Surdegsbröd
Med andra ord så ser jag inte hur jag någonsin ska kunna bli en fungerande människa igen. Jag är hungrig när jag äter enligt matschema men kan inte äta så mycket för jag går upp i vikt okontrollerat. Jag kommer få vara hungrig resten av mitt liv alternativt börja träna som jag gjorde tidigt i höstas. Det känns bara nattsvart.
För att försöka plocka upp det som inte är negativt så har jag bakat mitt livs första surdegsbröd, det blev hystersikt gott. Ungefär så gott att jag i ett annat liv redan hade smällt i mig första limpan till kvällsfika och frukost.
Jag ska träffa en vän idag som jag inte träffat sen i somras. Rädd och vill bara stanna hemma egentligen men vi brukar ha rätt trevligt så jag ska iväg.
Jag letar illeruppfödare för att komplettera familjen med en femte pälsgädda framåt sommaren.
Trots att jag inte kan ta till mig riktigt så är jag otroligt glad över dom kommentarer jag får.
Oj, har du fyra illrar nu alltså? Har du dem i bur, eller är de som katter, att de går omkring hur de vill? (korkad fråga säkert men jag har aldrig känt nån med illrar...)
Jag kan förstå att det känns jobbigt med maten och vikten, och att det inte stämmer, det folk har sagt. Det enda du kan göra är väl att fortsätta testa, se om du stannar i vikt om ett tag. Men det är såklart läskigt att inte veta hur det blir. Normalvikt är ju upp till bmi 25, vet inte vad du tänker är din gräns. Det verkar ju vara olika för alla. Jaja, jag hade tänkt att inte försöka skriva nåt mer "lugnande" men tydligen kunde jag inte låta bli. Önskar att du kunde få träffa en dietist, nån bra som du kunde lita på o som kunde hjälp dig.
Åh, surdegsbröd! Det vill jag också baka. Jag har fått för mig att det är så himla krångligt... även om alla säger att det inte är det. För jag bakar ju annat bröd o tycker det är kul o inte svårt alls. Hm, ska kanske våga försöka...
Hanna.. Jag.. Jag vet att är har varit grym, och otrevlig (smset, främst), och det har väl egentligen att göra med egen ångest i den stunden.
Men du ska veta att jag tillåter inte att du ger upp. Du kan inte gå tillbaka till det du förut levt - det fungerar inte.
Och du vet att det fortfarande finns en skala mellan undervikt och övervikt? Det kallar normalvikt, och det är vad kroppen strävar efter. Det är dit den ska. Du får inte ge upp (= äta mindre) förrän du har ett hälsosamt BMI på mellan 20-24. Inte förrän då är alla som säger att det stabiliseras motbevisade.
Men jag kan förstå att du inte tror på att det kommer stanna. Det hade jag nog inte heller gjort. Men du kan inte sluta äta som underviktig. Det får du inte. Du måste bli normalviktig.
Slutar du äta så sviker du din familj, Jonatan, illrarna och främst dig själv. Slå dig igenom all ångest och oro - än är du inte ens i närheten av att vara tjock.
När du talar om din "hemskvikt" som när du medicinerades, då undrar jag verkligen om du var mer än normalviktig. För om det var normalvikt, och du inte stod ut, då.. ja.. Då vill du egentligen inte bli frisk. För normalvikt är någonting man inte kan komma undan, om man vill må bra.
Och du sviker mig.
Hanna vännen innan du läser så vill jag att du inte publicerar denna kommentaren för gissa vad?
jo spionerna psyk personalen har lyckats hitta min blogg,bara för att jag bloggade från mobilen
som man tydligen inte får göra så.inte ens ett privat liv får man ha utan att de ska veta exakt allt om en.
sv; jo man blir förvånad och dessvärre är det överläkaren som bör skjutas nu.Jag varnar det kommer kanske bli lite långt nu men känner att vi har mycket gemensamt.
Okej det har varit tusen disskusioner om var dom ska skicka mig och vilket stöd jag ska ha innan jag börjar på capio[vilket jag inte ska nu den 14 feb
utan jag börjar när jag blir mer stabil]och alternativen var:
1.Börja igen på mellanvården med "tätare kontakt"
vilket var två gånger i veckan och att jag ska börja träffa o öppna upp mig för deras personal.
jätte tät kontakt,verkligen :)
2.En utredningsavd där man är från mån-tors
sover över,sen hemma fre-sön.Men idag
fick vi beskedet att det var fullt där.
Och sista då beh.avd .
Hade samtal med överläkaren idag, och gissa vad han säger.Att dom ska skriva ut mig i slutet av veckan och höjer min medicin och liksom han tog inte ställning till det jag sa att jag prövat
både öppen-mellan-slutenvård.
Underläkarna,personal alla har sagt till mig
varje dag att de kommer bli bättre o att dom ska fixa ett ställe till mig, och då kommer han och krossar allt,sopar allting under mattan .
Mina föräldrar skällde ut honom och sa att dom inte vill "ha" mig hemma när jag mår så dåligt för att dem är oroliga..
Fick psykbryt och ville skriva ut mig,dampa på all personal och ville inte äta så jag kom hem på nattperm.Jag blir så arg och ledsen för när man väl tar modet och ber om hjälp så får man ingenting.Bara massa piller
Han ska få se imorgon ,jag ska visa vem jag är
för idioten skrev ut mig sist trots att jag mådde sämre, high five på den.
Förlåt för mycket text, jag tror alltid på dig
för du är verkligen stark gumman.
Kram<3
Men du är ju inte där än! Du är inte alls där. Kroppen stannar där den mår bra, det har du hört tusentals gånger, är jag säker på.. Men att stanna innan du är redo, det är inte rättvist för din kropp, eller ditt psyke (du förtjänar att bli frisk).
Och jag hoppades verkligen. Jag önskade, peppade, stöttade.. Fast på något vis tog det slut. För det känns inte som att du haft motivationen. Alls. Och jag är ledsen.
Äsch, bry dig inte om vad jag skriver. Jag ångrar mig.
En utmaning till dej finns i min blogg. Vore kul om du ville göra den?:)
hej hanna. jag har läst några inlägg och kommentarer du har skrivit i andra bloggar.
".. mest av allt är jag bara så förbannat ledsen för att jag aldrig får vara mätt. Att jag aldrig kommer kunna äta normala mängder mat utan att gå upp två kg i veckan."
det gör ont, så jävla ont. och det känns så jävla orättvist.
jag förstår om du hatar dig själv. om du tänker att du har ätit för mycket, att du har tagit dig rättigheter som du inte hade, att du har gjort fel - det har du ju fått bevis på. jag förstår om du skäms över din kropp, om du äcklas och avskyr - du har precis fått bekräftelse på att din kropp inte är som "alla andra", att den skjuter i vikt av att äta "normalt".
jag vill inte ifrågasätta dina känslor, de känns ganska naturliga i ditt läge. jag vill bara väcka ett förnuft som lätt begravs i de starka känslorna.
- om du just nu går upp i vikt av att äta som du gjort den senaste tiden; måste det betyda att du fortsätter gå upp även när du har nått ett "normalt" bmi? att risken finns förstår jag, men är det enda möjligheten? är du säker på att det är den mest sannolika möjligheten? vågar du testa? finns det något annat sätt att säkert veta?
- är det värt att spendera ditt liv i otillfredsställd hunger om det är vad som krävs för att inte gå över en förutbestämd vikt?
- vem jämför du dig med? vilka är dina referenser? anorektiker? hur många är dem?
vi är fler än du som går upp i vikt av att äta "normalt", utan allt jäkla utöver som vissa tycks behöva. det är fan så frustrerande att läsa om "vilka mängder man måste trycka i sig" för att gå upp minsta hekto när det inte alls funkar så för en själv. du är inte ensam. jag blir grön av avund, hatar min kropp, anklagar mig för att jag gör något fel, och försöker desperat hitta det hemliga tricket som ska göra att jag kan äta.utan.att.gå.upp.i.vikt. jag kan fortsätta så resten av mitt liv. men min kropp är min kropp är min kropp. kommer alltid vara. och jag tror faktiskt att de flesta människor fungerar så, att om man äter det kroppen signalerar att den behöver så går man upp (förr eller senare) till någon slags idealvikt. utan enorma mängder extra. förutsatt att man hör vad kroppen säger och vågar tillfredsställa det. det är vad jag tror.
Katarina
Tack för dina ord. förnuftet är väl just nu inte det framträdande nej.
