Jag gråter inte längre
Jag skriker inte rakt ut. Jag ler och låtsas. Jag trycker undan, jag går runt med den sylvassa skärande smärtan i bröstet och försöker ignorera när andra ser på. Med åren har jag blivit ganska duktig på att försöka tända glöd i döda ögon. Och tårarna tog slut för länge sedan.
Jag är fet, fel, fet i tankarna. Människor omkring tycker jag ser piggare ut. Jag kan inte minnas om jag varit så här trött tidigare. Varje tugga jag tar ångrar jag. Väger och funderar. Värderar. Varje gång jag lämnar hemmet återvänder jag orkeslös och lägger mig i sängen. Det räcker med att gå och handla. Det är inte fysiskt. Jag är psykiskt trött, slutkörd. Förbrukad. Ändå gör jag, försöker. Står upp, går, ler. Det är inte långt kvar tills jag inte orkar. Om jag hade låtit det hända. Men det finns ingen mening med det. Jag får inte ut något av att lägga mig ner och inte resa på mig. Jag har saker jag ska göra. Saker som jag borde.
Det enda jag gör är att gå emot mina känslor, hela tiden. Varje moment under dagen kommer ur en blandning av min rastlöshet och en enorm viljeansträgning. Ingenting blir bättre. Det ska bli det enligt dom som kan sånt här.
Om jag kunde gråta, skulle någon förstå då?
Du borde verkligen få prata med någon som kan hjälpa dig. Säga samma sak som du skriver här. DU ska inte behöva må så här, du är värd SÅ mycket bättre! <3 Men snälla, ge inte upp, försök hålla fast vid små bra saker, och kom ihåg att du är värdefull och underbar <3
Styrkekramar till dig! <3
Varför kan de inte läsa genom raderna på hur vi mår. De borde ju vara vana:( Önskar så att jag kunde hjälpa dig!
Tack, hihi, varför gillar du mitt hår?:)
du tog mina ord ur munnen.
Varför ska det vara så svårt, varför varför!
åh bamse kram
Om du menar psyk så BORDE de ha tillräckligt mycket utbildning för att veta att ytan inte säger så mycket. när jag sökt akut hjälp så är det inte så ofta som jag gråter. det har liksom gått förbi det stadiet på nåt sätt, och jag hamnar mer i avstängning, som antagligen kan tolkas som lugn och som att allt är bra, även om det är tusen gånger värre än om jag gråter. då är man ju i alla fall i kontakt med sig själv på nåt sätt.
din samtalskontakt, förstår han det här? att det inte är så bra som det ser ut?
mina funderingar om arbetsträningen går inte så lysande faktiskt. mest panik för att de inte alls lyssnade utan bara bestämde saker och envisades med att de förstod mig när jag hörde att de totalt missförstod... skulle enligt dem vara där idag men jag bara klarade inte det. flykt är en... ehm... bra metod. nä men jag vet inte vad jag ska göra. har nog inget emot att vara där en dag i veckan kanske. men har mycket emot all otydlighet och total brist på kommunikation. vet inte alls hur det blir just nu. måste väl ringa. men inte idag.
