uppfortsomfan

Det utökade ord och förkortningsförrådet som jag aldrig haft annars innehåller bland annat:

lpt, hsl, sol, lss, dcd, ocd, odd, ect, vak, lvm, lvu, ssri, uns, as, npf, nt, kbt, dbt, gad, ptsd.... jag kan hålla på rätt länge tror jag.

Jag har också lärt mig att fyrnolla är vad läkare benämner den suturen som vanligtvis används när jag sys, att femnollan är grövre och kräver längre ändar för att inte knuten ska lossna av sig själv och att trenollan ibland skär igenom huden och släpper när det blir för stort drag. Jag vet hur länge stygnen ska sitta och hur man bäst tar dom.
Jag vet vilka kroppsdelar som hör till kirurg och vilka som hör till ortoped när det handlar om sårskador.

Jag vet hur man rattar en sjukhussäng, jag vet vilka frågor läkare ska ställa till någon med självskada och jag vet också hur ofta dom hoppar över dom flesta. Jag vet hur mitt blodtryck brukar vara och att det är lågt, framförallt undertrycket. Jag vet att det behövs minst fem sjukhusfiltar för att hålla värmen någotsånär under natten.

Jag känner till alla vanliga biverkningar på antidepressiva och kan nämna många av läkemedlen vid namn. Jag vet precis hur en bältessäng ser ut även om jag tack och lov aldrig hamnat i en. Jag har sett människor med sonder och näringsdropp och vet precis hur näringsdryck smakar.

Jag har lärt mig att man mår väldigt dåligt av att få glukosdropp alldeles för fort och jag har därmed också lärt mig vad som är alldeles för fort. Jag har lämnat så många rör blod att jag med en gång känner om det är ett stick som ger mig stora blåmärken eller ej. Jag vet hur det känns att få järn som ska ges intravenöst subkutant (det gör ONT). Jag kan många trick för att få ovilliga vener att ge sig tillkänna och jag vet att jag är lättare att sticka i händer än i armveck.

Jag vet hur det känns att vara i svår svält. Jag vet hur det är att ligga vaken hela natten och undra om hjärtat ska slå nästa slag också. Jag vet hur det känns att frysa trots underställ under duntäcke. Jag vet hur det känns att ha så mycket kontroll att man ständigt är i ett sammanbrott.

Jag vet hur det känns att ha ångest. Att knappt kunna andas. Att inte kunna tänka. Att skaka, att vara yr. Att känna sig jagad.

Jag har lärt mig hur det är att vara frihetsberövad och inlåst. Jag har fått uppleva känslan av att veta att om jag inte kommer tillbaka när jag ska så är jag efterlyst hos polisen. Jag har fått uppleva hur det känns när en läkare hånar, förnedrar och skäller ut en patient med självskador. Mer än en gång. Jag har lärt mig hur det är när ingen tror på det som man säger och ingen respekterar att man vet något alls om sin egen kropp och sitt eget liv. Jag har fått känna på hur det är att bli nedvärderad och behandlad som en mindre vetande och värd varelse. Jag har fått lära mig hur prioriteringarna inom psykvården ser ut. Jag har lärt mig att orden om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk stämmer alldeles för bra.



Och det här är bara en liten del. Det värsta är nog kanske att många som läser det här inte tycker att det är någon annorlunda kunskap alls för dom har upplevt samma saker själva.