uppfortsomfan -

Ikväll önskar jag

Jag vet inte riktigt om jag har berättat.

Jag vet inte riktigt, vad ett liv utan ångest är.

Jag har nog sagt det, hur det började. Hur jag inte förstod. Idag önskar jag och hoppas att skolor är mer uppmärksamma, att yngre människor faktiskt får veta vad ångest är och hur det yttrar sig. För jag kan ändå inte låta bli att undra hur det hade kunnat se ut om jag hade förstått när jag var tretton, eller om jag bara var tolv, att det jag led av var panikattacker, om jag hade vetat att det fanns någon att prata med. Om jag hade förstått att det var något som inte var normalt.

Jag var liten. Jag hade stora framtänder och ruffsigt hår. Jag var ett barn. Jag var verkligen inte stor på något vis. Jag trodde inte det var så allvarligt. Jag led, ja. Jag hade panikattacker varje vecka i skolan. Jag var konstant vaksam och rädd för att drabbas igen men jag kunde inte se, kunde inte inse, att det var något som var mer fel med mig än andra. Jag berättade det aldrig någonsin för någon. Förutom att jag trodde det var normalt så hade jag ingen jag litade på så mycket.

Det var så i sju år. Sju år i skolans miljö. Sju år utan att jag kunde koppla ihop. Utan att jag anförtrodde mig åt någon. Jag vet att jag en gång i gymnasiet stod utanför skolkuratorns dörr. Men jag tror att hon inte var där. Så jag fortsatte som vanligt. Jag gick alla år från sexan till tredje året på gymnasiet med panikattacker, ångest och av och till starka känslor av nedstämdhet och menlöshet. Utan att någon vuxen i min närhet kunde se eller ana nog för att ta upp det.

Jag blev vad jag är. Jag vet inget annat än det här. Jag känner bara till ett liv med ångest och panik. Det har satt så så djupt under så lång tid för jag vågade inte prata med någon. För jag visste inte. För ingen såg.

Så jag önskar att det är bättre nu, jag önskar att unga människor får veta, blir informerade. Får lära sig om ångest. Att det finns, att det är en sjukdom, att det inte är något att skämmas för. Att det finns hjälp. Jag önskar att ingen mer ska bli tjugofem år gammal och inte ha en aning om hur ett friskt liv känns.

För det är... jag lever i en annan värld. Jag vet inget om hur det är att vara normal med jobb. När dom pratar i mitt handbollslag så kan jag inte hänga med för i min värld är det läkarbesök, ångestspöken, pillertjat, sömnlösa nätter, inbillat fett och försäkringskassan. Det är det jag har erfarenhet av och känner till. I min värld är det det som är vardag. Att alltid överväga varje sak, om jag orkar. Om det kommer finnas möjlighet att fly, att lämna om jag blir för dålig. Att kämpa sig igenom dagar och nätter hemifrån på saker som jag vill göra.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ingen tolvåring som har panikattacker nu ska behöva sitta som tjugofemåring och kunna räkna antalet suturer i hundratal eller se tillbaka på en fem år lång sjukskrivning och blicka framåt mot ytterliggare tre år hemma. Jag hoppas och ber för att inga barn med stora framtänder och ruffsigt hår ska bli dubbelt så gamla som dom är nu och fortfarande lida svårt av det som river i dom idag. Det är min önskan ikväll.

Det är min önskan. För jag mår så fruktansvärt dåligt och jag önskar ingen annan att vara där jag är nu efter så många år. Jag älskar att vara på landet. Jag gör verkligen det men just nu är det på nivån, varje minut och varje andetag är en kamp. Det är maten, det är ensamheten, det är avsaknaden av stödsamtal senaste fyra veckorna. Det är livet som tränger sig på, det är otryggheten i att inte ha Jonathan som andas bredvis när jag ska sova. Det är att inte kunna fly, inte kunna ta sig bort när det blir för svårt att andas.

Just nu är jag bara väldigt långt ner.

2011-08-10 @ 23:34:17 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Patricia

Hanna, du är för bra för att vara fast i detta<3

2011-08-10 @ 23:59:36
URL: http://patriciac.blogg.se/

Postat av: Patricia

Samma här, det känns som om jag håller på att kvävas. Jag kan inte få ner luften eller hur man ska säga. Pojkvännen fattar inget. Han säger bara att han alltid ska ta hand om mig och visst jag är tacksam för det, men jag vet inte hur länge till jag klarar av att ha de där inneboende monstrena som är i huvudet!

2011-08-11 @ 00:16:41
URL: http://patriciac.blogg.se/

Postat av: Jessica - En flicka som är stark

Hjärtat. Blev väldigt berörd av detta. jag hoppas också att skolor m.m informerar. Att tabun kring psykiska sjukdomar försvinner, att man inte ska skämmas. Som du säger, att det finns hjälp att få. Stor kram!

2011-08-11 @ 00:25:10
URL: http://jessi91.spotlife.se

Postat av: Patricia

Det är därför det är så skönt att skriva med er, ni förstår.

2011-08-11 @ 01:04:38
URL: http://patriciac.blogg.se/

Postat av: Patricia

Tack fina<3

2011-08-11 @ 09:00:47
URL: http://patriciac.blogg.se/

Postat av: minna

Ja du. Tänk om man kunde hoppa tillbaka i tiden, ta tag i det där barnet/tonåringen och ge det man idag vet skulle hjälpa lite.

Jag känner igen mig i det du skriver. Att inte söka hjälp, att bara uthärda. Att idag vara utanför allting eftersom min värld inte handlar om jobb och familj, utan om behandling,ångest och blanketter. Mina erfarenheter är inte i jobb, utan i avdelningar och behandlingshem.

Jag tror att både du och jag kan hitta andra vägar, men jag vet att det är svårt. Ibland känner jag mig som ett djungelbarn, du vet, någon som växt upp totalt isolerad och nu blivit inkastad i något annat och alla förväntar sig att jag ska veta sånt som jag aldrig lärt mig.

2011-08-11 @ 12:58:32
URL: http://krossaanorexin.blogaholic.se

Postat av: Anonym

Angående att vända sig till ngn.

Jag vet flera när.terapeuter som är så otroligt duktiga och som verkligen bryr sig, om man vågar öppna upp sig fullt ut såklart.... En som är en riktig klippa heter madeleine marcus (du kan googla på det så kommer hon upp på första sidan då hon är poppis.

Om du tar kontakt med henne och verkligen berättar hur läget är, från din barndom fram till nu och hur sjukvården har betett sig mot dig (piss med andra ord), så tror jag att hon kan hjälpa.

Det är värt ett försök, för tro mig, även om du mått såhär hela livet så är det inte så du ska och KAN må. Jag om ngn vet...

2011-08-11 @ 19:53:47

Postat av: Emelie

Något som ofta har skrämt mig, det är hur cynisk du är. Antagligen fel att säga, men det har verkligen avskräckt mig. För jag har aldrig velat se världen så.

Men sedan har jag aldrig förstått vad du behövt genomlida. Och vad det än är, så är jag djupt ledsen för det. Jag kan önska lite med dig.

2011-08-11 @ 20:37:37
URL: http://sockerskrin.blogaholic.se

Postat av: camilla

åå blir så ledsen när jag läser detta, du förtjänar så mkt bätte, ingen förtjänar att ha det så:/

TACK det känns skitbra att äntligen få börja träna lite igen:D trodde aldrig den dagen skulle komma typ hehe :)

HAHA du kaffe nougaten rör inte jag heller, kaffe e pyton :P vi kan donera lite de låter fint :D

haha bilder kommer ngn gång:P när jag orkar städa^^

eller åtminstone bädda sängen xD

2011-08-11 @ 20:47:31
URL: http://resanupp.devote.se

Trackback