Ett bra beslut
Jag tror jag fattade ett bra beslut igår, ÄVEN om det var min sjuka del som blev nöjdast. Igår kväll mådde jag nämligen uselt. Helt under isen. Ute och halvsprang på ångestpromenad. Sittande i soffan med all min koncentration på att andas, skakade och kunde inte fokusera. Ville bara drämma handen genom ett fönster och känna annan smärta.
Samtidigt stod en synnerligen oskyldig chokladboll i skåpet och lockropade på mig. Berättade hur god den var. Mitt val blev slutligen att inte äta den. Jag valde att inte ta den för jag faktiskt inte visste om jag skulle kunna ha kontroll nog över mig själv efteråt för att inte göra något dumt jag skulle få ångra resten av livet, eller rentav aldrig få chansen att ångra. Jag valde bort den till förmån för att klara av att andas överhuvudtaget. Det låter fel men det kändes faktiskt rätt. Det är inte bra att gå för hårt fram, när det är så illa som det var igår räcker en kopp te med mjölk. Det var gott det med. Jag hade inte velat vara med och försöka hantera mig själv efter en chokladboll igår. Jag klarade det knappt utan den.
Samtidigt stod en synnerligen oskyldig chokladboll i skåpet och lockropade på mig. Berättade hur god den var. Mitt val blev slutligen att inte äta den. Jag valde att inte ta den för jag faktiskt inte visste om jag skulle kunna ha kontroll nog över mig själv efteråt för att inte göra något dumt jag skulle få ångra resten av livet, eller rentav aldrig få chansen att ångra. Jag valde bort den till förmån för att klara av att andas överhuvudtaget. Det låter fel men det kändes faktiskt rätt. Det är inte bra att gå för hårt fram, när det är så illa som det var igår räcker en kopp te med mjölk. Det var gott det med. Jag hade inte velat vara med och försöka hantera mig själv efter en chokladboll igår. Jag klarade det knappt utan den.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jag märkte att du talade mycket om den igår, i sms. Jag försökte att inte övertala dig att ta dig, för jag trodde det skulle vara för mycket för dig (även om jag misstänker att du försökte få mig att be dig äta den).. Men allt har sin tid, Hanna, och vi tar små steg i taget. Springer vi för snabbt kan vi ramla och slå oss..
Snälla, försök med vårt schema, det är första prio :)
Trackback
