uppfortsomfan

Jag mår sämre. Jag blir mer. Dålig kombination. Mycket dålig kombination. Viktökningen är lika snabb fortfarande. Har insett att jag kommer få vara hungrig jämt hur jag än gör. Så jag faller, jag lyssnar på fel. Drar ut på timmarna mellan måltiderna för att få dom så många som jag står ut med. Tar lite mindre än jag borde, hungrig får jag ju vara ändå så vad fan (säger det i mitt huvud). Dricker mer te för värmen och tomheten. Jag trampar snett och faller och precis som förut är jag medveten om det. Precis som alltid så vet jag när jag gör fel. Det är inte så att jag väljer det medvetet. Men jag är medveten om vad som händer. Jag vill bara försvinna, både mentalt och fysiskt.

Jag tänker på mat och hatar mig själv större delen av min vakna tid. Precis som förut. Jag har lite mer hjärnkapacitet att göra det med än under värsta svälten så tankarna blir längre och mer hatfyllda mot min kropp. Mot mig.

Jag vet en sak jag aldrig ska göra. Säga till någon som är rädd att gå upp massor när den börjar äta att det är svårt att gå upp i vikt. Vet inte hur många gånger jag fått höra det som tröst. Det stämde inte. Det enda jag har lätt för i livet just nu det är att gå upp i vikt.