uppfortsomfan

Jag drar mig för att skriva något för inte tusan blir det något konstruktivt. Det blir bara gnäll och stackars mig. Men ibland behövs ventilen. Typ nu. Jag sitter och det känns som hela jag slits i stycken av all ångest. Haft en tuff helg iväg på handbollsturnering, mycket folk, äcklig mat (och jag är ändå rätt härdad gällande sånt) och naturligtvis dåligt med sömn. Luftmadrasser är liksom inte häftiga och klassrum är inte gjorde för att sova i. Mardrömmar inatt och vaknade för tidigt. Haft ångest hela dagen. Mest velat försvinna och nu äntligen hemma i lugnet och tryggheten släpper masker och teater och jag känner allt jag skjutit åt sidan. Allt på en och samma gång och jag är så trött på det.

Less och uppgiven på att jag inte förmår mer. Inte klarar att bli av med det. Att jag levt så många år med det och ändå så är jag slav under ångesten, ändå är det den som bestämmer och ser till att jag inte orkar och kan göra saker som alla andra. Jag vet att jag är skyldig till att det inte vänder men jag är likförbannat trött på det. Trött på mig själv.

Jag bara innerligt hatar känslan av att hjärtat vill packa ihop och försvinna, känslan av avgrundsvrålet som sitter i bröstet men inte hörs, bara känns. Jag avskyr att sitta och småskaka, att vara rastlös och orolig och inte kunna fokusera. Jag är less. Det räcker nu. För i helvete, jag har fått nog!

Vill gråta, skrika, riva sönder mig, dunka huvudet i väggen, springa tills all luft tar slut och stegen blir snubblande. Vill försvinna från känslan av att pressas ihop från alla håll. Men jag har förmåga att behärska mig rätt bra numera. Jag bara känner det och vill härifrån. Jag mår inte ett dugg bättre för det. Jag stänger bara in det mer.

Men utåt verkar det friskare.

(älskade tant P, jag saknar dig så jag går sönder litegrann)