uppfortsomfan

Imorgon har jag samtal på psyk. Det har jag haft en gång i veckan länge. Jag skulle inte påstå att vi kommit någonvart alls. Jag har fortfarande ångest, jag är fortfarande nedstämd, jag är fortfarande trött, jag har fortfarande problem med mat och jag självskadar fortfarande. Dom två första kontakterna jag hade där var under första två åren tror jag, då gick jag två gånger i veckan. Dom stod ut dom där knappa två åren sen gav dom upp för att jag var värdelös och inte gjorde framsteg. Den här mannan jag har nu har jag haft sedan dess. Han har nog också gett upp. Men inte lämnat mig än för han vet att jag är svår och att dom flesta andra inte står ut.

Vad jag vill ha sagt? Hur mycket dom har samtalen ifrågasätts både av mig själv och andra så fortsätter jag gå och så fort jag missar ett så känns det väldigt märkligt. jag kan också gå runt och nervöst vänta på onsdag klockan femton noll noll när nästa samtal infaller och undra varför tiden går så förbaskat långsamt. Med andra ord, jag tror jag behöver dom på något vis.


För övrigt är jag förkyld och i söndags åt jag en muffin som var som skapad för mig. Chokladmuffin med vaniljkräm i. Jag är farligt förtjust i vaniljkräm (mormorshosta) och äter gärna alla typer av bullar och wienerbröd som innehåller sån. Så kombinationen med en mycket chokladig muffin var finfin.