uppfortsomfan

Igår var inte förstahjälpenlådan min vän. Igår var vi inte sams och jag har inte riktigt slutit fred ännu. Jag gav mig på den.

Fem godisar, nej förresten, tio för det finns så många goda sorter. Mums, tugg och jaha så var dom slut. Men fem till. Jag mår redan så dåligt att det är skitsamma. Men vadfan, en kaka också då. Ja och sen var allt bara sött och sliskigt så en halv knäckemacka med smör för att få bort det sötaktiga illamåendet. Sen var det bara kört. Hyperventilerande halvspringande ut i blötsnönatten.

Snömodd som halkade under kängorna, ångestsvett och min egen andning ringande i öronen. Stod emot impulsen att kliva rakt ut i gatan framför polisbilen. Snabba steg, driven av ångesten. Lyckades somna. Vaknade strax efter tre, hade satt paniken i halsen och kunde inte andas. Kallsvettandes och skakande kastade jag mig upp. Ett lugnande tuggummi, en tidning och sen tillbaka till sängen. Somnade om någon halvtimme senare. Upp före sju. Halsont och huvudvärk och ännu inte riktigt sams med godiset.

Jag borde veta bättre än att ge mig på något sånt när jag för det första vet att jag blir hungrig av att börja äta godis och för det andra vet så väl att kvällar är när jag mår som sämst. Det är helt enkelt inte bra att ge sig på sånt så dags på dygnet när jag redan är sänkt i förmågan att kämpa mot ångest. När tvivlet är som värst och jag dessutom är trött och slut.

Psyksamtal idag. Kan nog behövas. Om jag får fram något.

Just nu vet jag, eller tror i alla fall att jag kanske borde vara inlåst. Men jag har inte tid. Det är så mycket jag ska göra, vill göra, folk jag vill och ska träffa. Baka lussebullar, sätta upp adventsljustake. Nästa tid på scä, baka en tårta till Jonathans lillebror. Ta hand om djuren. Göra pepparkakshus. Laga något av all mat vi köpt. Träffa mamma. Hoppas på att få hit vän över helgen. Det finns inte utrymme i planeringen för att må dåligt. Finns inte utrymme för att tillbringa nätter skakande av köld under äckelgula landstingsfiltar och försök till att äta det fesljumma slasket dom försöker kalla mat. Tid att neka medicinering och försöka att stå ut med ignorerande personal och hålla käften fast hela själen skriker efter sällskap och bekräftelse. Vara vuxen.

Jag vill inte vara det. Jag orkar inte. Jag vill vara ter och ha haklapp och en barnmatsburk att bli matad ur. Öppna munnen när flygplaner kommer, tugga och svälja och skratta när jag kletar ur geggan över halva ansiktet och hela bordet och sen får en banan att mosa i näsan till efterätt. Slippa ansvaret jag inte orkar bära. Men det är ju inte så det fungerar. Det är ju jag och mitt tras som ska laga mig själv. Ingen vågar ta på sig en enda bit av ansvaret, bara tassar runt och är försiktiga. Rädda för mig? Rädda för att göra fel.

Anyway, besöket igår. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men jag upplevde att hon verkligen var ur balans. Hon blev påtagligt förvirrad, ur fas när jag kom in och inte tittade på henne. Jag menar inget illa med det. Jag har bara svårt för det. Min psykbehandlare har jag träffat i två år tror jag, ja något sånt ungefär. Jag tittar sällan på honom ens nu. Det var nästan hennes första fråga. Varför jag inte tittade på henne. Hur förklarar man det utan att låta fullständigt sanslöst störd? Jag gillar det bara inte. Precis som jag inte gillar attackerande kroppskontakt (tack för att du frågar om kram var ok, emelie).

Hon tappade tråden, verkade ställd och osäker. Brukar dom vara så? Stannade av mitt i meningar. Och blev chockad av vikten och vad jag åt. För så såg det inte ut när remissen skrevs. Nej, jag vet, det är det jag försökt förmedla i en månads tid. Att det är värre, att jag blir sämre, att jag tappar i vikt och ord och ökar i ångest. Men det är ju ingen som hört sett eller luktat det uppenbarligen.

Nu är det bara att ladda om till tisdag och hoppas (men inte för mycket, då kan fallet bli så hårt) på att det går att ordna någon typ av behandling för mig.