egentligen så är jag faktiskt förbannat hungrig.

Nu är det frukost med gröt och frukt och te. Och knäckemackmellanmål och sen en liten middag. Punkt och bestämt. Och när ångesten attackerar så ska jag ha i bakhuvudet "Emelie lovar att jag inte ska gå upp i vikt hysteriskt av det här". Hur långt bak det än är så ska det finnas där som något att ta tag i.