Hej friska jag!
Fast folk som träffat mig eller som jag gett dom faktiska sifforna till tycker inte att jag är liten. Dom ser. Där är det ingen som frågar om jag verkligen har gått upp eller om det inte bara är så att jag är lite ätstörd och inbillar mig. För det syns. Scä hade den där fina, man ska gå upp till normalvikt och sen kunna åka utomlands och bli matförgiftad utan att vara underviktig när man kommer hem. Just nu skulle jag kunna åka och bo i indien ett halvår och leva på gettestiklar och kräkas varje dag och fortfarande ha en normalvikt. Ungefär, bara lite överdrivet.
Faktum är i alla fall att jag gått upp tjugo kilo på ett år. Dom första tio av dom kan jag se var bra. Resterande tio jävla kilo var bara en "bonus" som jag aldrig velat ha, som jag aldrig bett om och som jag bara haft en gång tidigare i mitt liv. När jag åt antidepressiva och satt framför datorn hela dagarna och aldrig tränade.
Det här välmenande, man går upp och ner och varierar och vätska hit och dit är som sagt välmenande men det tar inte bort det faktum att jag sakta men säkert lägger på mig kilo efter kilo, bäddar in min kropp i mer fettvävnad. Vadderar och växer ur kläder. Jag varierar visserligen men enligt principen, två steg framåt och ett bakåt. Dvs variationen är alltid större uppåt än neråt.
Det är just det här jag behöver hjälp att hantera men ingen vill hjälpa. Uppenbarligen kan jag inte själv för jag har försökt. Den som nu säger att jag inte försökt tillräckligt känner jag en stor lust att upprepade gånger köra över med ett par slöa skridskor samtidigt som smurfhits går på på hög volym. Jag har nämligen under mer eller mindre hela mitt vuxna liv, och en bra bit innnan dess, närmare bestämt större delen av min skolgång fått höra att jag "kan om jag vill" och att om jag bara "försöker lite till så kommer det gå alldeles galant". Fast det inte varit något som helst fel på mina ansatser och mina försök, fast jag jobbat och försökt tills jag gråtit av utmattning. Så, jag försöker, det är bara inte så förbannat lätt alla gånger av olika orsaker. Ibland behöver man guidning, ibland behöver man annat stöd.
Jag hatar det faktum att jag inte har "disciplin" nog att äta mindre, svälta. Samtidigt som jag vet att det inte skulle lösa problem. Jag hatar varenda jävla matbit jag stoppar i mig samtidigt som det smakar bra. Jag hatar varenda centimeter av min kropp. Där finns ingen andra sida, inget fast eller om. Jag hatar. Jag avskyr att jag inte är ute på löprundor varje dag förutom den andra träningen. Jag hatar att jag har träningsfria dagar emellanåt. Samtidigt som jag vet att jag måste, att jag inte orkar något annat.
Jag är en vandrande paradox. Som alla andra. Inte är jag speciell. För det får man aldrig tro och absolut inte vara. "Vi" ätstörda fungerar likadant allihopa. Åtminstone enligt den vård jag träffat på. Ingen kommer någonsin att gå upp till övervikt om dom börjar äta för det säger dom. Mer eller mindre alla kommer ha svårt att gå upp för det krävs sådana ofantliga mängder energi för att göra det. För det berättar dom. Alla behandlingar är som små fyrkantiga hål. Så alla måste vara fyrkantiga annars blir det jobbigt. Dom som inte är det slänger man bredvid eller bankar sönder och bygger ihop till rätt form. Det måste nämligen vara så. Ätstörda är likadana, hur skulle dom annars kunna lugna den lilla späda flickan med knotiga ben och torrspruckna läppar när hon ska dricka sin näringsdryck? Om dom inte kunde säga att det inte är någon fara. Det är så vaaaansinnigt svårt att gå upp serdu så du ska se att allt ordnar sig. Du kommer inte gå upp i all evighet och bli överviktig. Så fungerar inte kroppen.... Om dom erkände att det finns människor som faktiskt gör just det skulle allt bli så mycket mer komplicerat.
Igår lagade vi mat som jag åt lite av. Det var första gången på månader som jag åt lagad mat hemma och det lär nog vara sista gången på länge jag gjorde det också. Jag orkar inte. Jag hatar mat. Förra hösten lagade jag mat konstant och var besatt, men åt inte. Nu äter jag och avskyr mat. Jag hatar det. Jag har ingen inspiration, inget känns gott och lockande. Jag vill bara ha ostmackor. Det och frukt. Dessutom är risken så stor att jag hinner ångra mig om jag lagar mat, det tar ju längre tid.
Scä friskförklarade mig i min journal i april.
Jag vet inte vad som är värst i den här soppan. Kanske det faktum att en del nötter verkar tro att jag vill vara sjuk. Att jag stannar med flit. Att jag låtsas må dåligt för att få vara kvar i den här världen. Någon som tror så har aldrig varit här. Det finns ingen som vill leva med det här. Det finns ingen som vill vakna upp mitt i natten av ångest som gör att man inte kan andas. Det finns ingen som vill ränna ut på promenader klockan fyra på morgonen för att det är det enda som lindrar ångesten förutom rakblad. Det finns ingen som frivilligt har den konstanta smärtan i bröstet. Det finns ingen som finner nöja i att inte klara att gå över broar eftersom rädslan att man ofrivilligt hoppar är så stor. Eller av samma anledning alltid tar ett par steg bakåt på tunnelbaneperrongen när tåget kommer. Det finns ingen som vill åka till akuten, bli utskälld eller ignorerad och betala en snordyr taxi hem eftersom ångesten hindrar en från all annan möjlig hemtransport och psykiskt dåligt mående inte är en godtagbar anledning att få sjukresa. Det finns ingen som vill ligga i sängen hela dagen och vända sig från ena sidan till den andra samtidigt som stressen över allt som borde göras hopar sig över en och kväver. Det finns vansinnigt mycket i den här världen som ingen vill uppleva och framförallt inte leva med.
Det finns ingen som vill sitta framför datorn klockan ett på natten och spy ut sin galla till främlingar på nätet bara för att ingen annan finns att vända sig till och för att bröstet och huvudet riskerar att sprängas om det inte får komma ut.
Är jag sjuk? Jag har svårt att döma, jag tror ju på vården någonstans därinne.
Åh, förstår hur du menar. Vill bara krama om dig och säga att det finns ett slut i detta helvete!
Du kan ringa psykiatrin/överläkaren och om nu en remiss är total utom räckhåll, så kan du faktikst testa att gå till psykolog som arbetar med KBT! :) Dom brukar faktikst se till det psykiska och inte bara fysiska. Därmed jobba med svårigheter att förändra sjukliga tankebanor och beteenden.
Och dethär med vikten. Kan du inte försöka vända lite på att du är ledsen att du gått upp i vikt? Kan du inte försöka vara stolt över vad du åstakommit och istället tänka att du nu BARA kan koncentrera dig på att arbeta rent psykiskt? :) Förstår att det är svårt, men försök testa! I all form av behandling så är det ju endå det fysiska tillståndet man vill förändra FÖRST och det har du redan gjort och därför kan du lägga all fokus på att förändra tankar, känslor och beteenden!
Hursom så vill jag bara krama om dig. Du kan fixa dethär bara du samlar lite energi och ligger på och tjata!
Trevlig helg, kram!
"Jag hatar det faktum att jag inte har "disciplin" nog att äta mindre, svälta. Samtidigt som jag vet att det inte skulle lösa problem. Jag hatar varenda jävla matbit jag stoppar i mig samtidigt som det smakar bra. Jag hatar varenda centimeter av min kropp. Där finns ingen andra sida, inget fast eller om. Jag hatar. Jag avskyr att jag inte är ute på löprundor varje dag förutom den andra träningen. Jag hatar att jag har träningsfria dagar emellanåt. Samtidigt som jag vet att jag måste, att jag inte orkar något annat."
Kunde ha skrivit det själv... Och mer av det ovan därtill. Jag går också upp av att äta. Behöver inte äta mycket. Men går upp mycket. Och snabbt. Sådär som varenda text och läkare som behandlar ätstörningar lovar att man inte alls ska göra.
Skäms för att säga det: men just nu gör din olycka mig lite lycklig. För jag är inte ensam. "Vi" är inte alla lika... Men precis som du säger vill vården gärna att vi ska vara det.
Själv försöker jag finna inre ro på egen hand. Har inte lyckats än, men tänker fortsätta försöka. Och hoppas du också kan göra det!
Låter ju helt absurt att bl hemkörd från psykakuten och fortf må så dåligt..!! inte ens få hjälp att ta sig hem! Blir fasen förbannad när jag läser det!!
Hur har du det med ditt nätverk? Man, föräldrar, andra som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården?
Har du provat alternativa behandlingar mot din depression och dina onda tankar? Jag tänker allt från akupunktur, healing, hypnos, zonterapi..? Allt som kan hjälpa dig att på något sätt må bättre.
Det är inte lätt det här...:( Du är deprimerad, har med all säkerhet näringsbrist. Det är inte konstigt att du mår dåligt!
Men låt säga nu att "OK, det är så här jag ser ut". Kan du överhuvudtaget acceptera det och fokusera på att jobba med det mentala ett tag? Kropp och psyke är ett = mår du bättre psykiskt kommer även kroppsliga hälsan förbättras.
Bla bla bla! Jag pratar massa MEN jag vill så jävla gärna hjälpa dig! Kram Jenny, stå på dig, du förtjänar all hjälp du kan få.
Men whuuut? vänta nu. Friskförklarade dom dig utan att du vart med på det? Eller vadå? Fyfan för vården i sverige. Jag önskar att alla hade kunnat få lika bra hjälp som jag fått här av röda villan i halmstad. Det är helt stört vad det är olika överallt! Men iallafall. Om du är frisk eller inte.. Det kan jag säga att man INTE är om man hatar varenda matbit man får i sig, hatar varenda cm av sin kropp eller har en skev uppfattning om mat. Men jag förstår dina funderingar, jag grubblar på det varje dag. Är jag frisk idag? Sjuk imon? Frisk i övermorgon?
Tack för dina tips till min förjävliga mage! Mamma har köpt hem "Moxalole". Testat den? Såfall vad tyckte du? Jag tror inte den är lika "stark" som de andra du nämnde.
Jag tycker det är konstigt att du blev friskförklarad, med alla tankar och känslor du har kring mat. Just det, hur man tänker om sig själv och om mat är ju det som är grejen med en ätstörning. Konstigt hur de kunde bedöma det så.
Hur har det gått med remissen till mhe? Har du frågat läkaren? Tycker inte du ska ge upp. Även om jag fattar att man inte orkar tjata hur mycket som helst, att du blir förvirrad och trött. Men nej, man ska inte behöva ha det som du har det nu. Och jag tror inte att du vill ha det så här, de som säger så vet inte hur det är.
sv; och tusen kramar tillbaka.
och där EXAKT DÄR prickade du rätt på det jag känner.jag hatar detta,jag fullständigt äckligt hatar av allt att känna såhär och att jag blivit så tjock !
det är fan inte mina jävla tanke monstrar som inbillar mig,jag ser ju i spegelen jag är fan inte blind,mina jeans sitter tajtare och vågen har visat plus, och folk har sagt att jag lagt på mig lite. då kan mina tankar inte fan lura mig , eller hur ? jag är inte ute och cyklar.....!!!!!
Njae. Din kropp mår inte enbart bra av det, som din ätstörning gärna vill få dig att tro. För tyvärr, och kanske en liten tröst också, kan jag nog säga att du inte är frisk från din ätstörning. Hur gärna vården än vill tycka och tro det.
Det finns ingen bättre förklaring på psykvården och ätstörda än den du just beskrev - att vi med fel "form" måste omvandlas för det fungerar inte att vara annorlunda i deras vård. Och du är en sån, som inte är som alla andra. Låt inte vården förändra dig, försök låt dom förändra dina tankar, de sjuka tankarna. För du är fin.
kramar
Aha, jag hajjar. Men vafan? Finner inte ord för hur i helve*e man kan göra så. Det är inte konstigt att det är fler och fler som blir ätstörda. Det finns ju NADA att gå efter. GAh. pissvård.
Jag vet inte riktigt, mamma ville inte att jag skulle ha något starkt laxerande medel men jag tror det är någon snällare variant. Så ja, den borde ju vara lite laxerande annars fattar jag inte vinken med att hon köpt den. Har inte vågat testa den. Är rädd för nya grejer.
"When I let go of what I am, I become what I might be"
citat, Lao Tzu
Tänker inte tjata på dig att vården har fel, för det har den, även om det är svårt för dig att tro på det.
Och du är inte gnällig, man är inte bara gnällig om man tänker som du, hur friskt är det att hela tiden tänka på hur man ser ut, på vad vågen står på, hur mycket man äter och ska äta.
Jo har haft det bra ikväll, behövde det efter den här tunga helgen.
kramar
Vet att du inte kan, det är en del av ditt problem, att du tvivlar så på dig själv.Och vad gäller vården: hälften av dom har inte ens kunskapen och i princip hela den andra halvan vet men väljer att inet använda kunskapen, pga flera anledningar. Pengar, bitterhet, likgiltighet mm. Vilken vård du mött vet jag inte men det verkar som det andra om man tänker på SCÄ i alla fall.
kramar
Det är okej att ge upp, bara du inte ger upp att du kan orka igen senare. Och även om det händer, att du ger upp för alltid, så fortsätt att inte orka, bara fortsätt vara, för tids nog vänder det. Du är inte dömd att må dåligt, också du förtjänar att må underbart och fantastiskt.
kramar
Jag orkar bara inte, alls. På riktigt, jag har gett upp och tror att andra har rätt.
Du har redan hört alla grejer som finns att säga där. "Ge det tid. Ge upp ett tag och kom igen senare. Du kan." osv. Men det mesta av det är sant. Varken du eller jag är lastgamla än även om både du och jag känner oss som gamlingar.
kramar
Tjockhetstankarna spelar ingen roll vad jag säger något om då jag och vad jag säger aldrig kan bli starkt nog för att få dig att tycka något annat. Vet ju hur det känns och att det är svårt att ta till sig (okej omöjligt för det mesta). Du förtjänar bättre än de här tankarna, som INTE är friska, och som behöver vård för du behöver hjälp med att besegra dom.
kramar
Jag orkar inte tro att det blir bättre, att något stämmer, inget har ju gjort det hitills. Alla säger att man inte blir tjock, jag blir det... som exempel.
DET ÄR INTE DITT FEL ATT VÅRDEN ÄR VÄRDELÖS OCH DET ÄR INTE DITT FEL ATT DU ÄR SJUK. Du är värd lika mycket vård som alla andra, du är värd annan sorts hjälp än andra och det är viktigt att vården fattar det, att du inte hör hemma i något fack.
Tja, jag är inte alltför sällan likadan. Mamma är rejält trött på mig. Jag försöker säga såna där saker som mitt hjärnspöke hatar att höra för att det är just sånt han hela tiden försöker bevisa att jag inte är. Du har ju liknande problem (?) och det är därför jag säger det, gör att du i alla fall hör det och en dag kanske du kan minnas tillbaka till det och använda det som en del i att det faktiskt är sant det jag säger.
kramar
Du är värd så mycket bättre än det här!!! Jag tycker du är stark som äter fastän det är så svårt för dig. Men du borde absolut få hjälp, hjälp för att komma ifrån dedär tankarna. Vården borde förstå att alla är olika, nog är man ju en människa fast man har ätstörningar, och alla människor är unika. Vill bara vara där och ge dig en kram och få dig att förstå att du är fin. Jag vill skälla ut vården för hur de behandlar dig och så många andra. Men ge inte upp, det finns ett slut på detta.
Styrkekramar <3
Du är värd så mycket bättre än det här!!! Jag tycker du är stark som äter fastän det är så svårt för dig. Men du borde absolut få hjälp, hjälp för att komma ifrån dedär tankarna. Vården borde förstå att alla är olika, nog är man ju en människa fast man har ätstörningar, och alla människor är unika. Vill bara vara där och ge dig en kram och få dig att förstå att du är fin. Jag vill skälla ut vården för hur de behandlar dig och så många andra. Men ge inte upp, det finns ett slut på detta. Kom ihåg att du är värdefull <3
Styrkekramar <3
Otroligt bra skrivet!
Tycker att det verkar som att SCÄ kör med löpande band-principen. Ingen annanstans har jag hört talas om folk som bli "friskförklarade" så fort, det räcker visst med bmi 20 och sedan må skapligt ett par månader. Jag har gått på samma ätstörningsmottagning i 6 år, innan det tillhörde jag ett annat landsting och var inlagd lite. Jag hade redan bmi 20 när jag kom till den mottagningen jag går på nu, ändå är jag kvar. Här kör de liksom på tills man mår bra (eller tröttnar kanske...)och när jag frågade vad kriterierna är för friskförklaring så såg min behandlare ut som ett frågetecken. Hon frågade vilka mina mål är och sa att jag själv bestämmer (tillsammans med henne) när jag är fri(sk). Visserligen har det tagit en himla tid, men nu är jag snart där.
Finns det ingen annanstans än SCÄ du kan vända dig?
