uppfortsomfan

På hemmaplan igen efter ett par dagar runt grövelsjön. Är mest tjock nu och orkar inte riktigt leva på riktigt. Försöker försvinna och låta bli att tänka. Men fjäll är fint.

lilla flicka varför springer du i regnet
älskade vän varför rinner tårarna
finaste finaste du varför slår du undan armarna som vill hålla om

lilla flicka varför hatar du så svart
älskade vän varför dömer du så hårt
finaste finaste du varför kan du inte älska, det underbara som är du

Migrän igår, jag hatar hormoner om jag inte sagt det tidigare.

Nu är det ett andetag i taget. Försöker hitta någon sorts lugn. Försöker orka stanna kvar. Letar efter ord men hittar inga bra. Idag mår jag ungefär som alla svarta ord som redan är skrivna hundra gånger om.

 

Jag gör ont. Jag är tjock. Jag vill inte.

 

Jag kanske borde undra varför? Jag vet inte, jag har slutat med det. Det är som det är oavsett varför. I slutändan är det förmodligen mitt fel på något vis. Jag försöker hålla mig sysselsatt för att inte bli för destruktiv. Det går sådär. Jag vet inte om jag ens kan tycka om livet. Men visst vore det häftigt?

Dagen äntligen slut. Förutom världens finaste man har jag ångest. Precis innan hyperventilera och ta till dumma drastiska metoder ångest. Ingen vettig mat förutom middag. Visst, mackor men det var med ordentligt pålägg, kallrökt lax och creme cheese. Och Babyspenat. Jag älskar babyspenat. Jag hatar min kropp. Undrar om jag hade gillat den om den var babyspenat...

Nej nu är jag alldeles för oredig i huvudet för att orka tänka.

Idag är det bröllopsdag. För fyra år sedan när vi gifte oss var det sol den här dagen. Tur att vi inte väntade till i år för idag regnar det, ganska mycket. Trots att det är en fin dag på så vis känns det allt annat än fint. Har gått hela morgonen med den där känslan man har i magen när man faller. Som om botten gått ur. Förutom att jag är gråtfärdig. Ska försöka ordna upp det med lite te, vill så förtvivlat gärna ha en bra kväll.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen, bara för att underhålla mig själv och försöka driva bort dumma tankar så kommer här ännu en av dom här (o)intressant-att-veta-om-någon-listorna:

 

(PERSONLIGHET) JAG ÄR;
Blyg: Det händer men oftast är jag för impulsiv för att vara det.
Smart: Ja men jag gör korkade val ibland.
Långsam: Till att acceptera förändring.
Stressad: Alltid och mycket stresskänslig.
Tålmodig: Det kan jag absolut vara. Märkligt nog.
Djup: Det är nog upp till anda att bedöma.
Öppen: Ibland.
Ärlig: Ja oftast.
Positiv: Inte direkt...
Rolig: Ja faktiskt=)
Ansvarsfull: Tillräckligt när det gäller hem och allt sånt.

(VÄNSKAP) JAG HAR;
Svikit en kompis: Jo.
Förlorat en bästa vän: Ja men inte knall poff borta över ett gräl eller så.
Sagt att jag älskar en kompis: Ja.
Sovit med en killkompis: Ja.
Sovit med en tjejkompis: Ja.
Pussat en av samma kön: Jag tror faktiskt inte det.
Slagit en kompis: Förmodligen, barn är elaka jäklar ibland men jag minns inget på rak arm.
En kompis som vet allt: Nej.
Berättat hemligheter: För en vän? Jo det har jag. Om det menas att berätta vidare en hemlighet så ja. Det var svårt att vara tyst när man blir uppringd av en vän på slutenpsyk som berättar att hon tagit en överdos alvedon. Självklart ringde jag avdelningen, hon hade visserligen redan erkänt men ja..

(FAVORITER) FAVORIT;
Låt just nu: Det är alltid något med Lars Winnerbäck frågan är bara vilken.
Pryl: Flode, min gosedjursflodhäst.
Film: Åh, det är svårt.. men chocolate blir aldrig fel (möjligen när man inte har choklad hemma efteråt=P).
Bok: Curious lifes av Richard Bach
Lärare i skolan: Lars, vi hade honom i engelska och filosofi.
Plats: Jag har ingen men ett hus på landet känns mycket sällan fel.
Frukt: Frukter för det går inte att säga vilken som är bäst. Mango, körsbär (bigaråer främst), persika, banan, melon, ananas, vindruvor, physallis.... ok, jag älskar frukt!

(ÖVRIGT) JAG HAR;
Sytt: Jag har blivit sydd ja och jag gillar att sy saker.
Opererat mig: Ja, några gånger för nageltrång.
Cyklat omkull: Går det att som sexåring lära sig cykla utan att trilla?
Sjungit i duschen: Nej jag tror inte det, jag undviker att sjunga så mycket det går.
Hoppat bungyjump: Nej
Fobi för något: Ja. Emetofobi.
Sett någon dö: Ja, djur. Bland annat vår iller Elliott som avlivades förra sommaren.
Varit på begravning: Ja.
Sagt att jag hatar någon: Ja. Jag har också verkligen gjort det.

LIVET;

(Livet? Är inte det mer än vilken mobil jag gillar?)

Svart eller vitt: Det beror ju på på vad såklart men svart tror jag oftare.
Rött eller blått: Samma här, beror ju på vad och såkalrt vilken nyans men rött då.
Skriva eller tala: Skriva.
Vatten eller cola: Vatten, har aldrig gillat läsk.
Nagelbitare: Nej.
Mobil eller ipod: Har både och.
Snygg eller charmig: Charmig.
Lösgodis eller choklad: Choklad.
Frukt eller grönsak: Båda, så det så.
Film eller serie: Serie, kan man följa längre och jag hinner inte bli så våldsamt rastlös.
Festa eller softa: Softa. Har aldrig gillat fest.
Sommar eller vinter: All årstider.
Fredag eller lördag: Vilken som, som sjuskriven är alla dagar rätt lika.
Ljus eller lampa: Ljus.
Övervikt eller undernärd: På andra bryr jag mig inte. För egen del så säger jag pass.
Kärlek eller vänskap: Varför inte kombinera?
Bio eller hemmakväll: Hemmakväll. Båda, så det så.

Dagens mat var fint planerad.. sen var jag hungrig. Två små söta mjuka mackor och en hård knaprig trevlig en. Så goda. Men inte värt det någonstans. Det bara rasade och allt var fel. Jag har gått upp. Jag vet inte hur min kropp gör men den gör det. Snart är jag så desperat så jag kommer tacka ja till den medicinering jag nekat i flera års tid.. varför? För att en mycket vanlig biverkning är aptitlöshet och viktnedgång...

Jag verkligen avskyr mig själv och senaste tiden har jag kommit på hur illa jag tycker om motvind. Inte för att det är jobbigt att gå eller cykla i den utan för att kläderna blåser mot kroppen och man ser min mage..

Jag vet inte vad jag ska ta vägen med allt mitt självhat och mina tankar runt min kropp och maten. Det finns ingenting annat än det här. Jag orkar inte tynga någon av dom som finns runt mig. Vården finns inte. Det är jag och mina monstertankar för oss själva. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra av med den skit som finns i mitt huvud. Mina metoder jag kan själv är aningen för destruktiva för att vara en långsiktig lösning.

Jag har tröstat mig med något som kanske är för dyrt men ack så välbehövligt.. det kanske går att nå mig nu, den gamla stackars telefonen har gett upp för länge sedan och tar bara emot väl valda samtal. Vilka grunder den väljer på är dock ganska oklart. Så här är min nya fina leksak.

Idag gör allt ont. Som att ha krossat glas i själen. Det är där mitt i som det bara skär vid varje andetag (och däremellan). Jag försöker finnas kvar och inser att det är så här det är.

Hemkommen. Hemlängtan. Eller, snarare bortlängtan. Fast hem för mitt inre.

Hemma. Min säng, mina djur, min man. Mitt kylskåp, mina tesorter. Min mördande ångest. Jag har mitt allra bästa hemma men luften är så förbaskat svår att andas. När utsikten från sovrummet är innergård med dagisbarn istället för fria vyer med berg och skog blir luften tyngre. När jag från vardagsrummet klockan två på natten ser ett rödljus mellan trädgrenarna som vajar i vinden istället för en begynnande soluppgång bortom fjäll så knyter ångesten åt lite hårdare runt strupen.

Jag har alltid vetat det. Jag är inte en människa som mår bäst i stan.

Underbara dagar, för korta dagar. Solnedgångar. Myggbett. Promenad. Bullbak. Tavelmålning. Hitta femte, sjätte och sjunde förpackningen med tops i flyttlådorna. Åka lastbil. Äta frukost med utsikt. Fotografera. Prata. Sova som en klubbad säl i ren luft och tystnad. Dricka te.

Tant. Du fattas mig redan.

Inatt drömde jag något märkligt. Jag skulle tävla i att springa slalom, som skidåkning fast springa och det var någon typ av ringar eller ja.. man skulle krypa igenom i alla fall. Hur som, det var väl inte märkligare än andra drömmar egentligen det som avvek väldigt mycket var att jag förlorade, eller snarare att jag var extremt dålig förlorare. Jag är bra på att förlora, faktiskt alldeles för bra. Jag är så van att jag slutat bry mig och det ger inte direkt en bra vinnarskalle men oavsett så är det så att jag möjligen kan bli lite irriterad ett par minuter sen släppar jag förlusten och går vidare. I min dröm var jag skitförbannad, jag skrek och gormade och tyckte att motståndaren fuskat och jag knuffades och var våldsam och arg och vägrade prata med min överman. Mycket märkligt.

Idag ska vi bjuda mina föräldrar på mat. För dom som är intresserade kan jag berätta att det kommer serveras följande:

Lins och nötfylld zuchini
Rökig aubergineröra
Stekt halloumi
Edamamebönor och sparris lätt fräst i smör
Oliver
Rökt böckling
Lufttorkad skinka
Fetaostochsoltorkadtomatcreme
Sötpotatisbiffar
Grönsaker

Och efterätten blir hemgjord rabarberglass med rostade hackade mandlar.



Och när alla har antecknat detta så kan jag passa på att berätta fem saker om mig som jag gissar att inte så många vet.

1. Jag är djungelfadder i wwf och stöder bergsgorillorna, det har jag varit i ungefär fem år.
2. Jag var väldigt blond när jag var liten.
3. Jag gillar inte att gå på bio.
4. Jag får total panik av saker som ligger mot min hals.
5. Jag kan inte ens dela en dagmask itu eller sätta den på kroken utan att få dåligt samvete och "höra" hur den skriker men för mina illrars skull har jag till och med flått, tagit ur och styckat två kaniner.

Jag är tom på ord. Eller, jag orkar inte formulera mig. Får inte tag i det jag tänker.

Jag är spänd så käkarna värker varje kväll. Jag är stor så jag vill slippa se mig, slippa andas.

Sista samtalet innan fem veckors uppehåll idag. I måndags hade jag massvis med saker att säga, i måndags natt. Jag skrev inte ner något och satt tom och stum och glodde idag. Jag vet inte vad det är, det är inte det att jag inte vågar. Jag kan bara inte öppna munnen. Sen avhandlades det vanliga inför ledighet, om jag inte ville komma och träffa någon annan. Jag avböjde som alltid, eftersom jag knappt pratar med honom trots flera års kontakt känns det meningslöst att sitta och ta upp någons tid för öppna munnen med någon helt okänd är inte det lättaste. Han tyckte jag skulle ringa om det var något, för min läkare jobbade ju, bara så jag inte känner att jag är övergiven. Jag fick lugnt och snällt förklara att jag faktiskt förstår att alla människor oavsett yrke tar semester och att det är mitt eget val att inte ta en tillfällig kontakt. Dom har ju öppet hela sommaren om jag skulle vilja.

Han försökte prata om mat men han kan ju inget stackarn. Det är verkligen inte hans område och det syns på honom att han är obekväm med ämnet. Jag orkar inte säga mer än att det inte går kanon direkt. Resten lät jag vara som att jag går upp, att mat blir svårare. Att jag äter lagad mat kanske två gånger på en vecka. Att jag mestadels äter frukt.. För jag vet helt ärligt inte vad det skulle ge att säga det. En bekymmersrynka? Han är ju helt vilse i den här världen.

Det mer positiva i livet? Jag klättrade idag. Det kändes faktiskt bra tills jag blev alldeles för trött. På söndag är det tant P dags. Äntligen. Jag förstår inte hur det fortfarande kan vara så många dagar kvar. Min rutiga skjorta är skön. Persikorna vi hade tills igår när vi åt upp den sista var väldigt goda. Finaste Valrhona hade jättegladbusryck ikväll.

Idag gjorde jag något som kanske kan ses som dumt men å andra sidan så visste jag väl om ungefär hur det skulle gå och jag mår redan skit så jag vet inte om det blev värre. Jag vägde mig. Jodå, jag går fortfarande upp. Happy life. Jag har gått upp konstant sedan årskiftet och var på normalvikt redan i februari eller så. Jag ser inte direkt fram mot att fortsätta mitt liv. Medan andra förundras över hur mycket det faktiskt går att äta utan att gå upp och hur svårt det är att lägga på sig sitter jag och tittar på mig själv och blir förvånad över hur lite man kan äta och hur mycket man kan träna och fortfarande gå upp....

Sa jag att jag hatade min kropp?