uppfortsomfan

Idag är en sån dag när ångesten jagar genom kroppen och allt bara gör ont. Gårdagen var inte mycket roligare. Satt på tunnelbanan och kämpade med alla krafter jag hade för att inte bara bryta ihop och ge upp och hyperventilera. Det gick någorlunda. Eller ja, jag kontrollerade det men det gör ju så förbannat ont ändå. Idag skiner inte solen, lite skönt faktiskt. Jag vill vara ute när det är sol och bra väder men jag har faktiskt inte orken. Jag tror att jag har det, jag tänker att jag ska men jag är helt slut. I början av veckan gjorde jag saker, åkte in till stan och ordnade med journalen och ringde och jagade jobbet och försäkringskassan. Det har helt tagit slut på mig.

Igår eftermiddag eller ja, framåt kvällen när jag var på väg till klättringen såg jag många som var på väg på fest på olika håll. Det känns så tomt att se det. Inte för att jag skulle vilja följa med, jag har aldrig gillat fester. Tycker människor blir obehagliga när dom dricker. Är alkoholintaget lägre och folk ok på det sättet så har jag ändå svårt för folk i stora samlingar. Nej, det känns tomt för att dom ser fram mot något, dom ska göra något dom tycker är kul. Jag ser inte fram mot saker för det är inte mycket som känns kul. Jag skulle vilja vilja något. Jag kan få ideer med saker som jag borde kunna tycka är kul att göra men efter att ha tänkt på det en stund så tappar jag alltid lusten. Det känns bara inte kul, jag vet ju att jag inte orkar uppskatta det riktigt.

Nej, dags att muntra upp det här fatastiska inlägget med bilder från igår:

 

Sen min sysselsättning under eftermiddagen,

läsning i sängen med tjusiga pyamasbyxor.

 

Sist men inte minst, klättring.