uppfortsomfan

Igår kväll grät jag.

Jag gråter inte ofta. Alls. Igår var jag helt förtvivlad. Igår var ångesten över min höstkalender överväldigande. Jag orkar inte ens tänka, kan inte förstå hur jag ska klara av det. Jag är stressad över hur jag ska få ihop mitt liv, hur jag ska kunna uppbåda ork att göra det jag har planerat. Det är inte ens mycket, jag är ju för guds skull heltidssjukskriven så hela dagarna är tomma. Det enda som står i min kalender är två handbollsträningar, en träning med laget jag är tränare för och sen matcher för båda lagen. Sen är det en tränarutbildning, jag tror att vi träffas två max tre gånger under hösten. Det är det som står i min kalender och jag får ångest och blir hysteriskt uppstressad. Jag orkar bara inte. Som vi sa på mitt samtal igår, jag skulle nog må bra av att ha något att göra, något med mening att gå upp till men hur ska det kunna fungera när jag efter bara en eller två dagar med ställd väckarklocka och planer under dagen är så trött och slutkörd att allt bara brister och jag inte orkar något alls.

Det gör liksom ont att inse att man är sjuk även om det är för hundrade gången.


Det behövs en träningsplanering för killarna, det är egentligen varken svårt eller tidskrävande men jag orkar inte. Det blir svårt att andas bara vid tanken. Jag känner mig som världens sämsta tränare för jag orkar inte, jag kan inte sätta upp mål, jag kan inte se vad som är rimliga mål. Framförallt kan jag inte för mitt liv se hur jag ska kunna få dom dit. Jag tycker jag har kört fast. Fastnat i att förlora (igen, alla lag jag är inblandad i både som spelareo ch ledare bara förlorar jämt) och jag tror jag drar med mig spelarna. Jag vill inte att dom ska vänja sig vid att förlora. Jag hatar att dom får stryk med 20 mål i varenda turneringsmatch. Jag hatar att jag inte kan få dom att vara bättre. För det är inte så att dom saknar förutsättningar. Det är inte så att våra spelare är enbenta och halvblinda även om det ibland känns så när vi spelar. Det är jag som inte kan förmedla kunskap, det är jag som inte kan hjälpa dom att få ut det bästa ut sig själva. Jag blir så frustrerad, ledsen och kan liksom inte hitta självförtroendet. Jag borde kanske lägga ner innan dom är fördärvade. När jag känner så här.


Sen har vi ett träningsläger nästa helg. Jag sitter bara och tittar med panik på dom skrivna orden i kalendern. Jag vill verkligen inte. Allt med det ger mig bara skyhög ångest. Det börjar med att vi ska åka båt. Jag blir sjösjuk och har kräkfobi. Den kombinationen gör det vedervärdigt att åka båt även om jag oftast klarar mig rätt ok med piller. Sen kommer nästa moment, jag ska dela stuga med ett par av spelarna och hålla mig pigg och fräsch en hel helg. Det är vansinnigt tufft för så stark är jag inte. Det är små campingstugor mitt ute i mest ingenting och kolmörkt ute. Det är dela toalett vilket jag har så där väldigt svårt för. Sen är det maten. Jag har lite hygiennojja när det kommer till matförvaring (samma fobi som båthelvetsproblemet som ställer till det) och har vansinnigt svårt för den typen av matlagning som äger rum där. Det är någon form av stor grill med stekbord eller ja.. jag bara orkar inte och ovanpå det ska jag hålla i träningar. Jag gråter nästan av utmattning bara nu när jag skriver ner det.

Sen hamnade jag där igen, där det alltid slutar. På mitt samtal frågade han om vi skulle träffas mer sällan... Det slutar alltid så, dom orkar inte. Dom tröttnar. Framstegen uteblir och jag är jobbig. Tidskrävande, reurskrävande och svår. Jag vet att jag är det men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Efter att han sa det tystnade jag helt. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte säga något. Det bara fastnade halvvägs någonstans. Det händer alldeles för ofta, till och med när jag gått hos honom i två års tid så hamnar jag där. Det bara låser sig totalt. Så jag förstår. Förutom att jag har problem han inte kan någonting om. När han frågar om det är något som är lättare att äta just nu och jag svarar frukt är svaret, ja det är ju bra det är nyttigt. Han vill så väl men det blir så fel när det kommer till mat. Annat blir svårt för jag är besvärlig. Jag är som vi redan konstaterat extremt stresskänslig och lätt att driva in i total utmattning om det ställs för mycket krav. Då blir det svårt med många terapimetoder eftersom det ofta ingår en hel del hemarbete och när jag försökt det har det antingen inte blivit gjort eller stressat mig till totalbryt. Förutom det vägrar jag benhårt äta mediciner. Någon inom psykiatrin som inte tycker det är jobbigt och vill ta sig an mig? Åh, jag glömde tillägga min charmiga negativa, cyniska personlighet och att jag blir väldigt taggig när jag känner mig hotad eller blir ledsen och inte vill visa det.


För att sumera, just nu mår jag inte bra. Av flera anledningar men stressen är definitivt en starkt bidragande orsak. Jag har svårt att hitta mening med något, svårt att ta mig ur sängen. Finner inte saker roliga. Ångest över mat och ångest över att finnas. Ångest över livet. Typ så.


Så tar vi något positivt, här nedan syns, förutom ett skitigt glas, en halv deciliter mjölk. Förutom att det är vanlig mjölk, eller till och med gammeldags mjölk, oseparerad som jag gav mig på för att se hur magen reagerade på laktosen så är det också det första som inte är te eller vatten som jag druckit sedan någon gång i januari strax efter att jag blev utskriven från capio. Applåd och guldstjärna? Det råkar nämligen vara en av mina stora problem. Att dricka kalorier.