Eftertext
Det känns som jag aldrig blev tagen på allvar. Under ett av dom första samtalen sa hon till mig att jag hade gått ner i vikt för att testa, för att se vad som hände, nu hade jag ju provat det så det behövde jag ju inte göra igen. Som om jag gjort det lite på skoj, sådär för att se hur folk skulle reagera.
När jag var underviktig där i början fick jag lite samtal och hon ringde faktiskt och frågade hur det var en gång. Sen började jag äta och då var problemet löst. Alla mina försök till att ta upp hur det kändes, hur jag mådde viftades undan med att alla känner så, att det inte är ovanligt. Jag sa till henne att det inte hjälper mig att veta att andra också mår skit. Att jag inte förstår hur det ska få det att sluta göra ont för mig. Hon fortsatte.
Tolka det här rätt nu.. jag älskar att träna och vill få göra det men jag har inte sett någon annan där man redan som underviktigt (på väg upp visserligen) haft ett ok från vården att träna 3-4 pass i veckan. Det känns bara som det inte tagits på allvar. Jag tränade som en idiot när jag blev sjuk, för att få bort ångest, för att få "tillåtelse" att äta. För att våga stoppa i mig mat. Det var ett av mina stora problem och jag hade behövt få prata om det. Idag tränar jag ungefär sju pass i veckan. Inte för att jag vill egentligen utan för att våga äta. Idag höll jag på att börja gråta på väg till gymmet för jag var så trött och orkeslös. Jag tränade ändå. Alltså är jag precis där jag började när jag skickade in min egenamälan och läkaren på vårdcentralen skickade remissen.
Jag känner inte att jag tagits på allvar, det känns som dom tror att jag fejkat allt. Att det enda problemet var att jag var underviktig en sväng. Det är löst nu, så då kunde dom skicka hem mig och mitt larvande.
Tårarna rinner innuti, jag är så trött.
Jag har läst din blogg ett bra tag men aldrig kommenterat, förstår exakt hur du känner. SCÄ suger verkligen och de verkar du hålla med om. Man pratar aldrig om tankar och känslor där, allt är bara om mat,mat,mat. Blir så jävla irriterad, sjukdoms helvetet sitter i huvudet. Man kan vara precis lika sjuk som en människa som väger 35 kilo fast man väger 50. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! <3
Jag förstår precis hur du känner men min uppfattning om SCÄ är raka motsatsen. Av alla jag har träffat där, och det är ganska många, är det bara en som verkar tycka att det sitter i vikten och inte i huvudet. Det är på SCÄ jag verkligen har fått hjälp med alla tankar och känslor. Det är där de fått mig att förstå att maten egentligen inte är problemet utan det är bara ett symtom på att något annat inte fungerar, ett sätt att försöka lösa de problem och svårigheter man har.
Jag kan verkligen rekommendera deras dagvård Luna, men har även hört mycket gott om Idun. Där handlar det INTE om vikten.
Ge dig inte! Stå på dig! Du har rätt till vård för att få chans till ett bra liv! Och vården ska passa dig, det är inte du som ska passa vården!
Kanske är det inte så som du uppfattar, att de inte tar dig på allvar? De kanske bara vill få dig att bevisa för dom att du verkligen vill bli frisk och är beredd att kämpa för det. Så har det varit för mig. När de förstod att jag verkligen ville, (vilket jag tyckte var självklart redan från början men det tyckte tydligen inte dom) så har jag fått all hjälp jag kan tänkas behöva.
Eller också har du bara träffat fel personer där. Skäms inte över att dom inte tar dig på allvar! Var stolt över att du tar dig själv på allvar istället, för det är stort och viktigt!!
Sök deras dagvård, be att få träffa någon annan! Ibland känns det nästan som om de provocerar en bara för att de vill att man ska bli arg och säga ifrån. Gör det! Du har rätt till hjälp! Hjälp som passar dig!
Och tänk på att du träffat fel personer där! Nöj dig inte med det! Se till att få träffa någon som kan hjälpa dig! Dom finns där, jag lovar!
Stora KRAMAR
